Vi är i Sacramento, Kalifornien. Det är 2002. Christine (Saoirse Ronan) vill inte kallas Christine längre, hon heter Lady Bird. Hon är 17 år och bestämd som satan, vet precis vad hon vill och går i klinch med sin mamma Marion (Laurie Metcalf) tusen gånger om dagen. Pappan (Tracy Letts) låter henne vara lite mer, i alla fall är det så hon uppfattar det och dom bråkar inte en bråkdel lika mycket som hon gör med mamman.
Lady Bird vill gå i en skola någon annanstans. Hon längtar bort, ut, uppåt, ditåt och i en tid i livet då världen till synes ligger helt öppen för en är det kanske svårt att tänka på alla men och om och ifall-att som ska stämma för att drömmar ska kunna bli verklighet. Sånt som vi vuxna vet existerar överallt hela tiden men som unga inte ska tänka på. Det är livet liksom. Tonåringar ska vara orädda och oregerliga. Dom ska brottas och stötas och blötas och bli egna personer. Men. Det är extremt svårt för mig att titta på filmen utan att identifiera mig med mamma Marion. Att vara Marion är min vardag och min Lady Bird-tid är kanske lite för långt borta för att jag ska tycka att dottern är en behaglig filur att beskåda.
Å andra sidan, hon är inte med i filmen för att vara behaglig. Inte för att behaga heller. Hon bara ÄR och som sådan är hon en väldigt bra skriven rollfigur. Självklart uttrycker hon sig genom teater, hon är en kulturtant i en ung kvinnas nyfikna veta-bäst-kropp och det gnolar i mig när jag ser henne. Hon är både jättehärlig och skitjobbig samtidigt. Sådär som man är när man är 17.
Jag tror det är många unga tjejer som kommer kunna identifiera sig med Lady Bird. I och med det är filmen både välbehövlig och lyckad. Greta Gerwig har skrivit och regisserat och fått med både Lucas Hedges och 2017-års-rising-star Timothée Chalamet i manliga biroller men hur det än är så är det här Saoirse Ronans film. På gott och ont. Mest på gott.
