Etikett: Paprika Steen

Publicerat

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

Publicerat

FESTEN

Alla familjer bär på en hemlighet. Så står det på affischen och visst är det sant, det är bara inte alla familjers hemligheter som filmas och visas på det här sättet.

Jag vet att det är en film jag ser, jag vet att det är ett påhittat manus, jag vet att det är skådespelare som gör sitt jobb men jag känner det inte. Inte en enda sekund tänker jag på att det är en film jag ser. Jag tittar, jag skruvar på mig, jag känner mig som en mycket obekväm fluga på väggen och jag upplever det som att jag är med på pappa Helges 60-årsfest där han samlat sin närmaste familj för att fira. Sönerna, dottern, frun, vännerna.

Danske Thomas Vinterberg har med Festen och Jakten visat att han är mästare på ångestsmällar-rätt-i-magen-filmer som kretsar kring helt vanliga sammanhang och som handlar om människor som på ytan skulle kunna vara vem som helst. Du eller jag, din familj, min familj, nån annans, alla?

Det går inte att skriva en text som gör filmen rättvisa, speciellt inte utan att spoila och den här gången tänker jag vara stenhård med just detta. Hellre en simpel spoilfri text än motsatsen. Jag vill ju att alla som inte sett filmen ska göra det och helst utan att veta för mycket om den innan.

Det var femton år sedan jag såg filmen sist och den har suttit kvar i magen sedan dess. Nu såg jag om den. Tidigast 2029 kommer jag se den nästa gång.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .