Etikett: passion på film

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.

Publicerat

BROARNA I MADISON COUNTY

Det var på Bali vi först fick kontakt, jag, Francesca och Robert Kincaid.

Jag hittade ett tummat ex av Robert James Wallers bok kvarglömd på ett litet bord i hotellfoajén och den slank ner i min strandväska då jag inte hade nåt vettigt att läsa den dagen under solen. Det var dag tre av fjorton och jag hade redan bränt mig och då skugga inte är vardagsmat på Bali passade en liten bok mer än perfekt, i alla fall för att skyla mitt svidande kräftröda fejs.

Förmiddagen går, det är lunch med salt omelett och nypressad mangojuice och när eftermiddagen går mot kväll är boken utläst. Tårarna rinner som små aggressiva  floder längst kinderna och sved det inte där innan så gör det det nu. Hur kunde jag bli så berörd av en simpel überromantisk liten bok? Den kändes som vilken Harlequinpocket som helst i min hand och det är inget som brukar intressera mig nämnvärt, än mindre rocka min värld men nu ligger jag där på stranden på andra sidan jorden och tycker att livet är ganska så orättvist, i alla fall sett ur romanfigurernas synvinkel. Mitt eget liv har jag inget emot just nu, inte alls.

Två veckor senare landar jag i Australiens västra storstad Perth och bor på ett motell som ligger väldigt nära en biograf (samma biograf som visade Nätet). Sista kvällen innan avfärd mot Alice Springs ser jag att dom byter filmaffischer vid entrén. The Bridges of Madison County. Min bok, min lilla ledsna bok har blivit film! Meryl Streep som Francesca! Clint Eastwood som Robert Kincaid? Okej att jag varit borta från civilisationen ett tag och inte hållt mig filmiskt uppdaterad men det här hade jag missat helt. Självklart köper jag biljett till premiärföreställningen och där och då satte Clint Eastwood en ny standard för vad en romantisk film är för mig.

Broarna i Madison County är en film som får mig att tro på evig kärlek trots att realisten i mig säger att den inte finns. Broarna i Madison County är en film som fick mig att fota broar under hela min månad i Australien och när jag kom hem och skulle visa mina reseminnen för kompisarna satt dom som fågelholkar och undrade vad som var så speciellt med till exempel stenbron Batman Bridge?

Broarna i Madison County får mig att känna att ingenting är för sent, att det är inte så farligt att åldras, att det kan finnas kärlekspusselbitar där man minst anar det och att det är väldigt dumt att vara rädd.

När jag sitter där i filmmörkret minns jag att jag tänker att Clint Eastwood är väldigt gammal och kanske snart ska dö. Det var 1995, sexton år sedan och han lever och frodas alldeles utmärkt fortfarande men för en 23-åring som jag kändes han väldigt gammal. Jag vet att jag kände mig extra ledsen för att tiden liksom runnit ifrån honom, han hade inte tid att vänta på Francesca, han skulle ju snart dö och varför fattar hon inte det? Varför följer honom inte bara med honom och lyssnar på sitt hjärta? Varför är hon så jävla….lojal? Det är ingen som tackar henne för att hon lever resten av sitt liv alldeles olycklig och suktandes efter någon hon kunde få men valde bort.

För mig är det här den ultimata kärleksfilmen och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin mer kommer reagera lika starkt för en romantiskt drama. Den spelar på alla mina känslosammaste strängar, olycklig kärlek, aldrig-mer-prylen, passion, död, längtan, ja allt det där som är jobbigt och fint på en och samma gång.

Kärlek är inte mer innerligt än såhär. Det här är på riktigt. Köksscenen är alldeles underbar hjärtklapprande filmhistoria och hårdingarnas hårding Clintan visar att en man med kevlarhud faktiskt kan ha varm chokladfudge på insidan. Sen har vi ju musiken med, det fina soundtracket som Clintan både skrivit och spelar själv. Lyssna, njut och gråt en skvätt, sen känns det bättre – jag lovar.

Det tog mig två år av vånda att skriva den här recensionen men nu är det gjort, nu kan jag släppa Broarna i Madison County. Nu hoppas jag på att någon som inte sett filmen läser det här och ser den och kanske får en filmupplevelse utöver det vanliga precis som jag fick.

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

Publicerat

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.

 

Publicerat

EN DAG

Nu är det nästan två månader sedan jag såg En dag/One day på en pressvisning. Två månader och jag har ännu inte lyckats att fullt reda ut mina tankar om den i skallen.

För dig som kanske missat det, En dag är en bok jag tycker väldigt mycket om. David Nicholls har lyckats skriva en roman som både är komisk, tragisk, nostalgisk och alldeles omöjlig att sluta läsa. Men det är trots allt en bok på över 400 sidor och filmen är blott hundra minuter, är det en ekvation som går ihop? Nej, jag tycker nog inte riktigt det.

