Fredagsfemman #123

5. Edward hjärta Bella

Fem fredagskvällar med start ikväll kommer jag skriva om en mycket välkänd filmfranschise. Det kommer spoilas en del och kanske sväras litegrann och jag är medveten om att jag inte är målgrupp för varken böckerna eller filmerna men ändå, nu är det ingen återvändo, nu blir det några sommarveckor med twilightinspirerat fredagsmys här på bloggen. Huga!

.

.

.

4. Sommarskräckisar

Oculus har precis haft premiär. 2 juli kommer Deliver us from evil och 29 augusti intar Medicinen biograferna . Sommarskräckisar kan man aldrig få för mycket av. (Obs. Ironi vad gäller den sista)

.

.

.

3. Kentfesten

Kents nya skiva Tigerdrottningen är i mina öron den bästa dom hittills gjort och då gillar jag ändå alla deras tidigare. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag kommer se dom live på söndag (fjärde, kanske?) men det känns magiskt att få höra alla dessa nya låtar live. Kentfest. Nu hoppas jag på en finfin sommarkväll utan regn och att alla sjunger med i Svart snö. ”När det känns som du har väntat sedan du var barn på att någonting ska hända, på närkontakt av nått slag. När det känns som om du gjort allt, sagt allt men inte får några svar när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra, när fördämningarna brister och du håller tillbaka en stor flod , när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod. Dom säger allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår, det är politisk propaganda från järnridån. Känner ni som jag sträck upp era hääääändeeeeer (det är fler än du och jaaag) som förlorat nått vi älskar i elden (fler än du och jaaag) som dansar för oss själva i mörkret (som om det inte fanns någon morgondag) jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?” Så JÄVLA fin låt!

.

.

.

2. Nu är det igång  – FOTBOLLS-VM!

Äntligen äntligen äntligen! Igår kväll började det, fyra års väntan är över. Hej Brasilien! Hej otaliga mysiga timmar framför TV:n! Hej fantastisk fotboll och hejhej alla nya fotbollsspelare från alla möjliga länder som jag nu kommer lära mig namnet på.

.

.

.

1. One Direction – one way or another

Så är det då kvällen med stort 1 och stort D. I månader har den där biljetten legat och bränt hål i botten på min byrålåda. Dottern har försökt få mig att förstå att ”det finns faktiskt riktiga fans som inte fått biljetter och så har DU en! Var en god medmänniska mamma, sälj den!” Men nä, här säljs ingenting. Jag köpte biljetten för att jag ville gå, för att jag med egna ögon ville om filmen This is us visade en någorlunda korrekt bild av konserthysterin kring bandet. Så ikväll är jag i Friends Arena. Redo. Pepp. Antagligen kommer jag köpa en T-shirt som antagligen är för liten. Ikväll är jag helt enkelt en directioner som alla andra, ikväll är Niall, Zayn, Louis, Harry och Liam mina boys och nu skrämde jag skiten ur mig själv rätt rejält för jag kunde namnen på dom utan att googla. Ikväll ska jag sjunga med fast jag inte kan texterna och dottern har ståplats så hon behöver inte ens se mig. Sannolikt en vinst för alla inblandade.

ONE DIRECTION – THIS IS US

Jag har närt ett pojkbandsfan vid min barm. Jag kan tycka vad jag vill om den saken men så är det.

Jag har en 16-årig dotter som avgudar det brittiska bandet 1D – One Direction. Själv förstår jag inte riktigt deras storhet men jag kan utan problem förstå glädjen i att hitta ett band som man verkligen gillar.

Nu går 1D-filmen This is us för (relativt sett) utsålda hus runt om i Sverige och jag och dottern beslutade oss för att se filmen och sedan recensera filmen ihop. Vi såg dock inte filmen tillsammans eftersom det fanns en överhängande risk att minsta suck från min sida skulle missförstås och ett mindre inbördeskrig skulle bryta loss i biosalongen.

Hur kom du först i kontakt med One Direction?

