Etikett: Patricia Arquette

Publicerat

OTHERHOOD

Motherhood, men utan M, det blir något helt annat. Det blir otherhood som i filmen med just det namnet förklaras som nån form av…bottenskrap? Kanske? Tre mammor med vuxna söner som INTE ENS BLIR UPPMÄRKSAMMADE PÅ MORS DAG! INTE ENS DET!?!!! SKAM GÅR PÅ TORRA LAND!!

Carol (Angela Bassett), Gillian (Patricia Arquette) och Helen (Felicity Huffman) har hållt ihop sin lilla ”mammagrupp” sedan sönerna var små och nu är dom alla tre utflugna och bosatta i olika delar av New York. Det blir Mors dag och då det visar sig att ingen av sönerna hört av sig (bortsett från ett sms som tydligen inte dög) beslutar sig dessa kvinnor att göra något dom hittills aldrig förut gjort. Dom knör in sig i Gillians gamla skrik-oranga Volvo 240 och åker till New York. Målet är att dom alla tre ska våldgästa sina söner och bo hos dom nån dag. Eller två. Eller tre. Det är lite oklart hur länge, det är en del uppsluppen ”Thelma-och-Louise-feeling” i bilen kan man säga när två av mammorna åker ifrån sina äkta män och den tredje från huset där hon bott med sin numera döde man i alla alla år.

Såklart blir detta en roadtrip både längs memory lane men också med nån form av ny framtid i sikte, något mammorna naturligtvis inte ser direkt dom kommer fram. En son är nämligen nydumpad och deprimerad, en är one-night-stand-kung och en är gay och bor i ett homosexuellt kollektiv.

Jag tycker filmen börjar lite knackigt men allt eftersom den tuggar på känner jag mig mer och mer bekväm med karaktärerna. Angela Bassett, Patricia Arquette och Felicity Huffman är tre skådespelare som inte har några som helst problem med att bjussa på sig själva och DET är filmens stora behållning tycker jag. Dom är otroligt olika varandra men jag köper deras vänskap rätt av OCH jag tycker att dom känns väldigt mänskliga.

Visst finns det saker att reta sig på med filmen – om man vill – men jag vill inte. Jag hade trevligt, jag blev underhållen, jag kände både med mammorna och för sönerna och det är väl ändå ett rätt bra betyg för en ”Netflix-bagatell”?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET GÅR ÅR HELVETE

Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.

Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.

Ja just det. Precis. Klockrent va?

LITTLE NICKY (2000)

Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.

Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.

Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.

Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.

Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.

 

 

 

Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Filmitch

Jojjenito

Flmr

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

 

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Patricia Arquette — Boyhood
.
Det är alltid roligt att få upp ögonen för skådespelare jag inte har någon särskild relation till. Patricia Arquette har i min värld – fram tills nu – varit en jaha-skådis, någon jag har sett i massvis med filmer men egentligen aldrig tyckt varken bu eller bä om. Inte bra, inte dålig, ingenting liksom. Boyhood blev som en Patricia Arquette-pil rätt in i mitt hjärta, jag tycker jättemycket om henne nu. Wow!
.
.
.
Laura Dern — Wild
.
Den här nomineringen är heeeelt obegriplig och beviset för vilket svagt år det är för just denna kategori. Laura Dern är med så minimalt lite i Wild och när hon är med tycker jag inte hon är något speciellt. Jag har inget mer att tillägga så jag går vidare.

.

.

 

