Etikett: Noah Taylor

Publicerat

SKYSCRAPER

Den här filmen är regisserad av en snubbe vars namn låter som Dwayne Johnssons portabla supermachogym: Rawson Marshall Thurber. Den är även skriven av honom, i alla fall på pappret. Men ärligt talat, Dwayne Johnson är smart as fuck, han gör ingenting utan att ha en agenda och jag kan inte låta bli att känna att Skyscraper är ännu ett led i, ännu ett steg närmare, det som är hans primära mål här i livet: att bli The President of The United States of America. Och i ärlighetens namn, jag kan bara tänka mig en annan människa som känns lika lämplig för jobbet som The Rock – Oprah Winfrey. 

Det finns ingenting som inte är likeable med Dwayne Johnson. Han är en extremt hårt arbetande family man, han är otroligt duktig på att hantera sociala medier, han tar ingenting för givet och kräver mycket av andra men allra mest av sig själv. Att han är det bäst betalda skådespelaren genom allra tider är knappast förvånande då han radar upp dollarbuntar till filmbolagen med sina blockbusters som verkar gå hem SOM SMÖR i stugorna. För man vill ju se Dwayne Johnson som Hjälten, som Hjälten som dessutom bjuder på sig själv oberoende om det gäller komik och humor eller – som i Skyscraper – rent fysiskt. Han är nämligen enbent i den här filmen och kan då – antagligen – vara världens första benamputerade blockbusteractionhjälte! Sådär, fixat, nu går han hem i stugorna även bland dom funktionsnedsatta.

Jag är inte vare sig ironisk eller häcklande i min förra mening, jag menar det, det är både BRA och SMART av honom – samtidigt. Det är heller ingen slump att filmen utspelar sig i Hong Kong eller att hans fru är vit men varken speciellt mycket yngre och/eller supersexig bimbo utan intelligent och fixig kirurg (Neve Campbell) eller att skurken är allt annat än svartmuskig.

Skyscraper är i mina ögon EXAKT den film den utger sig för att vara. Det är en modern mix av Die Hard och Skyskrapan Brinner och alla som gillar dessa filmer det allra minsta kommer att känna sig tillräckligt underhållande för att inte bli lurade på biljettpengen. För egen del tycker jag det var en perfekt sommarfilm. Lite lagom spännande, snyggt gjord och perfekt speltid med sina 100 minuter. Jag har helt enkelt INGENTING att klaga på för i min värld får Dwayne Johnson gärna fortsätta spela hjälte – oavsett om han gör det på vita duken eller i Vita huset.

Jag såg filmen i Salong 1 på Biostaden i Uddevalla och det var en riktigt bra biograf. Jättesnygg exteriör och stor, fin duk och kanonljud. Att biografpersonalen glömde släcka taklamporna så vi fick se första tio minuterna i ett mycket underligt ljus var såklart ett minus men sånt händer, tydligen, rätt ofta nuförtiden. På olika biografer. Undrar varför? 

Publicerat

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Submarine

Väldigt väldigt många ungdomsfilmer handlar om utanförskap, mobbning och sex men kanske inte just i den ordningen. Submarine är inget undantag.

När jag tittar på en ungdomsfilm med mina någorlunda vuxna ögon känner jag väldigt fort om jag gillar filmen eller inte och när jag inte gillar den beror det oftast på att jag inte känner igen mig. Visst är det navelskådande och kanske till och med lite ego att tänka så men samtidigt tror jag att just tonårstiden med alla dess hormoner och funderingar är ganska allmängiltig, i alla fall själva ramen kring det hela. Tavlan målar man själv men ramen är liksom i stort sett lika för alla: pinsamma föräldrar, förälskelser, rädslor, skolan, livsfunderingar, vem-är-jag-tankar, dumheter, såna saker.

I Submarine får jag lära känna Oliver Tate (Craig Roberts), en 15-årig walesisk kille som inte tycker att nån på jorden förstår honom. Han dagdrömmer om sin egen begravning och kärar ner sig i Jordana (Yasmin Paige) som är lika annorlunda som han själv och således ett lite ”lättare” byte än klassens riktiga snyggingar. Dom blir ihop, dom pussas och röker och knullar och växer såklart upp litegrann när livserfarenheterna läggs på hög och som en liten berättelse om just detta är filmen helt okej men den växer inte till några Fucking Åmål-höjder i mina ögon. Jag har tyvärr svårt att ta till mig Oliver och jag faller inte för filmens form på det sätt som många andra verkar göra.

Regissören Richard Ayoade gör din debut med den här filmen och han är duktig, absolut, men det känns som att krystar fram en del scener, att han kämpar för att bli sådär annorlunda som Oliver inte vill vara. Han vill så gärna göra en ungdomsfilm som syns, märks och får uppmärksamhet och ingen kan säga att han inte lyckades med det. Jag hade troligtvis inte sett filmen om den inte fått priser och affischerna suttit i varenda tunnelbanevagn, så är det.

Submarine gav mig noll procents tonårsångest, den gav mig ingen känsla av glädje att ha kommit över den där tiden i mitt liv heller. Den gav mig i princip….ingenting. Jag gick till bion, jag såg filmen, jag drack en fesljummen liten latte för 39 spänn och gick hem. Sen glömde jag att jag varit där och ändå hade jag inte tråkigt under tiden. Konstigt det där.

Jessica på The Velvet Café tycker inte riktigt som jag. Läs hennes recension här.