Etikett: passion

Publicerat

Svensk söndag: ELVIRA MADIGAN

Förra söndagsfilmen Godheten med en mycket nutida Thommy Berggren i fokus fick mig att sugna till på en film som stått i min bokhylla en längre tid – Elvira Madigan.

När Thommy Berggren spelade huvudrollen löjtnant Sixten Sparre i den här filmen var han trettio år gammal och Pia Degermark var blott arton när hon iklädde sig rollen som den danska lindanserskan Elvira Madigan. Som par betraktat ser dom tämligen jämnåriga ut och dom är otroligt fina tillsammans.

När jag var 9-10 år sådär drömde jag om att få lära mig spela piano. Det fick jag inte. Jag fick en klarinett. Men jag gav mig inte så för egna ihopsparade pengar lyckades jag köpa en brun elektrisk plastorgel, en som dånade svagt när jag tryckte på ON-knappen. Jag hade lärt mig noter i skolan och med envishet och någorlunda gehör gav jag mig fan på att lära mig spela på den där orgeln.

Med på köpet fick jag ett nothäfte och som jag minns det var det en enda låt med, vilket antagligen är ett konstruerat minne men det är så jag kommer ihåg det. Låten var Elvira Madigan skriven av Johan Lindström Saxon. Jag övade och övade och lärde mig spela sången men det som satte sig mest fast i minnet var texten, den hemska texten.

Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann
Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel: ögon blå och kind så röd
Smärt om livet som en stängel men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden men den tog ett sorgligt slut,
ty långt ut i vida världen tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta, knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör ni ungdomsglada, tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada ni ock en gång, förr’n Ni dör!

Att se sig själv som en liten krabat med långa blonda flätor som sitter och spelar på ett brunt brummande plastinstrument och sjunger den sorgligaste av sorgliga sångtexter gång på gång på gång utan att mina föräldrar en enda gång vrålade LÄGG AAAAAAV FÖÖÖR HELVETEEEE är ett ganska konstigt minne men det är ett minne som blir väldigt levande nu när jag ser filmen om Elvira och Sixten.

Manuset till Bo Widerbergs film är nämligen skrivet utifrån denna sång (eller skillingtryck som den benämns som på Wikipedia, vilket får mig att känna mig som 180 år gammal. Jag satt alltså och sjöng SKILLINGTRYCK som liten, sug på den!) En enkel historia om det mest allmängiltiga av känslor: passion. Vad händer när passionen slår till och ingenting annat spelar någon roll?

Jag blir väldigt berörd av den här filmen. Den äter sig in i mig. Även om jag inte känt till historien via sångtexten så får man sig slutet serverat via textform till förtexterna och resten av filmen är myrsteg mot det oundvikliga. Vetskapen om detta ger ett mervärde till hela filmupplevelsen tycker jag. Sen har jag aldrig sett hallon och grädde ätas på ett mer inbjudande sätt än här.

Det är hårfint nära en fullpoängare. Vilken härlig film! Att både filmen och musikstycket är baserade på en verklig historia gör den inte ett dugg sämre.

Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen.

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: A ROYAL AFFAIR

Vi börjar sommarens filmresa med Mads Mikkelsen som ciceron i hans eget hemland: Danmark.

Det är 1760-talet och i Danmark regerar Kung Christian VII (Mikkel Følsgaard) , en riktig knäppgök. Den unga engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander), tillika kusin med den danske galenpannan, får den stora ”äran” att bli bortgift med honom och 1766 blir hon drottning av Danmark.

Den här Christian är ingen lätt man att handskas med och han blir en hård nöt för Caroline att knäcka. Hon ska alltså leva resten av livet med honom, jag får gåshud och förslitningsskador på insidan av ögonlocken, jag vill bara blunda och drömma mig bort och det är JAG det. Jag sitter i min egen soffa och tittar på karln, Caroline bor med honom, sover med honom och – nångång ibland – ligger med honom, även om han hellre föredrar, som han själv säger, storbystade horor.

På en resa till Tyskland hittar Christian en läkare han får tillit för, Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen). Denne Johann får följa med honom hem och blir Christians mentala och handlingskraftige högra hand, kanske till och med hans hjärta OCH hjärna. Att han ska fatta tycke för Caroline känns inte direkt konstigt – och vice versa, men det är en affär så tok-dömd på förhand att det här med lyckligt slut bara är att glömma.