Keira Knightly — The Imitation Game
.
Och nu tänker jag hänvisa till texten här ovan och helt enkelt gå vidare innan det blir hardcore-smutsigt här.
.
.
.
.
Emma Stone — Birdman
.
Vilken härligt skriven karaktär, perfekt för Emma Stone! Här fick hon lite andra saker att bita i än i dom andra två filmerna hon gjorde 2014 (The Amazing Spider-Man 2 och Magic in the Moonlight) men vilken roll hon än spelar så gör hon det otroligt bra. Scenerna i Birdman med Emma Stone i bild är magiska tycker jag.
.
.
.
.
Meryl Streep — Into the Woods
.
Den här nomineringen känns som ett avsnitt av den gamla SVT-humorserien ”Har du hört den förut?”. Tradigt så man dör. Kan Meryl Streep visa sig på film UTAN att bli Oscarsnominerad?
.
.
.
.
Stora delar av denna kategori känns just i år som pytt-i-panna. Gamla rester som kryddats till i ett försök att bli nåt annat än det egentligen är. Tyvärr måste jag tillägga. Det är synd, det är tragiskt, det är väl SJÄLVA FAN att det inte finns fler bra skrivna, spännande kvinnliga biroller! Jessica Chastain och Anne Hathaway kunde mycket väl ha blivit nominerade istället för Dern och Knightley även om jag tycker att det bara var Matthew McConaughey av Interstellar-rollerna som var riktigt jävla bra. Jessica Chastain hade även förtjänat en nominering för The Disappearence of Eleanor Rigby:Them samt givetviiiiiis Rene Russo för Nightcrawler. Hur fan kunde juryn missa Rene Russo???
.
Äh! Hur jag än vrider och vänder på det så är denna kategori inte det minsta spännande i år. Det står mellan Patricia Arquette och Emma Stone och jag kommer jubla vem av dom som än vinner. Mitt hjärta röstar dock på Patricia, Emma Stone kommer få så många fler chanser på en statyett.
.
Movies-Noir presenterar också dom kvinnliga birollerna på sin blogg idag. Här hittas hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras kategorin Bästa manliga huvudroll.
.
.
Publicerat

Fredagsfemman #138

5. Biljettsläpp!

Nu är biljetterna släppta till höstens Monsters of film-festival. Zombeavers på stor duk, bara en sån sak! Biljetterna hittar du här.

.

.

.

4. Idris!

Luther är inte en serie som kan stoltsera med det mest genomarbetade manuset men herregud, med Idris Elba i huvudrollen är det mesta tittbart.

.

.

.

3.True Detective 2-pojkarna

Jag fattar att man inte kan ha sån tur två gånger. Att para ihop Matthew McConaughey och Woody Harrelson i samma TV-serie var som en Trissvinst med tre framskrapade TV-apparater för en sån som mig (och typ resten av världen?). Nu är det klart att Colin Farrell och Vince Vaughn blir nästa par ut och jag kan lätt hålla mig för garv. Regelbundna läsare av denna blogg har nog rätt god insikt i exakt hur illa jag tycker om i alla fall den ene av dom. Men å andra sidan, det går att se det positivt. Mina förväntningar är nere på noll, nu kan det bara bli bättre och ingen kommer vara gladare än jag om jag får anledning att hylla Farrell & Vaughn på samma sätt som Rust och Marty.

.

.

.

2. Patricia Arquette

Patricia Arquette är en skådis som jag mer eller mindre dissat i hela mitt liv, lite på samma sätt som Vince Vaughn. Hon är en skådis som jag aldrig förstått storheten i, en skådis som fått kanonroller i bra filmer men jag har aldrig förstått varför. Idag har Boyhood premiär. Från och med nu älskar jag Patricia Arquette!

.

.

.

1.Idol

Jag kämpar. Jag försöker. Ibland funkar det. Det är inte helt enkelt att hitta TV-program (eller filmer) som klaffar för hela familjen längre. En 17-årig tjej, en 15-årig kille och en 42-årig mamma har helt enkelt ganska olika smak, samtidigt är det jättemysigt att kura upp sig i soffan allihop och titta på nåt tillsammans alla tre. Jag tänkte att Idol kunde vara en sån gemensam TV-kraft. Vi tittade på uttagningarna tillsammans. Det är inte riktigt min grej men det gick bra, det var både kul och trevligt. Sen fastnade jag. Började heja på några av dom sökande, kollade på extraprogrammen på TV4Play (bara DET är fan värt en mamma-guldstjärna!) och nu när det är fredagsfinaler så kommer jag antagligen sitta framför TV:n och kolla. Fast själv. Kidsen har tröttnat, Idol är inte kul längre. Fast det tycker jag. #vadmanängörblirdetfel

