Etikett: Olga Kurylenko

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

THE WATER DIVINER

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.

Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.

The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?

Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.

Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.

Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.

Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.

Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.

 

 

 

Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

TO THE WONDER

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

”Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.

Publicerat

OBLIVION

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

Publicerat

THE EXPATRIATE

Fitthakan is back och jag är lycklig!

Aaron Eckhart is in da house och jag skulle liksom vilja spela ost-musik sådär högt som min kollega gör i sin lilla bil med den enorma baslådan så jag hör på tvåhundra meters håll att han är på g till sin arbetsplats. Jag skulle vilja tillverka flyers och dela ut på stan. Alltså, jag tycker bara han är SÅ bra.

I The Expatriate spelar Aaron Eckhart Ben Logan, pappa till Amy (fina Liana Liberato från Trust) och han är precis så där pappig som en trovärdig pappa ska vara på film. Han är allt det Liam Neeson inte var i Taken.

Filmen är en såndär katt-å-råtta-lek, en såndär gömma-sig-för-alla-kameror-och-människor-som-finns-film, en dotter-kommer-på-att-pappan-är-en-badasskillingmachine-och-fejsar-honom-med-sina-aversioner-historia och den är varken nyskapande eller speciell MEN den är underhållande nog för stunden en vanlig vardagkväll. Tycker jag. Men så gillar jag fitthakan och Liana Liberato också.