Det finns dokumentärer och det finns dokumentärer. Det finns dokumentärer som gör mig glad, dom som ger mig en tår i ögat och det finns dom som lär mig nya saker om viktiga frågor jag förut inte varit så värst intresserad av. Efter en vecka tillsammans med denna dokumentärtrilogi har jag lärt mig att en helt ny sak om film: det finns dom som kan få hela min vardag i gungning.
Jag ska försöka förklara varför.
1996 hittades tre åttaåriga pojkar brutalt mördade i Robin Hood Hills, strax utanför West Memphis, Arkansas. Nakna, bundna, sönderslagna, könsstympade och våldtagna, det är så vi får se Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers redan nån minut in i den första filmen. Bilderna är hemska. Vidriga. Det är sjukt jobbigt att se. Det här går inte att vifta bort med tankarna ”det är bara film” för det ÄR INTE ”bara film”, det är autentiska bilder, filmen handlar om verkligheten sådär rätt upp och ner precis sådär osnygg som livet kan vara. Också.
Människorna i filmen är utseendemässigt opiffade, här är det ingen som kan stava till photoshop och dyr foundation och det är inte bara ovant för mig som är van att se vanlig spelfilm där varje nuna, varje ruta är superperfekt in i minsta detalj, det är jobbigt för jag blir ledsen. Jag blir ledsen av att se dessa amerikanska medborgare från the land of the free and the home of the brave, dessa tandlösa personer som lever sina liv i husvagnar och som i sitt sammanhang inte känns alltför udda men jag blir fruktansvärt illa berörd. Denna känsla splaffsar sig fast i min mage som en jättestor sugpropp, en sån som man löser stopp i avloppet med och den släpper inte ens när jag sett klart filmerna. Över sex timmars mentalt helvete är inte sex timmars mentalt helvete, det är liksom inte nog. Paradise Lost-dokumentärerna har blivit som en liten ryggsäck jag bär runt på. Jag kan inte släppa detta. Jag mår illa och skulle behöva spy tror jag.
Dessa pojkmord sätter skräck i den lilla byn. Folk är livrädda, polisen letar desperat efter en syndabock och det är ingen enkel match då pojkarna legat i vatten och varenda spår av DNA är som bortspolat. Jessie Misskelley Jr är en sjuttonårig yngling med ett faktistk IQ på 72 som snappat upp att det vankas en belöning på 30000 dollar till den som kan få mördaren fast och när han hamnar på polisstationen för förhör är det något som finns i hans bakhuvud, det plus det faktum att han efter tolv timmars förhör inte orkar längre. Han säger att han sett Damien Echols och Jason Baldwin mörda pojkarna och att han själv inte var aktiv i dödandet men att han sprang ikapp och höll fast Michael Moore tills det var hans tur. Så istället för att bli frisläppt och få en rejäl sudd dollars på kontot blir han dömd för mord och medhjälp till mord till livstid plus 2 gånger 20 år, Jason Baldwin döms till livstids fängelse och Damien Echols döms till döden. Det som ligger Damien i fatet är att han har svartfärgat hår, bär svarta kläder, svart nagellack och lyssnar på hård satanistisk musik såsom Metallica. Detta är information som upprepas gång på gång i rätten. Självklart är killen satanist, kolla bara, det ser man ju på honom!
Jag pausar filmen. Tänker efter. Tittar på mig själv och funderar på hur min vardagsklädsel skulle ses i denna råtthåla i Memphis. Bara en blick in in min garderob och jag skulle bli fälld för Kennedymordet. Jag tänker på hur jag ser andra, hur jag bedömer folk och ibland tror mig veta att jag har rätt. Jag får ont i magen. Det gör ont. Damien beter sig lite konstigt, han läser religiösa böcker och ritar grafiska teckningar föreställande sånt som inte går att förklara. Detta i kombination med svarta jeans och svart T-shirt gör honom alltså till satanist och barnamördare. Det gör också att halva min bekantskapskrets skulle ligga illa till i sammanhanget. Värt att tänka på. Här är det alltså inte ett terroristskägg så långt ögat nåt.
Första filmen känns väldigt objektiv. Ingenting är självklart, filmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky skriver mig inte på näsan och när den filmen gjordes fanns heller inga sanna svar. Det var bara en extremt konstig rättegång i ett extremt vidrigt brottmål och dokumentären verkar inte vilja skildra något annat än bristerna i det amerikanska rättssystemet.
Film nummer två kom fyra år senare. Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr sitter fortfarande fängslade men det kommer in en ny ”huvudrollsinnehavare” i John Mark Byers svinjobbiga gestalt. Han är styvfar till en av dom mördade pojkarna och har en personlighet som i det närmaste gör mig galen. Jag kan inte sitta still framför TV:n, jag hoppar upp och ner, jag vill prata, gasta, slita mitt hår, skaka om gubbfan så att dom tre hjärncellerna hamnar rätt. Byers får mycket screentime, för mycket kan jag tycka och filmen är jobbig på ett helt annat sätt än den första. Jag känner mig fortfarande ledsen men frustrationen över orättvisor tar liksom över och jag är glad över att veta att detta är en mellanfilm, att det finns en till som kanske kommer ge mig – och världen – svar. Hade jag sett filmen när den kom hade jag sannolikt haft svårt att sova lång tid efteråt.
Så börjar jag på den tredje filmen, den som kom förra året och dom var nominerad för Bästa dokumentär på Oscarsgalan i år. Elva år har gått sen sist, arton år för dom dömda killarna som inte är barn längre, dom är 35-åriga vuxna män. Tårarna bränner innanför ögonlocken från start till mål och när filmen är slut känner jag så MYCKET att jag har svårt att bena ut allt till och med för mig själv.
Som dokumentär är Paradise Lost 3 den absolut bästa jag sett. Ingen annan har berört mig ens i närheten på samma vis men jag är medveten om att för att nå dit, för att känna allt jag känner och för att kunna ta till sig allt denna film visar så bör man ha sett dom tidigare filmerna. Visst sammanfattar denna tredje film hela historien på ett bra sätt men jag skulle ändå säga att det inte är nog. Dom första filmerna behövs för helheten.
I den här historien finns inga vinnare, inte EN ENDA. Ingen som varit i närheten av dessa människor, denna rättegång, denna byhåla, denna filminspelning eller denna film kommer någonsin bli detsamma igen. Är du blåögd nog att tro det bästa om människor och att alla är lika inför lagen så kan jag lova att din oskuld ryker rätt hårt när du ser dessa filmer. Jag skriver NÄR och inte OM för jag hoppas verkligen att ALLA som har möjlighet ser dessa filmer hur skitjobbiga dom än är.
Fördomar är ett jävla otyg, fördomar kan förstöra liv och ingen av oss går säker. Kanske går du miste om ett jobb på grund av hur du ser ut, kanske missar du en framtida bästis för att du tycker han/hon ser knäpp ut, kanske befinner du dig på fel ställe vid fel tillfälle och i kombination med annorlunda hudfärg eller klädsel så kommer livet aldrig mer bli detsamma igen. Jag har lärt mig massor av dessa filmer, både om rättssystemet i USA och härhemma och jag har blivit klokare i förhållandet till mig själv. Kan filmer göra mer gott än så?
Paradise Lost – The child murders at Robin Hood hills (1996)
Paradise Lost – Revelations (2000)
Paradise Lost – Purgatory (2011)
Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.