Etikett: Patrick Wilson

Publicerat

THE COMMUTER

Men, alltså, det här var väl inte så pjåkigt?

Okej, klart att det vilar en Taken-aura över allt som har med familjer, Liam Neeson och actionfilmer att göra men den här filmen var fan spännande på riktigt i vissa scener. Det är nåt med tåg, det gör sig på film!

Här har vi familjefadern Michael (Neeson) som oförhappandes fick sparken från jobbet just som sonen ska söka vidare in på dyr skola och han själv fyller 60. Inget han vill komma hem och berätta för frugan direkt. Istället blir han uppsökt av en kvinna på det tåg han dagligen pendlar till jobbet med. Kvinnan (Vera Farmiga) berättar att det ligger ett kuvert med pengar på tågtoaletten och att han sedan ska leta upp en passagerare med en väska för att få resten av pengarna. 100000 dollar står på spel och det är pengar Michael mer än väl behöver. Men vad är det för fuffens i görningen egentligen?

På pappret låter det kanske larvigt och börjar man analysera filmen håller den antagligen inte måttet men jag kommer inte göra just det. Jag kommer bara konstatera att jag såg filmen vid exakt rätt tidpunkt, jag satt med andan i halsen och hade en trevlig stund framför TV:n.

Filmen finns att se på Viaplay för den hugade.

Publicerat

THE NUN

Skräckfilmer som gör det lätt för sig går det tolv på ett dussin av. När det gäller The Nun hade jag nog lite för höga förväntningar på att den skulle ha NÅT nytt att komma med, det är ju ändå en del av The Conjuring-franschisen och den går inte av för hackor.

Det var i The Conjuring 2 som den där nunnan dök upp för första gången och i den filmen skrämde det fejset skiten ur mig. Manuset till denna spinoff skulle kunna vara skriven på en lillfingernagel (och då snackar vi inte Florence Griffith Joyners). Det är en imponerande grund historia faktiskt, som en kortfilm hade den säkert varit strålande men nu blir det bara nittio minuters utdraget snickesnackande om ett kloster som fortfarande eventuellt ligger på helig mark efter en nunnas (själv)mord, strösslat med jumpscares.

Viljan att gilla The Nun är så pass stor att betyget ändå hamnar på en tvåa plus att Taissa Farmiga sköter sig ypperligt. Allt annat är riktigt undermåligt tycker jag. Det är synd. Jag hade hoppats på så mycket mer.

Publicerat

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

Publicerat

THE FOUNDER

Jag har vissa svårigheter med filmer där huvudpersonen är ett arsel, det är sen gammalt. The Founder är således en film som nailar shit-face-o-metern till max för Ray Kroc (Michael Keaton) är allt annat än en snällis.

Han är ett nedkok av allsköns personligheter som kan behövas för att bli En Stor Businessman och en sådan bulkongtärning har kanske miljoner på banken men han går över lik för att komma dit. Ocharmigt som ett helvete men också symtomatiskt att Hollywood väljer att göra en film om honom istället för att fokusera på förlorarna, bröderna McDonald vars affärsidé Kroc stal rätt av och gjorde till sin. Och vad det blev av McDonalds det vet vi alla, det är en framgångssaga av Guds nåde.

Det filmen vinner på är att 50-talskänslan är himla go och trivsam att befinna sig i, att den är välgjord in i minsta detalj och att historien faktiskt är jäkligt intressant. Sevärd alltså. Ett filmtips för höstkvällen!


Nu kan du se The Founder på C More. Perfekt va? Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

A KIND OF MURDER

Patrick Wilson är en tacksam skådis att använda sig av om man ska göra en film som andas 60- eller 70-tal. Att leta upp romaner skrivna av Patricia Highsmith är också en toppenbra idé.

Highsmith har skapat böckerna om Tom Ripley varav fem filmatiserats men hon har även skrivit Främlingar på tåg som blev film 1951 i regi av Alfred Hitchcock samt Carol som Todd Haynes filmade 2015. Dagens film, A kind of murder, är baserad på romanen The Blunderer (svensk titel: När bussen stannar) som kom 1960 och jag tror inte jag är ensam om att tycka att bokens titel hade varit toppen även som filmtitel meeeeeeen nån tyckte tydligen annorlunda.

