Pain & Gain

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Etikett: Pain & Gain

Fredagsfemman # 103