När man bläddrar igenom ett fotoalbum från någons barndom och uppväxt är det många hål och luckor man fyller i själv. Bilderna blir som små guider som visar ramen av allt som hänt men känslor och sådant som ligger bakom får man inte med på köpet, det är sånt man fnular ut själv.
Dokumentärfilmen Pangpangbröder består av 53 scener från Oskar och Gustafs barndom och för mig känns det som 53 bilder i ett fotoalbum. Vi får följa tvillingbröderna från att dom är riktigt små tills dom är i slutet av tonårstiden och det är berg-å-dalbaneår för oss alla men för detta brödrapar kanske mer än vanligt.
Oskar och Gustaf är så olika som två lika tvillingbröder kan vara och det beror inte enbart på att Oskar är kortvuxen och Gustaf normalväxt. Dom har helt olika ifallsvinklar på livet och filmaren Axel Danielson, killarnas morbror, uppmärksammade det tidigt.
Scenerna från när killarna är små får mitt modershjärta att fanimej dunka ur bröstkorgen. Vilka sjukt söta barn! Jag vill bara klämma tag i dom där gosiga kinderna och utbrista ”you´re freeakin´adoooorable!”. När åren går ser jag tydligare och tydligare deras olika personligheter växa fram och scenen på trappan när Oskar blivit nån form av punkare och ska kladda i vax i det färgade håret och Gustaf fortfarade är en vanlig jeanskille är så tragikomisk att jag märker att jag faktiskt både skrattar, gråter och lägger huvudet på sned samtidigt.
Pangpangbröder är en fin film. Jag tycker om den. Scenerna – bilderna – är genomtänkta och välgjorda. Det jag saknar litegrann eftersom det ändå är en film och inget fotoalbum är lite mer av en röd tråd, kanske en berättarröst, nånting som gör att filmen blir mer som en film. Eller så är det bara jag som är ovan vid denna typ av presentation.
[På filmens hemsida kan du läsa mer.]