Historien om Emma Morley (Anne Hathaway) och Dexter Mayhew (Jim Sturgess) tar sin början den 15:e juli 1988. Filmen, precis som boken, beskriver deras liv under exakt samma datum dom efterkommande tjugo åren.

Tjugo år på en timme och fyrtio minuter. Hmmmm….Hur tänkte dom då? Alltså, det är ju inte så att det är tjugo händelsefattiga år eller att nån av dom låg i koma tio av åren eller att något år endast är beskriven med ett ensidigt kapitel i boken, vore det så vore det inte mycket att irriteras över.  Det känns bara som att väldigt mycket handling hoppats över, alltså VÄLDIGT mycket. Så pass mycket att jag flera gånger tänker ”meeeeh, det här går ju inte ens att förstå om man inte läst boken”. Jag kände så under större delen av filmen. Jag fyllde själv i information jag fått genom läsningen och då blev filmen begriplig men långt ifrån så supercharmig och finurlig som boken. Långt ifrån.

Många många händelser som jag skrattade mig igenom när jag läste  boken finns inte med alls i filmen och en del är nedklippta från värsta zebran till nåt encelligt djur. Frågan är hur någon som inte läst boken reagerar?

Anne Hathaway är toppen som Emma med tjugo olika peruker och nästan lika många par glasögon och Jim Sturgess är….oh-la-laa….så JÄVLA BRA att jag BAXNAR tamejfan! Vilken kille, vilken begåvning och dom är så fina tillsammans trots att dom egentligen inte passar ihop.

Det tidstypiska försöket till soundtracket når sin peak redan i början av filmen med Tears for fears ”Sowing the seeds of love”, sen är det ofattbart beigt och träigt. Typsnittet under förtexterna förtjänar också en del uppmärksamhet då jag vill att den ansvarige räcker upp handen och offentligt bespottas för sin outsägliga dåliga smak, alternativt får tusen nålar på underarmen av en hungrig Ronald Niederman under ett par timmars tid. Det går inte att INTE bli förbannad på sånt, det går inte. I-landsproblem, yada yada, visst är det så, men för helvete, hur svårt kan det vara?

Om jag nu ska lugna ner mig och samla mig en smula så tycker jag Anne Hathaway och Jim Sturgess som filmpar är betydligt bättre än filmen i sig och filmen är mycket sämre än boken. Ändå fick jag en klump i magen av filmen. Ändå tänker jag på den, fortfarande. Eller om det är på Jim Sturgess. Jag vet inte riktigt. Snurrigt det här men helt okej på nåt vis, samtidigt som jag bara vill skrika: LÄS BOKEN ISTÄLLET!

(Filmitch har gjort det. Läst boken alltså. Klicka här för att läsa hans tankar om den.)

Publicerat

Veckans Bening: Being Julia

Vi befinner oss i London. Året är 1938 och Julia Lambert (Annette Bening) är trött. Hon är en aktad teraktris, West Ends mest glamorösa diva och hon bär upp familjens teater på sina axlar kväll efter kväll efter kväll. Hon är utrråkad och slut och behöver en paus men hennes äkta man och tillika teaterchef Michael (Jeremy Irons) tänker på ekonomin och avsaknaden av densamma utan Julia på scen.

Julia hittar lösningen i att skaffa sig en ung älskare och hon fullkomligt lyser på scen. När den unga mannen sen lämnar henne för en yngre kvinna ja, det är inte så att Julia sätter sig på kammarn´och tycker synd om sig själv nej, tvärtom.

Being Julia är på pappret en historia om en ”stark kvinna” men jag vet inte det jag. Jag vet inte om det är ett likamedtecken mellan stark kvinna och att bete sig som en dålig man. Filmen är i vilket fall 99 minuter fullsmackat med otrohetsaffärer, passion, svartsjuka och hämndbegär och det snygg packeterat, nästan för snyggt för min smak. Miljöerna och karaktärerna skapar en distans till händelserna som filmen inte vinner på, men vem är jag att klaga, det är ögongodis och stort skådespeleri. Det räcker långt.

Att Annette Bening fick en oscarsnominering för sin tolkning av Julia var HELT RÄTT för trots att hon spelar över så gör hon det med grym finess. Hon är så sjukt bra att jag vill pussa henne över nästan sådär som bebisar gör med öppen och ”salivig” mun. Sen vill jag krama henne och aldrig släppa. Sen vill jag göra ett stort plakat med hennes namn på och gå genom världens största städer och skandera så folk förstår vilken lyyyysande FILMSTJÄRNA hon är. En av dom största nu levande och en av dom som genererar minst antal tecken i skvallerspalterna.

Warren Beatty, du har en höjdarfru! Be nice, annars får du med mig att göra.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.