På sjuttiotalet fanns det en en ganska ful Formel 1-förare som hette Niki Lauda. Jag minns att min pappa berättade om honom i samma veva som den svenske Formel 1-föraren Ronnie Peterson dog (11 september 1978, olycksaligt datum det där). Han berättade att Niki Lauda var med om en otäck krasch, att han blev väldigt brännskadad och att hans öron brann upp. Det tyckte jag var läskigt. Det var en mycket konstig godnattsaga för en sexåring.
Men att få se en spelfilm om denne Niki Lauda kändes därför ganska spännande. Vem var denna österrikiske lilla man med det råttlika utseendet?
I Ron Howards film Rush får vi följa nämnde Niki (Daniel Brühl) och hans antagonist James Hunt (Chris Hemsworth). Vi får hänga med i deras snabba bilar, höra motorerna varva, låtsas att man sitter nedtryckt i den där minimala förarsätet med foten på gaspedalen. Ja. Det var väl det. Så mycket klokare blir jag nämligen inte.
Jag får veta att Niki Lauda är annorlunda. Jag får veta att James Hunt är snygg. Jag får veta att Niki Lauda har en vinnarskalle utöver det vanliga och att James Hunt kan få vilken tjej som helst på rygg. Jaha. Mer då? Är det här nåt att skriva hem om Ron Howard?
Det jag fullkomligt ÄLSKAR med den här filmen är det sista loppet, det som körs i regn. Otroligt snyggt filmat och kanske även spännande för icke insatta. Själv känner jag mig tämligen beläst i ämnet, jag fick ju sagorna med modersmjölken. Eller faders.
Flera av mina filmbloggande vänner har sett Rush. Här är deras tankar om filmen: Sofia, Jojjenito och Henke.