A royal affair är en bedårande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag fastnade redan efter några minuter för stämningen, färgerna, musiken och den känslan höll i sig. Det är härligt att se en kostymfilm, en historisk film, där jag inte för en sekund känner att det är skådespelare som agerar. Alicia Vikander är hundraprocentig som drottningen och hon pratar felfri danska (så långt jag med min tveksamma danska vana kan bedöma i alla fall) och att Mikkel Følsgaard lyckas spela dåren på tronen utan att spela över ska han ha en eloge för. Mads Mikkelsen passar givetvis som handen i handsken i rollen som den (med)mänskliga läkaren och jag misstänker att mängden kvinnor i världen som har honom som frikort har fördubblats efter denna film och oscarsnomineringen i fjol.

Filmen är uppe och nosar på det allra högsta betyget men når inte riiiiktigt ända fram. Men det ÄR nära.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

Publicerat

THE PILLOW BOOK

En gång för länge sedan när internet var en nymodighet och jag fortfarande en surfnovis skulle jag knåpa ihop en beskrivning av mig själv på en musiksajt som hette Spraydio.

Självklart skrev jag inte ut mitt riktiga namn, var jag bodde eller nåt annat av vikt, vilket ingen annan gjorde heller innan Facebook kom till byn. Jag ville ändå försöka bjussa på en målande beskrivning av vem jag var och vad jag gillade förutom musik så jag skrev precis som det var: Jag gillar att ta på papper.

Det är sant. Jag inte bara gillar det, jag är fullkomligt fascinerad av det, papper alltså. Papper som i ark man skriver på, inte papper som i en felstavning av pappor vilket en hel del män trodde och jag inte fattade. Det ramlade in högvis av mejl från både singlar och gifta snubbar som alla skrev om sina fantastiska barn och jag skrev tillbaka, svarade nåt häpp-igt om sönerna och döttrarna som var pappans ögonstenar och dom fortsatte skriva, frågade frågor jag tyckte vad ovidkommande, det var ju en musiksajt. Jag ville diskutera Indochine och Kajagoogoo, inte bli utbjuden på middag.

Sen förstod jag. Det tog ett tag men insikten kom så småningom. Att jag gillar att ta på papper är inget jag basunerat ut offentligt, inte sen dess. Inte förrän nu. För nu när jag har sett The pillow book och avnjutit kalligrafi i dryga två timmar kan jag säga det igen till alla som vill höra på: Jag älskar att ta på – och skriva på – papper.

Nagiko gillar också papper. Hon gillar det nästan lika mycket som hon älskar att bli använd som papper själv. När hon var liten flicka skrev hennes pappa en vacker kalligrafisk hälsning i hennes ansikte och det är ett minne som inte släpper. Snarare förändras det med tiden till en besatthet och hon kan inte finna varken kroppslig eller själslig njutning på något annat sätt än att en man använder henne som skrivunderlag. Hon kan inte ens bestämma sig för vad som är viktigast: att mannen hon väljer är en magnifik älskare eller att han har en fantastisk handstil.

Nagiko (Vivian Wu) gifter sig med en man vilket är ett äktenskap dömt att misslyckas redan på förhand. Så träffar hon den engelske författaren Jerome (Ewan McGregor) och dom inleder ett passionerat förhållande trots hans bristande handstil. Dom vänder nämligen på steken, nu är det Nagiko som skriver och Jerome som är underlaget och Nagiko skriver inte vad som helst på honom. Hon skriver en bok.

Peter Greenaway har med The pillow book gjort en film som fungerar både som spelfilm och konstverk. Vissa delar skulle lika gärna kunna vara en videoinstallation på nåt konstmuseum, det är vackert och knepigt och svart-vitt och färg och bild-i-bild och en del scener på japanska har han med flit låtit bli att texta vilket gör att jag släpper taget. Jag struntar i om jag förstår allt, jag tittar, insuper känslan av kalligrafipenslar, bläck och kroppar.

”Lukten av vitt papper är som doften av hud hos en ny älskare som kommit på oväntat besök från en regnig trädgård”.

Det  finns tydligen fler likheter mellan papper och pappor än vad jag förut förstått och tack Peter Greenaway för att du upplyste mig om detta. Däremot hjälper inte min pappersfetisch när filmen ska betygsättas. Filmen är nämligen betydligt bättre som kreativ idé än som filmupplevelse och hur gärna jag än vill så poppar det där jobbiga ordet upp i skallen igen. Pretentiös.

 

Publicerat

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.