Det här med pranks verkar ju vara modernt men för egen del fattar jag ingenting av dess storhet. Att skrämma folk från vettet av till synes ingen annan anledning än ”underhållning för stunden” är för mig obegripligt. Det är nåt med det där att göra sig lustig på andras bekostnad som stör mig. Antagligen för att det är för banalt. Det är helt enkelt ett jävla sätt att rikta nån slags komikerspotlight på sig själv (som prankare) när det enda det egentligen syftar till är att utnyttja någon annans goda minne och känsloliv.
Dagens film, den australienska skräckfilmen Scare Campaign handlar om just precis det. Att pranka folk, att skrämma skiten ur dom och att filma eländet samtidigt. För att det ”är kul”. För att det är ”bra TV”. Jag blir tokig. Samtidigt, jag TYCKER att det är läskigt och jag har inga problem med att sätta mig själv in i dom utsattas ställe. Kanske är det därför jag inte kan se filmens komiska sidor, något jag inser att den har men som sagt, jag skrattar inte.
Scare Campaign är alltså namnet på TV-showen, en populär sådan som dragit tittare i många år. Men med ökad konkurrens i samma liga behöver programmet utvecklas, stramas till, göras ÄNNU mer edgy och eftersom money talks och tittare räknas är det bara att dra åt snaran och göra pranksen ännu mer utstuderade, det är ju det som krävs.
Jag måste erkänna att jag hoppade till ett ANTAL gånger under den här tittningen. Det är liksom jump-scare-fest för hela slanten och lika tröttsamt som det kan kännas, lika effektivt är det för blodtrycket. Så som skräckfilm funkar den även om jag retar mig på premissen som sådan. Det är ju liksom två helt skilda frågor.
Filmen är skriven och regisserad av bröderna Cameron och Colin Cairnes och det är deras andra gemensamma långfilm. Den första, 100 Bloody Acres (2012) verkar vara en film i samma anda.
Nästa vecka reser vi från Australien till en annan del av världen. Här kan du se vilka filmer och länder temat tagit sig till hittills.
