LEJONKVINNAN

Tågstationschef Gustav Arctander (Rolf Lassgård) väntar barn med sin söta fru men nånting går jättefel. Frun dör i barnsäng och kvar står Arctander med en dotter som enligt hans egen utsago ser ut som en….lo.

Vi befinner oss någonstans i Norge 1912 och att vara udda är ingen instagramvänlig gimmik direkt. Arctanders första reaktion på barnet är att han vill att hon ska försvinna, att hon ska dö. Han kan inte ta henne till sig och det anställs en kvinna för att sköta den biten. Den superludna bebisen döps till Eva och där börjar berättelsen om Lejonkvinnan, om Eva som tvingas acceptera och leva med den enda skillnaden mellan henne och alla andra tjejer: hon har päls.

Filmens manus är baserad på romanen Løvekvinnen av Erik Fosnes Hansen och det är filmens regissör Vibeke Idsøe som överfört bokens text till film. Jag kan tänka mig att boken är både maffig och mustig på ett sätt som filmen kanske inte riktigt är MEN filmen är å andra sidan något så härligt som en tvättäkta familjefilmsmatiné. Det här är en film att se under julhelgen med en mormor, en faster, barnen, farfarsfar och undre laget i en Aladdin-ask som sällskap.

Filmen är välgjord och mysig, den är tänkvärd och hemsk, den tar upp många kluriga frågor som handlar om vem man är, om det är insidan eller utsidan som räknas, om det tuffa i att vara annorlunda och det ännu tuffare i att bli illa behandlad av personer i sin närhet. Och i dessa #metoo-tider finns det scener i filmen som gör ont på fler än ett sätt.

Filmen finns att hyra på Itunes (men bara med norsk, dansk eller finsk text) och den finns att köpa på DVD på tex Discshop.

 

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Tre om en: Grattis Norge!

Idag är det 17:e maj, Norges nationaldag. Dagen till ära tjoffar jag på med en Tre om en med enbart norska filmer och sevärda sådana dessutom. Är det någon som är förvånad förresten? Går det att hitta norska filmer som inte är sevärda? Jag misslyckas i vilket fall gång på gång.

Grattis Norge säger jag bara. Ni är – just nu – jäkligt bra på att göra film!

 

NORD (2009)

Med ett manus skrivet av min absoluta favoritförfattare Erlend Loe och en huvudroll som spelas av min favvo Benedikt från TV-serien Dag, Anders Baasmo Christiansen, självklart blir jag glosögd som värsta Marty Feldman när jag hittade den här filmen.

Jomar (Christiansen) är en psykiskt instabil skidåkare som råkat ut för ett nervöst sammanbrott och bott en stund på en psykavdelning. Nu är han utskriven och satt att hålla ordning på en skidlift i ett hus där han också bor. Det går inte så bra, Jomar skulle helst av allt vilja bli inskriven igen men sjukvården säger stopp.

Vid frågan ”Vad gör du nu för tiden?” från läkaren på avdelningen svarar Jomar att han tittar på Tunnel Disaster Week på National Geographic Channel och drar sen det mesta av informationen från branden i Mount Blanc-tunneln 2009. Att Jomar inte är helt frisk står klart just där och då.

När han lyckas klanta till det och bränner ner hela skidstugan får han en idé. Med en dunk sprit som enda sällskap sätter han sig på skotern och beger sig uppåt, ännu mera norröver, för att träffa sin ex-flickvän och deras gemensamma son som han aldrig sett. Det blir alltså en roadmovie på skoter med en depressiv norrbagge vid spakarna och som bakgrund till detta alldeles fantastiska vyer över ett snötäckt Nordnorge.

Det är en fin liten film, musiken är perfekt avvägd i varje scen och den är mysig att titta på på ett ganska kontemplativt sätt. Jag ler mycket, fnissar ibland och skrattar ett par gånger fast jag inte vet om det är meningen. Sevärd är den utan minsta tvekan även om det inte är en film som fastnar i medvetandet för alltid.

 

 

OSLO 31 AUGUSTI (2011)

Här är vinnaren av bästa film på Stockholms filmfestival 2011. En film om en före detta narkoman som försöker hitta sätt och mening att inte ta sitt liv och som under ett dygn av permission på nåt sätt ska ”göra upp” med sitt gamla liv.

Mmmhumm, det skulle väldans enkelt kunna bli både pretentiöst och tråkigt men filmen håller sig på rätt sida gäspkanten hela tiden.

Anders (Anders Danielsen Lie) var en man som på ytan hade allt men sabbade rubbet. Det är ingen lätt sak att hacka i sig för Anders själv, det är ju bara att tänka sig in i situationen och vips börjar ångestsirapen rinna ur samtliga kroppsöppningar. Han träffar gamla vänner, tänker på fd flickvännen, försöker söka jobb, går på en fest – men hur mycket hinner man på en dag? Tydligen en hel del. Det är ingen vanlig simpel vardag som visas men samtidigt är det det. Varje dag händer det massor av saker som förändrar allas våra liv, små saker, till synes bagateller men som tillsammans liksom tjongar till oss i olika riktningar. Ibland hamnar vi rätt, ibland hamnar vi fel och ibland blir vi norska Anders.

Oslo 31 augusti är en sevärd film men jag hade inte röstat på den som bästa film på festivalen, inte när den tävlade mot filmer som Drive och The skin I live in.

 

 

ROVDYR (2008)

Jävla fittekärring.

Inte ens ett okvädningsord som detta låter hårt på norska. Väldigt få ord låter arga eller dumma eller elaka på norska och jag undrar om det är därför som denna skräckfilm funkar sämst för mig av dom tre filmer jag sett till dagens tema. Allting blir så käckt och så glatt att det är svårt att ta sönderskjutna människor på allvar.

Som så ofta i denna typ av film är det fyra ungdomar som tar upp en liftare, det är långa storväxta onda skogshillbillies som gillar att döda och jag vet att nån kommer klara sig levande därifrån och jag försöker gissa vem redan i början – och jag lyckas  gissa rätt.

Det som gör Rovdyr till en helt okej film i sammanhanget är fotot och effekterna. Det blir en ruggig stämning och slafset och klafset är snyggt. Det som är mindre bra med filmen är musiken, det blir nån slags Kroumata-tourettes efter halva filmen som jag inte riktigt förstår och vad gäller slutsången så förstår jag vilken känsla filmmakarna vill åt men det funkar inte på mig. Även greppet att göra förövarna i stort sett huvudlösa (eller åtminstone ansiktslösa) förstår jag tanken med men samtidigt blir dom lite mindre läskiga än dom hade varit om man fått se dom i solljus, alternativt inte sett dom alls.

Jag tror att det här är en perfekt skräckfilm för fjortisar som inte är lika härdade som jag men summa summarum tycker jag helt klart att den är godkänd. Jag blev inte rädd, jag hoppade inte till en enda gång men samtidigt är den ganska ruggig på det där härligt norska klämkäcka viset.

LIGG MED MIG

Alma (Helene Bergsholm) är hormonstinn, uttråkad, tonåring och kåt, en rätt vanlig kombination för både tjejer och killar i den åldern. Hennes liv kretsar kring skolan (där hon dagdrömmer om sex) och onani (med eller utan extra krydda av en telefonsexlinje) och däremellan fantasier om Arthur, den jämngamla killen som hon vill ligga med.

När mamman får telefonräkningen och fattar vad dottern pysslar med på dagarna blir Alma tvingad att börja jobba extra i kassan i byns lokala matbutik för hon ska banne mig vara med och betala kalaset. Jobbet suger men Alma får åtminstone lite nya fantasier att brottas med, som att bli förförd av sin mycket äldre chef till exempel.

På en fest råkar hon ut för något knasigt. Arthur trycker sin ”pikk” mot hennes lår och när Alma berättar det för sina kompisar sprider det sig som en löpeld och Alma blir mobbad och utfryst i skolan. Varför då kan man tycka? Jag vet inte faktiskt, jag förstår inte. Det känns väldigt 1800-tal att en tjej blir  offer för skvaller och förtal bara för att en kille väljer att trycka sin snorre mot hennes påklädda ben.

Det känns rätt fräscht med en sånhär film som är gjord ur ett flickperspektiv, dom växer inte på träd men att jämföra den med Fucking Åmål tycker jag är fel. Det enda som förenar dessa två filmer är att det är tonårsflickor i fokus och att det utspelar sig i ett litet halvdött samhälle (Åmål eller Skoddeheimen, det kvittar lika), så mycket mer är det inte om man ser till handlingen. Ser man till det mer musikaliska så gör Broder Daniel mer för soundtracket i Fucking Åmål än vad Kings of convenience gör för Ligg med mig men jag som högaktar Kings of convenience är nöjd och glad ändå.

Som helhet tycker jag Ligg med mig är en viktig film och ungdomarna agerar på ett sätt som inte ger mig skämskuddepanik alltför många gånger. Några, ja, men inga som ger bestående men.

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.