Etikett: Patrick Swayze

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DIRTY DANCING (1987)

.

.

.

Nu sparar jag inte på krutet, bättre än såhär kan inte 1987-dagen börja. Dirty Dancing är en klassiker i dess mest sanna bemärkelse. Det är en film ”alla” har sett och även dom ”alla” som inte sett den vet precis vad det är för film.

”Alla” vet vad man inte gör – Nobody puts Baby in a corner. ”Alla” vet sångtexten till I´ve haaad the tiiime of my liii-i-iiife no I nee-eever felt like this befooore, yes I swear it’s the truth and I owe it all to yo-o-o-ooou. ”Alla” vet att Patrick Swayze var kriminellt snygg som Johnny Castle, att Jennifer Grey var underbar med all sin naiva Baby-charm och ”alla” som inte kan dansa önskar att dom kunde när dom ser filmen.

Det här är en film jag ser om ungefär vart femte år och varenda gång blir jag lycklig. Filmen håller! Historien balanserar fint mellan lättsam underhållning och småtung problemlösning, jag tror det är därför jag gillar den så mycket. Den bjuder på visst tuggmotstånd sin enkelhet till trots, den är lite lite jobbig att se samtidigt som den är smittande härlig. Lite som filmisk medicin när man är förkyld. Lite som en kram när man känner sig ensam. Lite som en filt när man är frussen.

Filmens regissör Emile Ardolino dog 50 år gammal i AIDS 1993, Patrick Swayze dog i cancer 57 år gammal 2009 och Jennifer Grey har plastikopererat sig nästintill oigenkännlighet (kolla här får du se). Bortsett från dessa tråkigheter är det precis såhär jag vill minnas både Patrick Swayze och Jennifer Grey, det här är deras livs roller. En perfekt symbios på alla sätt och vis.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från 1987. Går det att bräcka detta eller är det full fart ner i träsket nu?

Publicerat

POINT BREAK

Jag gav mig tusan på att testa filmmaratonet #24hfilm som Plox startade i höstas. Att se film oavbrutet i ett dygn alltså. Fripps filmrevyer-Henke hakade på och tillsammans gick vi in med hundraprocentigt engagemang i projektet, fullt kittade med allsköns mer-eller-mindre matnyttiga hjälpmedel för att hålla oss vakna och en GIGANTISK HÖG med film att välja bland.

När vi gick igenom filmerna utstötte vi båda nån form av otvunget gutturalt jubel-läte när Point Break visade sig. Det är en film jag minns som bra med en stencool surfardudig Patrick Swayze och en Keanu Reeves med sedvanligt guldbruna ögon. Jag minns också att det snackades om att det var en – meeeeeeeh hallååååååååå – TJEJ som regisserat filmen, vilket 1991 var ap-konsigt. Det var ju en ACTIONfilm.

Men vilket härligt återseende det var! Tänk att se en 39-årig fräsch, solbränd, vältränad Patrick Swayze med solslingat långt hår, så långt ifrån den magra och svårt sjuka Swayze som kablades ut på bilder i många år innan han 2009 fick somna in i sviterna av cancer. Och Keanu Reeves som 1991 var ljusår ifrån sina personliga tragedier och karriärsmässiga höjdpunker som Matrix och….Matrix. Vad är det med honom som gör att han kunnat försörja sig som skådespelare i alla dessa år? Jag retar mig inte på honom men ser och förstår att han är ett under av träighet med minimal utstrålning. Alltså m-i-n-i-m-a-l.

Henke hade sett filmen ungefär lika få gånger som jag (dvs en eller max två) men till skillnad från mig så mindes han det mesta av handlingen. Det gjorde inte jag. Jag mindes ”Point Break-känslan”, jag mindes vågorna, vinden, frihetskänslan, lukten av saltvatten, imponerade jättevågor och men in tights. Det härliga är att den känslan känns fortfarande. Filmen har knappt åldrats alls.

Jag blir alldeles flumdruttig. Jag blir härligt lugn till sinnes trots den ibland spännande handlingen och trots otroligt snyggt filmade fallskärmshopparscener.

Nittiotalet var verkligen ett grymt årtionde i filmhistorien!

Här kan du läsa Henkes recension av filmen.

Publicerat

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?