Dotter: Jag hade tråkigt en dag, alltså jättetråkigt och jag läste en tidning som heter Frida. Där stod det att det fanns en hälsning på hemsidan, alltså Fridas hemsida, till One Directions alla svenska fans. Jag klickade mig in där, det var väl två år sen. Sen kollade jag youtube, hittade deras videodagböcker från X Factor, tittade på dom, blev kär i Louis (Tomlinson, inte Herrey, reds anm) och på den vägen är det.

Jag: Alltså, härhemma, det gick ju inte att undvika dom. Fan, det var som en musikalisk nordanvind, fast en snäll sådan för musiken är ju rätt…..mesig. Okej, trevlig då, du behöver inte se så arg ut. Sen var det ett jäkla tjat om Louis hit och Louis dit, om directioners på Instagram, om att hänga utanför studion på Söder bland horderna av tjejer och sen kom konserten på Friends Arena….herregud. Och nu filmen.

Vad tycker du om att det blev en film?

Dotter: Jättebra! Den är ju jättebra för oss directioners men dom som inte är det förstår nog inte hela grejen.

Jag: Precis. Jag fattar inte grejen, eller jo, jag fattar grejen för jag har själv varit ”directioner” fast mitt One Direction hette Shanghai och kom från Södertälje och mina Louis, Harry, Zayn, Niall och Liam hette Uffe, Ralph, Niklas, John och Rex. Jag har inget emot fenomenet, jag tycker bara det är aningens tidigt i karriären att göra en dokumentär på det här sättet. Det är som att skriva sina memoarer när man är 22. Allt handlar bara om pengar, inte det minsta substans.

Så….Nå. Hur var då filmen?

Dotter: Den var underbar. Den var perfekt. Den var jävligt välgjord och jag tror dom fick fram det dom ville.

Som vadå?

Dotter: Själva grejen med filmen var att visa hur dom tänker och hur dom lever och filmen lyckades med det. Managementet vill säkert få fram att dom är världens snällaste människor så att fler ska bli directioners men det vill ju inte boysen. Dom är ju bara sig själva. Sluta skratta mamma. Du är taskig! Jag vill att du tar med det i texten!

Så du tror inte regissören klippt ihop filmen så att den ska passa er directioners?

Dotter: Klart dom gjorde! Det fattar ju jag med, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har sett massor av det som händer i filmen, jag ser det varje dag på instagram, jag har koll på var dom är och vad dom gör varenda dag, det är ingen skillnad mot i filmen. Dom är som dom är oavsett om dom är filmade eller inte.

Jag: Hallå, får jag svara på förra frågan nu? Morgan Spurlock som regisserat filmen har ju viss erfarenhet av dokumentärer (han har gjort McDonalds-filmen Supersize me till exempel) och jag tycker han har fått till det bra här med. Filmen är i långa stycken mer en musikvideo/PR-kupp än en en djuplodande historia om fem fattiga pojkar från brittisk förort som inte gick vidare i X Factor var för sig men som Simon Cowell la sin kapitlistiska karda över och sa VARDE POJKGRUPP och det blevo pojkgrupp. Men filmen är funktionell. Den var okej. Vad annat kan jag säga, jösses jag grät tre gånger.

Dotter: Grät du? Närdå? Jag kan i och för sig gissa…

Jag: Jag grät i början, hela första låten. Jag grät när mammorna…

Dotter: Hahaha! Klart du gjorde! Mammorna!

Jag: Mmmmm, jorå. Jag grät när mammorna sammanstrålade för att se killarna i Madison Square Garden och jag grät på spelningen i Mexico.

Vilken var filmens bästa scen?

Dotter: Menååå, jag vet inte. Jag tycker det var roligt när dom tältade i Sverige för jag hade inte sett hela den inspelningen innan. Sen tyckte jag dom första låtarna i O2-arenan för Louis var så JÄVLA snygg på den spelningen, alltså han var så stört snygg,  alltså det gåååår inte.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du inte varit en directioner?

Dotter: Jag hade nog inte sett den då.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du var en directioner?

Jag: Sjuttioelva fiffiluror av fem. Antagligen.

 

Mitt betyg:

Dotterns betyg: