Det var länge sedan jag såg så många bleka datanördar med hoodies i en biosalong. Det doftade energidryck, snus och trivsam billig deo och det var en mysig stämning. Det låg liksom en förväntan i luften som gick att skära i med smörkniv. Fler än jag har sett fram emot den här filmen väldigt länge och det gjorde mig glad, nästan så filmen förtjänade en spontanapplåd redan innan den började.
Guillermo Del Toros namn förpliktigar såklart och i kombination med stora monster som lever under havets botten OCH gigantiska robotar så är det faktiskt på gränsen att jag gör en headspin. ”Det är som Transformers mot Godzillor där båda sidor knaprat ryssfemmor och Belgian blue-hormoner i tiotusenår”. Jag försökte förklara för min dotter vad jag sett för film men hon skakade mest på huvudet. Det gjorde å andra sidan jag med men inte av samma anledning.
Som sagt, mina förväntningar på den här filmen slog i taket, sådär som Starke-man-maskinen gjorde som fanns (eller finns?) på Grönan, den man slår på med en slägga för att få lampor att blinka på höjden och med jävligt mycket tur och styrka få höra ett PLING och vara starkast av dom alla. SÅ höga var mina förväntningar, det sa PLING PLING PLING hela dagen igår. Kan en sådan film nånsin bli så bra som man hoppas? Jag är en tänkande och oftast ganska logisk människa, jag fattar hur det ligger till. Jag inser att sannorlikheten för att jag ska gå och muttra och sparka på småsten under min promenad från biografen är ganska stor men samtidigt, tänk om. Tänk om filmen ÄR sådär over-the-top-bra?
Jag droppar bomben på en gång. Jag tycker att Pacific Rim ÄR en bra film. Jag tycker om den och jag blev väldigt underhållen. Men det finns ett par men som jag inte kan blunda för, som är både är stora, små, larviga och onödiga men som kan förklara varför betyget blir som det blir. Det som hamnar på minuskontot är:
1. Charlie Day som spelar smarthuvvet/forskaren Newt. Han får Joe Pesci att kännas försynt och lågmäld samt att han har en behaglig röst.
2. Utan att spoila för mycket – Slutet. Sneglingar åt Armageddon gör att jag mår lite dåligt en stund men sen går det över.
3. Monstren. Dom är helt enkelt inte skräckinjagande. Jag har sett alldeles för många CGI-monster för att få ens den minsta pulshöjningen även av big-ass-varianter som dom här. Tjejerna till vänster om mig höll inte med.
4. Dessa evighetslånga actionscener. Scenerna i sig är superhäftiga, jättesnygga, kalas på alla sätt och vis – MEN – när minutrarna läggs till kvartar och ögonen febrilt försöker hitta nåt att fokusera på genom 3D-glasögonen så gäspar jag faktiskt lite. För mycket av det goda är inte alltid underbart.
5. Jag saknar en hurv. Jag saknar en tår i ögonvrån. Jag saknar ståpäls på armarna. Jag fick inget av det, konstigt nog.
Fem punkter på minuskontot, några fler på plusditot.
1. Jägarna – The jaegers – är så SVINCOOLA. Robotar är bland det bästa jag vet och nu har jag fått några nya favoriter, tyvärr i en storlek som är svårt att ställa i bokhyllan.
2. Stämningen. Guillermo Del Toro har återigen lyckats få till en helt egen värld. EN mörk men ändå färgglad, en hightech-framtid med retrokänsla.
3. Galet snygg 3D! När 3D är såhär ger det verkligen en extra dimension till filmen. Jag fick svindel flera gånger och under vissa av vattenscenerna fick jag nästan svårt att andas. Tyvärr är det fortfarande problem med texten, den hoppar, skuttar och är suddig. Jag valde att inte läsa den alls.
4. Det Brad Pitt gjorde i Thelma & Louise (vilket inte var så mycket mer än att visa överkroppen) gav honom tillräcklig uppmärksamhet för ett vidare lukrativt liv inom filmbranschen. Charlie Hunnam (i huvudrollen som jaegerpiloten Raleigh Becket) gjorde samma sak i den här filmen och han kommer göra samma resa som Brad. Han är dessutom väldigt lik en ung Herr Pitt. Channing Tatum , Sam Worthington och Chris Hemsworth och får se upp. Dags att vara aningens mer nervös inför provfilmningarna framöver, there´s a new musklig boy in town.
5. Musiken. Maffig, mustig, fungerande.
6. Rinko Kikuchi som Mako Mori, den tuffa tjejen som står upp för vad hon vill även om hon inte direkt gör det med hög röst och genom att slå näven i bordet. Men hon är tuff i kängor.
7. Idris Elba, mannen som med den Stacker Pentecost-outfit han gör entré med i en speciell scen (har du sett filmen vet du exakt vilken jag menar) skulle dominera på varenda synthklubb i hela Europa! Snyggare snubbe i svarta kläder har jag inte sett sen Wesley Snipes hade skinnkappa i Blade.
Pacific Rim är som ett barnkalas för vuxna med extra allt i fiskdammen så det är klart jag är nöjd! Betyget jag ger känns helt givet. 130 minuter sprang iväg och jag känner mig tacksam att jag med sån lätthet kan försvinna in i andra världar på det här viset, att jag kan känna genuin glädje över ljudeffekter som *sploink* *schwooosh* *plonk* och *squiiiiiiik* Härligt, storvulet och tokigt är vad det är, precis lika tokigt som att jag nu ser både jaegers och kaiju-monster när jag tittar ut genom fönstret. Jag hade föredragit Idris.
