Jag gillar Örnsköldsvik. Jag tycker väldigt mycket om en hel drös människor som bor där. Jag har haft mycket roligt i den där staden, jag har fått kärlek, pepp, parisare och marängswiss och framförallt blir jag alldeles lugn i magen av att befinna mig där.
För några veckor sedan var jag på besök hos mina favorit-övikare och en av kvällarna kom den här filmen fram ut gömmorna. En film som sparats för att ses tillsammans med mig. Frilanzaren. Herregud. Jag är mållös. Hur recenserar jag en film som denna?
Frilanzaren är en film som handlar om en frilansande filmare som ska göra en dokumentär i Örnsköldsvik. Enligt filmens hemsida är detta ”en spännande och underhållande skildring som även skänker mycket glädje” och jag vet inte riktigt hur dom tänker, på vilket sätt är det spännande? På vilket sätt är det underhållande? Hur är det meningen att jag ska bli glad av det här?
Visst skrattar jag en del men kanske inte för att det är speciellt roligt. Sasha, gubben som är nån form av huvudperson, är svinjobbig (han hängde även med Papi Raul på sin tid) och direkt otrevlig. Ingen av karaktärerna skänker mig nån form av positiva känslor. Alla är hemska. Alla.
Filmens stora behållning är Ö-vik, det är vyerna, gatorna, naturen. Jag känner igen mig och det är mysigt. Allting annat är fullständigt obegripligt.
