Etikett: Nyårsafton

På årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår en smula. Det är ganska roligt, samtidigt som det blir en liten minnesresa genom tolv små månader som oftast känns som dom passerat i en blinkning MEN som i år faktiskt känns som just tolv månader. Året har helt enkelt inte gått SÅ fort. Jag har hunnit göra MASSOR med grejer, jag har träffat gamla och nya vänner, det har varit jobb och barn och fix och äventyr men framförallt har jag sett en hel drös med BRA film i år!

På bloggen började året med ett nytt veckotema – Tips från Moya. Att få filmtips från läsare är alltid kul och Moya är den läsare som genom åren försett mig med flest mejltips. Att förära henne ett eget tema kändes därför självklart och jag har även senare under året (och kommer fortsätta med framöver) fylla på Moyalistan med fler sedda filmer. I januari vinner Sylvester Stallone en Golden Globe för sin roll i Creed (och jag börjar handsvettas då det börjar osa oscarsvinst lång väg), jag ser årets första femma Efterskalv på den minsta biografen på Victoria och på samma biograf men i en annan salong slog toppbetyget till igen när det var Stockholm Filmdagar och The Revenant. Under samma dagar passade jag även på att se två av årets absolut sämsta filmer: 13 Hours och Point Break.

Oscarsmånaden februari blev problematisk och ångestladdad för mig. Jag bloggade mig igenom Oscarsnatten samtidigt som Steffo och jag spelade in innehåll till podden samtidigt som det där ASET Mark Rylance knep oscarsstatyetten för Bästa manliga biroll mitt framför näsan på Sylvester Stallone, en förvånad värld OCH undertecknad som i princip bröt ihop. Det var en tuff natt och den fick mig att bestämma mig för att det inte blir en Fiffi Blogs Oscar 2017.

I mars körde jag igång temat Back to the 70´s. Det blev femton veckor med sjuttiotalsfilm och det hade med lätthet kunnat bli lika många veckor till. Ett rätt igenom ASKUL tema, i alla fall för mig som tittade och skrev. Samma månad var jag i London och såg Deadpool på RIKTIG IMAX, Room hade svensk biopremiär, jag såg årets tredje 5/5-film Martha & Niki och Kristofer Hivju tog sig in i Beck-franschisen som Steinar Hovland, mannen som fick överta den ”mångbottnade” rollen i serien när Gunvald Larsson gick och dog. Hurra säger jag och ser fram emot sjuttiotolv avsnitt till.

I april listade jag mina tio favoritmusikaler, blockbustrarna Batman V Superman, X-Men: Apocalypse och den där fågelfilmen hade premiär.

När den första sommarmånaden börjar drar även årets tredje tema igång. Den här gången blev det tretton veckor med Stephen King i fokus. Juni bjussar även på ännu en 5/5-film i Zootropolis och den sjätte säsongen av Game of Thrones kan summeras. I juli ser jag den film som kanske fått det mest orättvisa betyget under hela året –  The Lobster (jag var för snål!) – och den film som, med rätta, blev en kroppssnackis av Guds nåde.

I augusti hade två ”tjejkomedier” premiär, Ghostbusters och Bad Moms samt en av årets stora snackisfilmer, men ärligt talat, minns någon Suicide Squad idag? Som vanligt avslutades månaden på bästa möjliga vis med soligt filmys och goda vänner på Malmö Filmdagar.

September drog igång med nästa tema som handlade om mannen som knappt nån visste vem han var innan, men heller inte efteråt. David Wingo var och är i vilket fall hans namn och en mycket begåvad kompositör är exakt vad han är. En begåvad kompositör har även min och Steffos podcast Snacka om film (Torso är bäst!) och därför var det extra roligt att få fira poddens 1-årsdag med honom och ett helt gäng tillresta vänner och lyssnare.

På Malmö Filmdagar såg jag en av årets allra bästa filmer, den svenska filmen Jätten och den såg jag om på filmspanarträffen i oktober. I månadsskiftet oktober-november var det som vanligt Skräckfilmsvecka på bloggen och i november var det Stockholms Filmfestival som fick klara sig med minimal fiffi-närvaro MEN jag såg ännu en kanonfilm från året – Train to Busan. Jag har verkligen strösslat med  5/5 på filmer det här året – och det med rätta!

Året avslutades med två jättefina skådespelarinsatser från Amy Adams, en filmisk julkalender där det stod glasklart att julfilmer per automatik inte är några höjdare och filmen som fick mig att kaskadgråta på bio.

Filmåret för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig själv första januari. Det var fem löften jag skulle försöka hålla under 2016:
1. titta mer på trailers
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar
5. gå mer sällan på vanlig bio.

Hur det gått? Både bra och dåligt. Jag har definitivt hållit mitt löfte angående biobesöken, dock utan att ha sett färre filmer på bio än 2015. Jag har däremot sett fler filmer på pressvisningar och filmdagar och när jag gått på bio har jag verkligen försökt hålla mig borta från folkmassevisningar, kvällar och helger.

Trailers har jag aktivt försökt titta på i perioder men jag måste erkänna att det inte är min grej. Jag retar mig oftare på filmer vars trailer jag har full koll på och då har trailers inget mervärde – för mig. Jag har sett om i alla fall ett tjugotal filmer i år (vilket är betydligt fler än 2015) och det är jag nöjd med. Men det bästa löftet var trots allt 25-minutersregeln för den har jag praktiserat OFTA i år. Jag orkar fan inte se hur mycket skit som helst och det ÄR okej att stänga av, man får det, det är varken olagligt eller oetiskt så det löftet tänker jag ta med mig även in i 2017.

Vad har du som läsare att se fram emot på bloggen under 2017 då kan man undra? Kommer det hända nåt nytt? Japp! Minsann! Året börjar med ett sprillans nytt och dunderhårigt tema (superkul, tycker jag!) och framåt vårkanten kommer ett redan gjort tema att återuppstå. Någon dag i januari kommer dessutom bloggens hittills största, längsta, mest tidskrävande och VIKTIGASTE inlägg någonsin. Jag har jobbat som en frustande och nästintill galen person för att få till denna LISTA (som det faktiskt är) och snart ser jag slutet, snart kan den publiceras.

Framförallt, jag sammanfattar detta år med precis samma känsla i magen som jag haft alla andra år: den här bloggen är – rent egoistiskt – SJUUUUKT HÄRLIG att ha. Jag har svårt att tänka ut nåt roligare än att skriva om film, det är lugnt en av mina topp-tre-bästa-grejerna-i-livet och jag har inga planer på att sluta med det. Så…Fiffis filmtajm hänger kvar nästa år också! Nuså. Skål och in i dimman!