Det här är en ganska klassisk pusseldeckarthriller, en story som känns som den hade varit som hand i handsken för Alfred Hitchcock. Det är en småklurig twist, det är stiliga kläder, svala vackra damer och det är en manlig huvudroll som jag med fördel hade sett James Stewart eller Cary Grant i. Patrick Wilson får dock duga, han är ju ändå vid liv. Lättare att agera då.

Walter Stackhouse (Wilson) är en framgångsrik arkitekt med författardrömmar som är gift med Clara (Jessica Biel) som arbetar som mäklare och lider av psykisk ohälsa. Walter försöker och försöker och FÖRSÖKER få henne att gå och prata med en läkare men ingenting hjälper, hon blir mer och mer deprimerad och ser allt i svart. Walter försöker glömma vardagen genom att skriva mordhistorier och fastnar i en artikel han läst i tidningen om en kvinna som blivit mördad vid en busshållplats och vars sörjande man (Eddie Marsan) jobbar som bokhållare i en närliggande stad.

Som tidsfördriv är det här en alldeles lagom film, den har en skön känsla och skådespelarna levererar hela bunten – till och med Jessica Biel. Jag hade klippt om slutet en aning om jag hade varit filmens klippare men nu är jag inte det och kanske är det lika bra det. Då hade jag antagligen pajat resten av filmen.

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

BONE TOMAHAWK

Om den här filmen inte hade varit så (satans) lång hade jag LÄTT jackat upp betyget ett snäpp. Filmen är nämligen riktigt bra men precis som så många filmer (och kanske speciellt westerns) så vinner den inte på att vara utdragen in absurdum. Nåja. Bortsett från det så är det en skön film!

För att handlingen lite kort, fyra män beger sig ut i vildmarken för att rädda några som hamnat i händerna (ja inte bara händerna) på kannibaler, mer än så tycker jag nog inte man behöver veta på förhand. Det är ingen jätteklurig historia direkt, ingen pusseldeckare. Det är bara att bädda ner hjärncellen och börja titta.

Gillar du westernfilmer är detta definitivt nåt att lägga på bör-se-listan. Har du en weak spot för kannibaler, lägg filmen i samma lista. Lider du av blodfobi bör du dock undvika den.

Kurt Russell spelar sheriffen Hunt i imponerande ansiktsbehåring och i övriga roller ser vi bland annat Patrick Wilson, Matthew Fox, Richard Jenkins och David Arquette. Kvinnorollerna är kanske inget att skriva hem om men det är bara att göra som kannibalerna: hacka i sig det.

Publicerat

PASSENGERS

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att ”hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i ”övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags ”baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!

Publicerat

INSIDIOUS CHAPTER 2

Precis som att man ibland ser en gammal bekant på stan precis dagarna efter att man tänkt mycket på hen så kan filmer ibland dyka upp på dom mest konstiga vis.

Jag håller som bäst på att titta igenom ett gäng filmer som börjar på S och slutar på AW inför ett kommande tema och det känns som att jag spelar filmnörddomino med mig själv nu.

James Wans första långfilm som regissör var Saw. Han skrev även manus tillsammans med en man vid namn Leigh Whannell. Leigh Whannell hade även en roll i Saw, det var han som var Adam, den mörkhårige inlåste mannen som låg i badkaret i början av filmen. Sen skrev Leigh Whannell ett filmmanus alldeles själv som fick namnet Insidious och när den skulle filmas stod James Wan bakom kameran. Och nu är det dags för uppföljaren och då gör dom en repris från Saw anno 2004, Whannell och Wan skriver manus tillsammans och Wan regisserar.

Den första Insidious-filmen hade en hel del mervärden som jag på sätt och vis tycker är härliga men samtidigt fysiskt jobbiga (min recension och förklaring går att läsa här) och det var dessa mervärden som gjorde att jag avstod från att se Insidious 2 på bio. Bioaffischen gjorde sitt till också. Fy fan. Fy fan alltså. Har man sett en jobbigare filmaffisch än denna någon gång förut? Nejfördetharmaninte! Jag vill fan inte se en bebis i gåstol råka ut för en massa skit. Jag vill inte! Eller jo, det vill jag ju visst….också. Känner mig som Gollum invärtes, det är många schizoida känslor nu men samtidigt har jag väntat så länge, nu får jag helt enkelt sätta mig bakom en kudde (eller servett).  NU ÄR DET INGEN ÅTERVÄNDO. Nu ska filmjäveln ses!

106 minuter senare.

.

.

.

Gulp.

.

.

