”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”
Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.
”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”
”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”
”Jo.”
”Nej.”
”Jo det har du.”
”Nej.”
”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”
”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”
Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.
Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.
Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.
Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?
Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.
Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.
Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).
Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.
