Etikett: Otto Knows

Det här är en av dom svåraste recensioner jag någonsin skrivit. Jag såg filmen Avicii: True Stories för några veckor sedan och hade den inlagd för publicering i lördags men jag stoppade den i sista stund. Stoppade den och raderade vartenda ord jag skrivit. I fredags kväll fick jag nämligen ett sms från min dotter som hade sett nyheten. Avicii. Död. Det var som om tiden stannade och det vetefan faktiskt om den startat igen. Det känns som nåt jävla vakuum.

Tiden stannade i fredags, den stannade för henne, för min son, för mig och för – med facit i hand – stora delar av musikvärlden. Men då, då när jag satt där på balkongen och såg den fina vårsolen sakta ta sig nedåt, då satt jag där med gråten i halsen och tänkte på en mamma och en pappa som nu ska försöka genomleva den absolut värsta helgen i sina liv. Dom måste förlika sig med att aldrig få se sin son igen. Själv raderade jag en recension. Det är olika det där, graderna av helvete.

I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte offentliggjord men det är omöjligt att inte spekulera när man sett filmen True Stories. Tim Bergling, Avicii, mådde inte bra och han var öppen med det. Väldigt öppen. I filmen försöker han förklara verbalt hur och varför det känns som det gör och även om man tittar på filmen med mute intryckt så behöver man bara lägga ögonen på killen, herregud, det är ILLA. Det är riktigt riktigt illa. Ångesten i hans ögon, kroppsspråket, medicineringen, vissa scener är rent hemska att beskåda.

I min första text om filmen, den jag raderade i fredags, hade jag skrivit en del om hur svårt det är att förstå att lyckade människor kan fastna i mörkret. Att till synes ”ha allt” inte per automatik innebär att ”vara allt”. Men vad är en lyckad människa – egentligen? Snyggaste och mest fixade instagramflödet? Flest följare? Mest pengar på kontot? Smalaste kroppen, coolaste vännerna, bästa jobbet? Vad betyder att ”ha allt”? Ingen annan människa än en själv kan bestämma vad det betyder. Ingen annan på jorden. Ingen har ens rätten att yttra sånt om en annan människa, att stämpla någon eller att lägga den filten på någon till synes ”lyckad” för den filten är inget annat än ännu mer ångest i en redan sargad själ.

”Jag kommer inte kunna spela längre. Jag kommer att dö”, säger Tim i filmen när han försöker bromsa och ställa in gig. När han säger det går jag sönder. Jag gjorde inte det när jag såg filmen häromveckan men när jag såg om filmen igår växer meningar som den till något väldigt mycket större. Hela filmen känns som ett rop på hjälp och jag blir tokig av känslan att det kanske hade gått att rädda honom.

Att han ORKAR stå emot pengar, framgång, spelningar på det sättet han gör i filmen, att han tar fajten, samtalen, att han står på sig. Att folket han har nära omkring sig uppenbarligen ser dollartecken framför ögonen istället för en vän och medmänniska som försöker dra i alla handbromsar han har. Att han KÄMPAR som han gör. Allt detta gör att filmen är än mer hjärtskärande att se nu när han inte längre finns.

Vilket dokument det är över hans musikaliska gärningar! Vilken välgjord film det är! Vilken fantastisk kompositör han är. Var. Fy fan. Var. Klumpen i magen vill inte släppa, sorgen sitter där och jag kan inte förstå att hans liv är över. Jag tittar på filmen igen och det känns nästan som om filmaren Levan Tsikurishvili kände på sig hur det skulle sluta. Ångesten, smärtan, stressen ville inte ge med sig och vad som än hände fredagen den 20 april 2018, 28 år gammal tog eran Avicii slut.

Vi är så många som har hans musik långt in i hjärtat, som har upplevt honom live, som sett honom som en liten Allram Eest-figur bakom det stora stora skrivbordet och dansat och njutit och fascinerats över Aviciis förmåga att göra superdansant musik med det svenska vemodet som ständig följeslagare. Som försvarat honom när belackare skojat om att han ”ju inte gör nåt, han trycker bara på en knapp”, som om hans genialitet är något alla med ett musikprogram i datorn per automatik kan trolla fram. Testa själv säger jag bara. Lycka till you sucker.

Oavsett om du alltid gillat Avicii och känner sorg och tomhet nu eller om du aldrig lyssnat på honom och förundras över alla löpsedlar/uppmärksamhet hans död får världen över – se den här filmen. Det är hundra minuter insyn i ett populärkulturellt fenomen och väldigt personligt i en ung killes psyke.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med måndagen den 30 juli. Klicka här så kommer du direkt till filmen.