Etikett: Oldboy

Publicerat

FILMÅRET 2003

I mina ögon var 2003 inte det starkaste av filmår. Jag hade inget problem att hitta tio jättebra filmer, i ärlighetens namn hittade jag många fler, MEN dom där riktiga storfilmerna lyser med sin frånvaro. Istället blev det ett år där genren drama fick och tog stor plats och listan blev lite av en jordenruntresa.

 

10. Återkomsten
(Возвращение, Regi: Andrey Zvyagintsev)

Ojsan alltså. Den här ryska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt.

.

.

9. Old boy
(올드보이, Regi: Chan-wook Park)

Den här sydkoreanska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt. Chan-wook Park har gjort en film som är något alldeles extra, precis som Min-sik Choi i huvudrollen! Magisk skådis det där!

.

.

8. Skenbart – En film om tåg
(Regi: Peter Dalle)

Att se den här svenska filmpärlan gör faktiskt inte ont alls. Peter Dalle har lyckats göra en komedi som (har jag märkt av egen erfarenhet) alla som inte sett den tokdissar men alla som sett den tyckt om. Det är underligt det där att så många vill och tycker sig kunna såga osedda filmer. Vad vet dom? Nä, precis, ingenting. Att såga filmer man inte sett är precis samma sak som att erkänna att man VET att man inte har förmågan att bli positivt överraskad av någonting alls. Och till er kan jag bara säga: jag tycker väldigt väldigt synd om er, stackars små förutbestämda inskränkta människor. Tänk vad ni går miste om i livet (och nu syftar jag inte enbart på Skenbart).

.

.

7. Monster
(Regi: Patty Jenkins)

Aileen Wuornos. Jag får hurven bara jag ser och hör hennes namn. En otäck människa. Döda psykopatögon. Att en sån fantastisk vacker kvinna som Charlize Theron lyckas gestalta Aileen som hon gör är banne mig otroligt. Vilken förvandling. En mycket väl värd Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll!

.

.

6. Galen i kärlek
(Something´s gotta give, Regi: Nancy Meyers)

Det är aldrig för sent, inte för någonting och speciellt inte för att bli kär. Det här är en film med PEPP-märkning DeLuxe. Det här är en film att må bra av, alltså må bra ända in i benmärgen. Och Keanu är värsta läkarhetingen. Bara en sån sak!

.

.

5. Elephant
(Regi: Gus Van Sant)

Gus Van Sant gjorde en film om skolskjutningen vid Columbine High School och det HÄR är en film som banne mig gör ont att se. Jag blir ledsen, uppgiven och samtidigt…skulle jag vilja utbilda mig till samhällskunskapslärare så jag kunde få visa filmen för mina klasser.

.

.

4. Lost in translation
(Regi: Sofia Coppola)

Det är nånting övernaturligt över den här filmen. Magisk är ett sånt överanvänt ord, annars hade jag använt det. Med Lost in translation har Sofia Coppola fått till en typ av känsla som jag inte sett vare sig förr eller senare på film.

.

.

3. Ett hus av sand och dimma
(A house of sand and fog, Regi: Vadim Perelman)

Precis som filmen på plats 4 så lever den här filmen på sin känsla. Det vibrerar om den. Det är en sån liten och enkel berättelse egentligen men den blir stor, viktig och världsomvälvande. Det lilla livet är ofta det.

.

.

2. Love actually
(Regi:  Richard Curtis)

Bara tvåa??? Ja. Bara tvåa. Love actually är kanske den feel-godaste filmen av dom alla, den är underbar på alla sätt och vis. Men när det kommer till årets lista får den faktiskt känna sig slagen – även om det känns liiiiite surt. Men årets etta är fantastisk på ett annat sätt.

.

.

1. A Mighty Wind
(Regi: Christopher Guest)

JAG. ÄLSKAR. DEN. HÄR. FILMEN.

 

Bubblare: Hitta Nemo, Kill Bill 1, Bruce den allsmäktige, 21 gram, The life of David Gale, Dogville, Station Agent, Bad Santa, Darkness falls och Open Range.

.

Idag är vi flera filmbloggare som listar våra favoritfilmer från 2003. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Flmr
Spel och film

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

Fredagsfemman # 103

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

.

.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

.

.

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

.

.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese  göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

.

.

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.