”Den bästa svenska rysaren sedan Besökarna” står det på affischen. Vad säger det om kvalitén på filmen egentligen? Jag gillar Besökarna, jag tycker den håller även om den har bra många år på nacken nu (ännu en film från det fantastiska året 1988) men det jag undrar är: har det gjorts så få svenska skräckfilmer mellan 1988 och 2003 att det här är den bästa?
Upplägget är inget ovanligt. Fyra ungdomar hyr en stuga i skogen, långt bort i ingenstans där dom ska skriva/fota/jobba under en vecka. Det är tre killar och en tjej och tjejen är den ordentliga, killarna dricker öl. Det som gör filmen en smula ovanlig i mina ögon är att jag får vibbar från den norska filmen Trolljägaren. Jag känner att Huset vid vägens ände – precis som Trolljägaren – är gjord med stor kärlek och respekt, att budgeten inte varit den maffigaste, att inte många kronor gått till skådespelarlöner men att filmmakarna gjort det absolut bästa dom kunnat efter givna förutsättningar. Jag kan inte se filmen på något annat sätt. Det är ett gott försök och som skräckfilm betraktad så funkar den. Jag hoppade till ett par gånger och känslan är skönt otäck. Att skådespelarna som sagt inte är dom vassaste försöker jag bortse ifrån, vilket inte är lätt men jag försöker.
Summa summarum är det här en skräckis som är långt mycket bättre än jag trodde och speltiden på blott sjuttio minuter kanske är en 4-5 minuter för långt men tillräckligt kort för att inte gå på tomgång.
Här är länken till dagens skräckfilm hos Filmitch.
