Det börjar i Louisiana 1937. Fyra frimodiga flickor smiter ut om natten och genom en småblodig ritual skapar dom förbundet Ya-ya flickorna där dom lovar att stötta varandra och vara goda kamrater i nöd och lust.
Nu har flickorna blivit äldre damer men dom håller fortfarande ihop. När Vivis (Ellen Burstyn) dotter Sidda (Sandra Bullock) i en tidningsintervju berättar om sin hemska barndom och sin alkoholiserade och pillerknaprande mamma bryter helvetet lös och mor och dotter bryter helt. Men vad händer då? Jo, dom tre kvinnliga musketörerna rycker ut. Dom bjuder Sidda på middag, spetsar en drink med pulveriserad Rohypnol och kidnappar henne för att i princip tvinga henne att läsa boken om Ya-ya flickorna och på så sätt förstå varför mamma Vivi betedde sig så illa som hon gjorde.
Jag tycker om tjejer. Jag tycker det finns mängder av fantastiska kapabla finurliga underbara jätteduktiga kvinnor inom alla områden men jag tror inte på könskvotering. Jag tror på rätt man eller rätt kvinna på rätt plats men jag tror inte någon kvinna blir hjälpt av att kvoteras in enbart på grund sitt kön. Vad har denna passus med Ya-ya flickorna att göra kan man tycka? Jo, egentligen inte mycket, inte mer än att jag filmen igenom fick känslan av att befinna mig på en pressvisning på en Kvinnor-kan-mässa där ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor fått EU-bidrag att för att ”göra något kreativt och bra som gestaltar kvinnans historiska arv” eller nåt sånt.
Regissören är Callie Khouri, kvinnan som skrev manus till Thelma & Louise och tio år senare fick hon chansen att regissera en film för första gången: denna. Alla skådespelare av någon betydelse är kvinnor och det är inte bara Ya-ya-gänget utan TRE generationer av Ya-ya-kvinnor som man ska lyckas hålla reda på genom inte alltför klockrena klipp. Det finns nåt som kallas syftningsfel som är vanligt förekommande i skriven text men som jag sällan ser på film men här är det både en, två och tre gånger som klippningen får min hjärna att sluta hänga med. Att produktionsbolaget bakom filmen dessutom heter All Girl Productions ger mig bara vatten på kvarnen.
Att Ellen Burstyn fick rollen som den urflippade och psykotiska Vivi tror jag enbart beror på att hon gjorde samma roll – fast bättre – i en film som heter Requiem for a dream två år tidigare. Fionnula Flanagan, Maggie Smith och Shirley Knight är dom äldre ya-ya-ingarna och dom gör väl det dom ska men kanske inte så väldigt mycket mer. Ashley Judd som den medelålders Vivi får mycket utrymme men gör inte särskilt mycket av sin tid framför kameran. Att jag gillar Sandra Bullock är ingen hemlighet och här är det hon ensam som lyfter filmen. När hon är i bild blir filmen intressant, när hon inte är i bild skulle jag helst vilja spola.
Men jag gör inte det, jag sitter och tittar och funderar på var dom där lojala ya-ya-flickorna höll hus när Vivi mådde som sämst, när hon rymde från sina barn, när hon slog dom med piskor och bälten, när hon söp, när hon var elak mot barnens pappa och behövde psykvård, var var dom då? Och vad är det för hemligheter som var så himla gudomliga?
Många frågor, inte så många svar men jag struntar i vilket. Jag gäspar mest.
Här finns filmen.