.
.
.
Om man ska föra över The Karate Kid himself, Ralph Macchio, till nutid så var han som en mix av Darin-på-tandställningstiden, Jaden Smith-när-han-fortfarande-var-charmig, Logan Lerman och en hundvalp. Han var SÅ söt och han var SÅ stor och filmen var SÅ het. Karate Kid var verkligen The Shit 1984.
När jag ser om filmen kan jag förstå varför, jag kan verkligen det, för filmen håller fortfarande! Jag vet inte om det är otippat men för mig är det det. Färgerna, musiken, historien, mysigheten, jag tror faktiskt att det går att uppskatta filmen även utan att trä nostalgipåsen över TV:n. Storyn om den mobbade pojken som får hjälp av en martial arts-kunnig äldre man för att bli duktig på karate är så pass allmängiltig att den utan tvekan tål att ses även av yngre generationer – och nej, bara för att man är ung behöver man inte nödvändigtvis välja remaken med Jaden Smith i huvudrollen.
Ralph Macchio är inte bara söt, han spelar rollen som Daniel med den äran, Daniel som är betuttad i blonda Ali (Elisabeth Shue) och som i alla situationer gör så gott han kan.
Jag tyckte bra om filmen när jag var 12 men den funkar finfint även när jag är 42. Och Cruel summer med Bananarama har aldrig låtit bättre än här.
Wax on… wax off. Wax on… wax off.
Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1984. En riktig höjdare!