Nu kan jag sniffa på målsnöret!
Jag har tagit mig genom Denis Villeneuve-varianten av O-ringen genom att orientera mig genom deltävlingarna Prisoners (i bäckmörker med pannlampa), Enemy (i en labyrint där jag till slut blev så snurrig att jag behövde hjälp för att komma loss), Nawals hemlighet (i en annan del av världen), Polytechnique (bland skolkorridorer) och Maelström (i en konstig odör, det luktade fiskbutik) och nu är jag framme vid den sista filmen som också är Villeneuves allra första: Un 32 août sur terre från 1998.
Den sista augusti råkade Simone (Pascale Bussières) ut för en otäck bilolycka. När hon vaknar upp är hon fast i en kraschad bil någonstans, hon vet inte var. Hon lyckas ta sig ut, vilse bland högt gräs hittar hon till slut fram till en större väg och får lift med en man in mot stan. Dagen efter, den 32:a augusti, får hon något slags uppenbarelse, en stark längtan efter ett barn tar över tankeverksamheten och hon kontaktar sin bäste vän Philippe (Alexis Martin) för att övertala honom om att bli pappa till hennes barn.
Om jag hade sett den här filmen först utan att veta något om Denis Villeneuves kommande alster så hade jag antagligen tyckt att den var lite mer beige än jag tycker nu. Nu vet jag vilken begåvning denne man är och läser in en hel del i filmen som jag inte kunnat göra om jag sett den 1998. Jag läser in klurighet, jag funderar på det här med att välja datum som egentligen inte finns, är alltihop en dröm, dog Simone egentligen där i bilen?
Precis som med alla dom övriga filmerna i detta Villeneuve-projekt så slås jag över hur olika varandra dom är. Det finns ingen solklar röd tråd genom hans filmer, ingen känsla som är urtypisk ”villeneuvesk” men det är ett utomordentligt gott hantverk rätt igenom. Han själv har skrivit manus till dom första fyra filmerna medans Enemy, Prisoners och filmen som kommer nästa år – Sicario – ”endast” är regisserade av honom.
Det här är en kille att hålla ögonen på framöver. Det känns så lyxigt, han är bara 46 år, han har måååånga produktiva år kvar som regissör. Jämför med Woody Allen till exempel, han är typ dubbelt så gammal och fortfarande i allra högsta grad aktiv. Så heja Denis, tack för dessa orienteringsdagar, nu ska jag hoppa in i duschen och ta sikte på nästa projekt – vad det nu kan bli.
