Etikett: Olivia de Havilland

Jag är ett stort fan av katastroffilmer och jag är ett minimalt fan av filmer om mördarbin (se recensionen av Flying Virus om du inte tror mig). Vad kan då vara bättre som övning i filmrecensions-objektivitet än att se en storfilm, en känd katastroffilm, som handlar om afrikanska mördarbin som invaderar städer i USA?

Katastrofplats Houston är visserligen en sann titel på denna film men den är också aaaaningens missvisande. Originaltiten är The Swarm och visst har den lite mer sting (häpp!)?

Redan när filmen börjar får jag ståpäls. Namnet Irwin Allen i gula härliga retrobokstäver ger mig gåshud. Herregud, gubben har övat handpåläggning på så många klassiska katastroffilmer att det vore tjänstefel av mig att inte reagera. Han har regisserat och/eller producerat Skyskapan brinner, S.O.S Jorden brinner och S.O.S Poseidon så att vifta bort den här insektsfilmen bara för att Flying Virus var bortom bajsdålig känns superkorkat. Här viftas ingenting, inte än, inte förrän filmen är slut eller om bina sliter sig från TV:n och tar sig in i vardagsrummet.

Katastroffilmer är av hävd rätt långa, i alla fall dom riktigt bra. När historien får ta tid och dom olika karaktärerna presenteras i lugn och ro blir hemskheterna desto värre. På 70-talet fattade dom den här grejen och katastroffilmer hade sällan en speltid på under 2,5 timme. Katastrofplats Houston är inget undantag.

Gillar man 70-talsfilmer är detta MUMMA. Färgerna, känslan, scenografin och det flummigt naiva i kombination med kända ansikten som Michael Caine, Richard Widmark, Richard Chamberlain (i helskägg), Olivia de Havilland och Henry Fonda. Christian Juttner var fjorton år när han spelade Paul, killen som är den första att bli anfallen av denna gigantiska svärm och det är en kille som med lite fel inställning och lite sämre skådespelarbegåvning lätt hade kunnat bli ännu en pinsamt-barn-på-film-upplevelse. Nu klarar han biffen galant, han spelar mot förstorade jättebin som om han aldrig gjort annat, chockad och skakad som han är.

Det som gör mig mest glad när jag tittar på den här filmen – och liknande från samma tid – är med vilken äkthet dom gjordes. Det är ingenting som larvas bort, hela filmen är gjord med samma allvar och samma uppriktiga vilja att göra något bestående som om det varit en politisk thriller eller ett drama med oscarsbaktankar. Musiken är viktig och perfekt avvägd, effekterna är top-of-the-line sett till vad som gick att åstadkomma på den tiden, det satsades pengar på att kontraktera stora namn på alla poster för nånstans var det nån smart människa som visste att det är värt det, till slut är det det. Där Flying Virus misslyckades på samtiga punkter klarar sig The Swarm finfint. Sen tycker jag inte att filmen är lika spännande som till exempel Skyskrapan brinner men det är det få filmer som är.

Att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Nuff said.