Etikett: Patrick Dempsey

Publicerat

BRIDGET JONES´S BABY

Det är ”nåt” med långa torra män. Nåt odefinierbart, lite som smaken av koriander. Hur ska man annars kunna förklara kvinnors dimmiga blickar när Colin Firth visar sig i bild? Han är fuktig som mossa efter en skogsbrand men det spelar ingen roll, han har ”det”.

Samma ”det” har inte Renee Zellweger. Tycker jag. Jag tycker hon är otroligt ”o-det:ig” men inte ens det spelar någon roll eftersom hon ÄR Bridget Jones och har så varit i två filmer redan. Synd att hon spelade över så infernaliskt i dom första två filmerna bara. Förväntningarna på denna film är nämligen noll och ingenting hos mig men jag märker i takt med att biosalongen fylls att kvinnorna runt omkring mig är av annan åsikt. ”Äntligen en ny Bridget Jones-film!” verkar dom tänka medan jag är mer i synk med min reptilhjärna som kör mantrat: mysigt-sitta-still-dricka-kaffe-mysigt-sitta-still-dricka-kaffe.

Så kör filmen igång och redan under förtexterna känner jag att jag ler. Jag ler mer under dessa två minuter än under hela förra filmen. Bridget har nån form av swag jag inte uppfattat henne ha förut eller så är det helt enkelt Renee Zellweger som är mer bekväm i sin normala smala kropp än hon var i den ”uppätna tjocka” som det skrevs spaltmeter om när första filmen var aktuell. Alla manér och överspelsklyschor hon drogs med i ettan och tvåan är nämligen helt borta här. Nu behöver hon inte ”spela tjock” utan kan slappna av och thank you Lord vilken skillnad det blir.

När filmen börjar fyller Bridget 43 och hon fortsätter följa min aktuella ålder minus ett. Hon är singel, hon är barnlös MEN hon har ett bra jobb och en mysig lägenhet (eller ska jag skriva och istället för men?). Hon går på begravning och springer på Mark Darcy (Firth). Dom har inte setts på tio år och han är gift nu med en långbent brunett vid namn Camilla. Nån vecka senare ska hon bli gudmor till sin kompis barn och på dopet träffar hon på Mr Darcy – igen – och det visar sig att han inte längre ÄR gift och att känslorna dom emellan inte riktigt slocknat helt. Så det blir lite härlig återförening mellan lakanen.

Mellan begravningen och dopet har Bridget dock hunnit besöka en musikfestival med sin roliga kompis/arbetskamrat Miranda (Sarah Solemani) och där fått till en lyxtälts-bortamatch hos en snygging vid namn Jack (Patrick Dempsey). När hon några veckor senare upptäcker att hon är gravid kommer den jobbiga frågan som ett brev på posten: vem är pappan? Jack eller Mark? Ångest, förvecklingar, knasigheter och en hel del frågetecken hopar sig – såklart.

Det här är en romantisk komedi som klockar in på strax över två timmar. Sånt funkar ju aldrig. Det här den tredje filmen i en serie som inte var kanonbra ens från början. Jag menar, vem orkar med en trea, egentligen? Det här är en film som fick mig att både mys-skratta och fin-gråta. ALLTSÅ HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Jag trodde mitt Bridget Jones-hjärta var gjort av sten men närå, där satt jag och hade det alldeles förträffligt fint och – tro´t eller ej – jag KÄNDE TILL OCH MED IGEN MIG i Bridget! Ja faktiskt, hon dansade loss till Gangnam Style sådär som jag också kan göra ibland. Med vingar på ryggen. Som tur är stannar igenkänningen där. Det räcker liksom bra så. Men filmen är supermysig. Härlig nästan. Och Renee Zellweger, ja, jag gillar henne med. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta!

Pssst. Spontana applåder i salongen när filmen är slut – på en pressvisning, det händer aaaaaldrig. Men det hände efter den här filmen. Just sayin.

Jag pratar mer om filmen och min förvåning att den var så bra i avsnitt 54 av Snacka om film.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

I september 2013 hände något extraordinärt i filmbloggosfären. Tretton filmbloggare fick i uppgift att utmana en utvald kollega med en film denne inte hade sett och som låg utanför dennes normala bekvämlighetszon och jag tror faktiskt aldrig det varit roligare att vara en del av Filmspanarna än just den dagen. Otroliga texter, så mycket klurighet och fiffighet och alla hade verkligen ansträngt sig till det yttersta när det gäller att hitta rätt utmanarfilm.

