Etikett: Nina Arianda

Publicerat

HELAN & HALVAN

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

Publicerat

MIDNATT I PARIS

När Fan blir gammal blir han religiös. När Woody Allen blir gammal blir han Owen Wilson.

Owen Wilson har i mina ögon aldrig varit mer än ett blont ytligt nervvrak, en kille som tar dom roller han får utan vidare utskiljning och sen fnissar sådär halvgalet samtidigt som kan knaprar psykofarmaka hela vägen till banken. Woody Allen har uppenbarligen sett något helt annat i denne man än jag någonsin har och som jag är glad över det.

Det kräver mod att överlämna en filmkaraktär som Gil Pender i händerna på Owen Wilson, allra mest eftersom Gil så uppenbart är Woody Allen själv. Men Woodys mod bär frukt då Owen likt en OS-vinnare tar superchansen när han får den för han vet att det kan dröja länge till nästa gång. Han lyckas prestera filmen igenom utan minsta svacka och inte bara han, samtliga skådespelare gör precis allt rätt och mer därtill. Adrien Brody som Salvador Dali är ett exempel, Marion Cotillard som Pablo Picassos älskarinna Adriana är ett annat och Rachel McAdams som Gils fästmö Inez är härligt syrlig och ganska lätt att avfärda som bimbo med näsan i vädret och ett ständigt närvarande skärp runt höften.

Midnatt i Paris är Oscarsnominerad för Bästa film och det alldeles rättvist. Det jag däremot tycker är fel är att Owen Wilson inte fick en nominering för Bästa manliga huvudroll. Han skulle vara lika väl värd en nominering som Michael Fassbender skulle vara för Shame men just denna kategori är i år tajtare än någonsin och jag är inte filmnörd nog att säga vad som är rätt och fel.

Som Woody Allen-film betraktad så tycker jag det här är en av hans bästa alster på många många år (bortsett från den riktiga höjdaren Vicky Cristina Barcelona). Woody själv har inte vunnit en Oscar för Bästa regi sedan Annie Hall 1977 och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag det vore både kaxigt och kul om han fick en guldgubbe för Midnatt i Paris. Han är definitivt min favorit i den kategorin i år.