Jag tror att dom allra flesta människor kan kategoriseras i något av dessa fack:
1. Dom som är pro perfektionism och som alltid avslutar ett påbörjat projekt även om det är onödigt eller supertråkigt
eller
2. Dom som hellre gör fort men fel, som gärna drar igång sånt som känns kul för stunden men som ofta tröttnar halvvägs och sen låter idén rinna ut i sanden – dock utan tillstymmelse till skuldkänslor, nästa balla idé är ju redan på G.
Det är klart att det finns grader i dessa kategoriseringar och att många kan känna igen sig både i 1 och 2 men jag tror att dom allra flesta ändå som människotyp i grunden är antingen det ena eller det andra. Jag vet vilken kategori jag är, jag vet också vilken jag tror att merparten av människorna bakom filmen Tommy är – och nej, det är inte samma.
Om folket bakom denna film enbart hade tillhört kategori 1 hade manuset varit oklanderligt skrivet, eventuellt logiska luckor hade varit igentäppta med finess, klippningen hade skötts smart och effektivt, det hade gått att känna sympati för någon av huvudkaraktärerna och handlingen hade varit förståelig utan att för den skull vara banal.
Men nu tror jag inte att Tommy-folket tillhör kategori 1, jag tror dom är 2:or. Jag tror dom har velat göra en film nåt så ininordens mycket, jag tror att det har varit tjofaderittan-svinkul-på-jobbet, jag tror dom varit tillräckligt nöjda med manuset, fått ihop tillräckligt med pengar, känt sig mer än nöjda med skådespelarna och litat på att dom sköter sina jobb och lyckas fylla i det som saknas i manus och jag tror att det var superkul att dra igång projektet, jag tror att slutprodukten lockade nåt grymt och jag tror att dom är medvetna om att det saknas en hel del parametrar däremellan men att det inte spelar nån större roll om hundra år.
Tommy var mars månads filmspanarfilm. Jimmy valde den och jag tycker det var ett bra val både innan och nu när filmen är sedd. Jag gillar att Filmspanarna ser svensk film ibland, det händer inte så ofta, Tommy är vår andra svenska film på två år. Det som är lite synd är att Tommy inte var någon jättebra film och att svensk-film-motståndarna får vatten på sin kvarn. Tommy är dock inte en svag film på dom sedvanliga svensk-film-sätten (stolpig dialog, teatraliskt överspel) utan på ett nytt sätt: den är liksom inte klar.
Filmen känns helt ofullständig. Jag förstår inte riktigt att den släppts igenom, att den blivit ”godkänd” av dom som bestämmer. Den är som en stor bit torskfilé som kokats flera minuter för kort tid men som ändå serveras till middag. Det funkar ju inte. Det är inte gott. Visst, det är ätbart, man blir inte sjuk men det stockar sig i halsen när man ser det råa innanmätet och det retar en att den inte fått koka klart, det hade ju bara tagit en liiiten stund till och då – faktiskt – kunnat bli en riktigt god måltid.
Det jag gillar med filmen är Moa Gammel och Lykke Li Zachrissons närvaro, Ola Rapace rädda ögon fast han spelar tuffis, spisscenen samt musiken. Ja, det var väl i stort sett allt.
.
.
Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka dig in hos dom så får du se. Sofia, Johan, Jimmy, Henke och Har du inte sett den-Markus featuring Henke.
Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.