Idag är det filmbloggarnas julafton igen då det återigen är dags för Utmana din smak-temat. Så himla härligt! Den här gången är vi hela femton bloggare som sett och skrivit om filmer vi inte själva har valt och den filmbloggare som fick mitt namn på lotten var Steffo från Flmr filmblogg. Min utmaning löd såhär:

Tänkte att du skulle ta och kolla in den ytterst charmiga och ytliga ”FÖRTROLLAD” (Enchanted) från 2007. Hoppas du inte sett den. Inte vad jag kan se från din blogg iaf. En riktig rejäl smetig produkt från Disney…som dock charmade brallan av mig när jag såg den! För nånstans bakom glittret döljer sig lite skön självironi och vuxenhumor. Skulle vara kul att se om du känner samma sak eller bara tycker att jag är full med B-S!

Hahaha! Är du telepatisk Steffo?

När Fripps filmrevyer-Henke skrev så fint om den här filmen för nåt år sedan trodde jag faktiskt att jag sett den. Jag blev sugen på att se om den men gav upp redan efter tio minuter. Antingen hade jag sett den och glömt allt eller så hade jag blandat ihop den med nån annan film. Hur som helst tyckte jag den var dötrist och jag stängde av. Nån månad senare hade Steffo sett filmen och skrev något minst lika lyriskt om den och jag var på´t igen. Började titta på filmen – somnade. Började om igen – somnade igen. Snark alltså, det gick bara inte.

Så visst är det en utmaning att nu ”tvingas” se filmen, en utmaning långt mycket större än Steffo kanske trodde när han valde filmen till mig.

Så nu gjorde jag som så, jag hyrde filmen på I-tunes för att kicka mig själv i baken. Med blott 48 timmars hyrtid måste det bli av. Det är en mysig eftermiddag när jag bullar upp med kaffe och lussebulle i soffan, fluffar till kuddarna, tänder ljus. Sätter igång filmen, fikar klart och är det inte jätteskönt att luta sig lite? Vila den trötta kroppen bara litegrann? Kanske lägga sig i soffan till och med, kanske stoppa om sig med den mjuka filten?

MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRMUSIIIIIIK?

Jag vaknar till. Dreggel i mungipan och snustorra linser i ögonen. Har jag någonsin varit med om maken till jobbigt bakgrundsljud till en powernap? Musiken är hemsk, HEMSK är vad den är. Högt och knepigt, oljud rent utav. Men har jag sovit? Hur länge? HELA FILMEN? Det här är vansinne, vad gör denna film med mig egentligen, är den förtrollad, kastar den sömngrus i mina ögon och sjunger vaggvisor jag inte hör eller vad händer?

Men jag är inte den som är den. Utsövd och envis som en hemlös bäver sätter jag mig upp i soffan igen och startar om filmen. Nu jävlar ska filmen bli sedd!

Filmen börjar och slutar animerad, det kan man tycka vad man vill om men det är det som är själva grejen med filmen. Den animerade prinsessan som kommer till nutidens New York och blir verklig och levande, kulturkrockarna som sker mellan dessa två världar. Amy Adams spelar den verkliga prinsessan Giselle, Patrick Dempsey hennes amerikanska kärleksintresse Robert och James Marsden är Giselles prins-fästman som kommer till verkligheten även han.

Amy Adams är charmig som fan i den här filmen, det hade varit superlätt för henne att spela över och göra Giselle till en hyperaktiv disneyprinsessa. Jaha. Var det just det hon gjorde? Haha. ja precis. Men det gör inget, hon är gullig, hon är bra. Patrick Dempsey är återhållsam, manlig och funkar i sin roll, han gör det han ska och inte så mycket mer än så.

Det finns en scen i filmen, en musikalscen som utspelar sig i en park, den spolade jag tillbaka till och såg om några gånger, den tyckte jag väldans mycket om. Sen tyckte jag om scenen när det går upp för Giselle att nutidsmänniskor skiljer sig och att det är ”för evigt”.

Jag kan förstå att många tycker om Förtrollad, att många kanske till och med blir förtrollade av den. Jag är tyvärr inte en av dom. Det blir liksom för mycket av allt, som att äta strösocker ur tvåkilospåse med sked. Men jag vill tacka Steffo så jättemycket för en första klassens utmaning, det var ett bra och smart val av film, helt rätt för just mig.

 


.

Det bästa med detta inlägg är att det kommer mer, det kommer fler, det kommer mååånga fler idag. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att se vilka filmer dom utmanats att se. Sååå spännande!

Absurd Cinema

Filmitch

Filmmedia

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Har du inte sett den (pod) (dyker upp lite senare)

Joel Burman

Jojjenito

Movies-Noir – som utmanades av mig

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.