Etikett: omtitt

Publicerat

UNFAITHFUL

Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat –  är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.

När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att  jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.

Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.

Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.

När jag såg filmen 2002:

När jag såg filmen 2016:

(en stark!)

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!

Publicerat

Fredagsfemman #189

5. Danskjävlar

Alltså, dom ÄR grymma på att göra TV-serier, danskarna. Jag har – sist på bollen – tuggat mig igenom första säsongen av Arvingarna och det var inte särdeles energikrävande. En liten familjs öden och vedermödor efter att matriarken, den stora konstnärinnan, gått och dött kanske känns oengagerande på pappret men skådespelarna gör hela jobbet, det är imponerande bra! Nu längtar jag efter säsong två som snart landar på mitt hallgolv OCH säsong tre som tydligen är på väg att spelas in.

.

.

.

4. Emily Blunt

Här har vi en skådis som är alldeles briljant i allt hon gör MEN som man ändå inte riktigt tänker på. Det är spännande tycker jag. Hon smyger liksom in från sidan och tar över showen på ett sätt som känns väldigt modernt, väldigt mycket…NU. Och idag går det att se henne på bio som FBI-agenten Kate Macer i Sicario.

.

.

.

3….och jag har sett om Ett päron till farsa…

…och den var LIKA BRA ANDRA GÅNGEN! Så strunta i alla sågningar du läst, gå och se filmen NU. Om ETT gott skratt förlänger livet så lär jag bli 150 år nu.

.

.

.

2. Andra avsnittet av Snacka om film!

Då var det andra avsnittet av Steffos och min podcast Snacka om film ute för allmän lyssning. Den här veckan avhandlar vi bland annat Sicario, betygssättningen av Jag är Ingrid, den gamla godingen De vilda gässen och så ska förra veckans uppdrag förhoppningsvis redovisas. Podden finns på Acast, Itunes, hemsidan eller för nedladdning/rss här.

.

.

.

1. Denis Villeneuve

Vilken otrolig begåvning han besitter, den kanadensiske regissören Denis Villeneuve! Idag har hans nya film Sicario biopremiär och även om jag inte tror den kommer bli en lika stor publikmässig framgång som Prisoners så hoppas jag att massor med människor kilar iväg till biograferna och ser den här filmen. För den är bra. Mycket bra. Och Denis Villeneuve visar än en gång att han är en av dom allra bästa!