.

Okej.

Filmens huvudperson är precis som i första filmen Josh Lambert (Patrick Wilson). Den här filmen börjar med att vi får se Josh som barn och att ett medium ska hjälpa honom bli fri från den ”kvinna” som förföljer/hemsöker honom och familjen. Att vara medium alltså, vilket jobb! Arbetsmiljöverket borde ha ett och annat att säga till om där. Skyddsombud, existerar det? OB-ersättning? Risktillägg?

Nu försöker jag skoja till det lite här men det är mest för att det var ganska så läskigt i början. Jag hade behövt dricka mitt the ur pipmugg. Ute var det alldeles kolsvart och regnigt men vad tusan ska man göra, solen kommer inte skina på ett halvår. Å andra sidan hade jag så nära en bioupplevelse man kan komma i min egen hemmiljö, inga störande moment och inga barn som ville se filmen (inte ens när jag försökte muta med pengar och glass), det enda som lyste upp nattmörkret var en gran.

Musiken i filmen är både superenerverande, jättehög och grisäcklig. Det är uppretade stråkar på maxvolym mest hela tiden. Sen är det det där med stora linneskåp gjorda av massivt trä. Såna möbler borde inte gå att sälja längre, inte till någon som har sett den här filmen eller The Conjuring i alla fall. Vem fan vågar stoppa in näven innanför såna dörrar? Vem gör det frivilligt när det finns byråer och Ikeaskåp?

Första halvan av första Insidious-filmen var sjukt bra, sjukt spännande, sjukt otäck, ja….sjuk helt enkelt. Sen började man få lite svar och när man får se det otäcka är det inte så otäckt längre. I den här filmen har vi liksom redan alla svar, vi som sett ettan vet familjen Lamberts hemlighet och dom själva vet den också. Där försvinner lite av filmens ”grej”. Insidious 2 är fortfarande en bra skräckfilm och jodå det hoppas till både en, två, tre och fyra gånger (okej fem då) (sex) (kanske sju) (inte åtta, lägg aaaaav!) men som helhet tycker jag ettan är en starkare film än tvåan som är aaaaningens urvattnad.

Men barn i skräckfilmer ÄR inte att leka med.

Publicerat

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

YOUNG ADULT

Mavis (Charlize Theron) verkar ha fått en hel karta av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Hon vill verkligen inte ”bliva stur”.

Att acceptera att tiden går och att människor förändras är bland det första man måste lära sig annars blir vuxenlivet ohyggligt störande, precis som det blivit för Mavis. Hon har verkligen fastnat i nåt, i den människan hon var i high school när hon var ihop med Buddy Slade (Patrick Wilson) och var snyggaste tjejen i plugget.

När hon får ett mejl från Buddy med en bild på hans nyfödda dotter slår det liksom slint i hjärnan på Mavis. Hon bestämmer sig för att återvända till sin barndoms byhåla och för att få tillbaka Buddy, frugan och dottern ses inte som problem, mer som små knähöga hinder som ska hoppas över. Hon är naivare än Pippi någonsin varit och hon är psykiskt feldoserad på ett sätt som jag tyvärr tror är ganska vanligt.

Det finns en anledning till att jag aldrig skulle gå på klassåterträffar från högstadiet. Jag inbillar mig att det skulle krylla av Mavistyper där, såna som förvränger verkligheten till att låta bättre än det är. Det trista med detta är att många inte verkar förstå storheten i att bjussa på baksidor, att många ser självdistans som något negativt när det är precis tvärtom. Att våga säga som det är och att kunna beskriva sig själv och sitt liv med alla dess fel och brister är ett bevis på mognad och humor – en fullständigt vinnande kombination i mina ögon. Mavis saknar allt detta. Hon tror att hon inte duger om hon inte är perfekt vilket inte kunde vara mer fel.

Young adult är en rätt jobbig film att se och Charlize Theron agerar med nerverna utanpå kroppen. Hon är duktig på det. Hon känns totalt orädd i det hon gör, vilket i det här fallet är ett måste annars skulle Mavis som karaktär bli helt platt.

Det här är inte någon av Jason Reitmans starkare filmer. Den når inte upp till Up in the airs charmighet eller Junos jobbighet eller Thank you for smokings klurighet men den är absolut helt okej som underhållning för stunden. Det finns inget speciellt ”dåligt” att peka på, det är bara helheten som liksom aldrig riktigt lyfter.