 

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Veckans Cruz: THE HI-LO COUNTRY

Av en anledning jag inte kan förklara har jag alltid trott att det är Penelope Cruz och Matthew McConaughey på bilden till vänster. Alltid. I min hjärna har dom två haft huvudrollerna i The Hi-Lo Country. Det är tokfel. På bilden är det Patricia Arquette, Woody Harrelson och Billy Crudup. Penelope Cruz är däremot med men endast i en tämligen liten biroll, uppklädd till tänderna så hon ska se ut som en animerad Disneytjej, typ.

Filmen är producerad av Martin Scorsese (och tre till), den är regisserad av Stephen Frears och den har alltså ett litet pärlband av bra skådespelare men vad hjälper det när den är tråkig intill leda. Den där präääääärien är inte min kopp thé. Tysta hästmän med hatt, nä det måste till nåt långt mycket mer intressantare än den här filmen för att jag få upp pulsen över komatos. Filmen utspelar sig dessutom i tiden runt andra världskriget och jag får inte ihop allt i skallen. Kanske för att den gnidit in sig i sömngrus och försöker försätta sig själv i koma, ja, hjärnan alltså, inte filmen.

Penelope Cruz, den stackarn, gör säkert precis vad hon kan med det manus hon fått sig tilldelat. Hon är söt som knäcksmet, solbränd och fin men vad tusan hjälper det när det känns som hon bara är med som ögongodis. Kom igen för faaaan, hon KAN ju agera – också! Använd henne rätt för tusan!

 

Publicerat

TIPTOES

Heter det kortväxt, dvärgväxt eller dvärg? Hur ska man benämna engelskans uttryck little people på svenska nuförtiden? Jag vill att det ska bli rätt. I filmen Tiptoes är nämligen flertalet av rollerna spelade av kortväxta och inte ens i filmen benämns dom helt igenom korrekt.

Steven (Matthew McConaughey) har en tvillingbror som heter Rolfe (Gary Oldman). Rolfe är dvärg, Steven är det inte. Steven är tillsammans med Carol (Kate Beckinsale) men har inte berättat om sin familj för henne så när Rolfe en dag knackar på dörren blir hon lite lagom förvånad. Att hon kvällen innan berättat för Steven att hon är gravid och att han drog från henne mitt i natten gör ingenting lättare.

Dvärgväxt är ärftligt och Carol blir rädd. Hon konfronterar Steven och gör det ungefär lika klantigt som jag gjorde i början av denna text. Av rädsla för att säga fel kallar hon Stevens släktingar för midgets (översatt som gnomer) och det var kanske inte så smart. Stevens föräldrar är nämligen kortväxta dom med. Steven är den enda långa i familjen.

Rolfes kompis Maurices spelas av Peter Dinklage, den charmige lille mannen i The Station Agent (Tiptoes är för övrigt inspelad samma år) och mig veterligen är samtliga av filmens övriga dvärgar spelade av just dvärgar. Utom Rolfe. Filmmakarna har på ett ytterst fint sätt lyckats göra Gary Oldman till en MYCKET trovärdig kortväxt man med flaskbottnade glasögon och ett stort hjärta.

Även om filmen absolut kan ses med amerikanska moralpredikningsglasögon och som ett sätt att lyfta fram kortväxta som helt vanliga människor (om man nu inte förstått det redan innan) så har filmen en skön empati som gör mig glad men också en välbehövlig klump-i-magen-svärta. Matthew McConaughey är lika sevärd som alltid och Kate Beckinsale är toppen men nånstans är det här Gary Oldmans show – och i viss mån Peter Dinklage som går loss med hull, hår, fransk aggressiv brytning och långtradarmusche.

Det här är en riktig liten pärla och jag är så glad att jag hittade den.

Publicerat

LOST HIGHWAY

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt ”jag orkar inte” eller ”jag fattar inte” eller ”jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.

Publicerat

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.