Etikett: Paul Giamatti

Publicerat

En ladylike sommar: LADY IN THE WATER

När M. Night Shyamalan gör en filmisk godnattsaga som handlar om förhållandet mellan en människa och ett underligt vattendjur blir den bespottad, hånad och kapad vid knäna. När Guillermo del Toro gör detsamma blir han belönad med en Oscar för Bästa film.

Visst, absolut, det ÄR skillnad i kvalitet filmerna emellan MEN man kan banne mig inte tokhylla den ena för att den är fantasifull och utanför-lådan-kreativ och sen såga den andra av samma anledning. The shape of water har många plus som Lady in the water saknar – färgerna, mustigheten, stämningen, MUSIKEN – men Lady in the water är inte så pjåkig den heller.

Cleveland Heep (Paul Giamatti) är föreståndare för ett lägenhetskomplex och han sköter sitt jobb bra på sin kant. Han är social, fixig och donig och han försöker bemästra sin stamning så gott han kan. Det finns en pool på faciliteten, en pool som inte får användas nattetid men likväl är det någon som gör det. Heep hör plask och poolen slammas liksom igen i filtren. Underligt.

Så en kväll sitter det en kvinna i hans soffa. Hon säger att hon heter Story (Bryce Dallas Howard) och av någon anledning slutar Heep stamma i hennes närhet. Story har ett förhållande till vatten som vi ”vanliga dödliga” kanske inte har, hon säger att hon är en ”narf”. Heep frågar runt om ordet och får reda på att det är en havsnymf i en österländsk saga. Rynkan mellan hans ögon blir inte direkt mindre. Väsen och sånt är ingenting han tror på. Men Story då? Hon var ju verklig! Och NÅNTING i poolen är ute efter henne!

Jag tycker det här var en trevligt berättad historia. Lite lagom av allt. Lite fin, lite ryslig, lite overthetop ibland. Det filmen dock inte är är snygg eller vacker, sådär som The shape of water är – rent objektivt. Å andra sidan har den här filmen 17 år på nacken men å andra sidan, den känns ännu äldre faktiskt. Uttrycket är nästintill 80-tidigt-90-tal. Paul Giamatti gör det han kan med sitt manus och det gör även Bryce Dallas Howard. Hon är mest uttryckslös, blek och nästintill genomskinlig, vilken hon uppenbarligen ska vara här.

Så vad finns det att klaga på? Inte så mycket. Jag hade förväntat mig en kalkonfilm men fick tämligen underhållande 110 minuter. Godkänt, javisst!

–

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

THE PHENOM

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt ”tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

Publicerat

PRIVATE LIFE

När jag såg regissören Tamara Jenkins förra film The Savages förra hösten avslutade jag min recension med orden: ”Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.” Nu, elva år senare, kommer hennes nya film och banne mig om det inte är en bra mening att inkludera även i denna text.

I The Savages var det syskonen Jon och Wendy (Philip Seymour Hoffman och Laura Linney) som bråkar med sina demoner och i Private Life är det paret Rachel (Kathryn Hahn) och Richard (Paul Giamatti) som passerat 40-års-sträcket och önskar bli föräldrar. Det går dock inte så bra. Alls. Faktiskt. IVF har inte gått bra Richards spermier är inte så funktionella, Rachel hör kroppen ticka som en Morakrocka mellan öronen och samtidigt som sorgen över att inte kunna bli föräldrar riskerar att ta över finns besvikelsen över att det på något sätt är deras eget ”fel”. Livet kom ju emellan. Det var så mycket annat som var viktigt som skulle göras innan barnen kom. Men så kom inte barnen och allt det som var så viktigt DÅ känns inte längre så viktigt.

Jag kan förstå den där grundläggande känslan av att ”ha all tid i världen”, den har man (ju) ofta som ung. Känslan av att livet är så långt. Sen sitter man där och halva livet har passerat och det gick ju så jävla FORT. Tamara Jenkins har dock inte lyckats förmedla DEN känslan jättebra i manuset men å andra sidan har hon jobbat in en hel massa andra parametrar som både är plus för filmen – och minus.

Private Life är liksom en film som ”är som livet självt” men samtidigt överdriven och  knäpp på ett sätt som livet i och för sig också är MEN som inte riktigt hade behövts. Å andra sidan, det behövdes kanske, det är trots allt en film det här, det är inte livet.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

LUCKA #7: ALMOST FRIENDS

 

Jul i New York har man sett tusentals gånger på film men jag kan nästan lova att du aldrig förr sett det på detta vis.

Här är det nämligen kåkfararen Dennis (Paul Giamatti) som precis kommit ut från fängelset i Kanada och utan pengar lyckas ta sig till sin forna familj som bor i ett litet hus strax utanför New York. Trasig, fattig, skitig, ensam, eländig och hela jävla vilsen i livet tittar han in genom ett fönster, ser sin fru Therese (Amy Landecker) och lilla dotter och frun får panik. Hon har sagt till dottern att hennes pappa är död så han får under inga som helst omständigheter visa sig för flickan. Ännu mer panik. Frun släpper dock in honom i köket och vad ser han på kylen under en magnet? Jo, en pussipussbild med frun och den forne gode vännen Rene (Paul Rudd), som dessutom är gift på sitt håll. Ännu mer panik.

Frun vill inte ha tillbaka Dennis, hon vill och ska gifta sig med Rene så fort han skilt sig, Rene å andra sidan vill inget hellre än att gifta sig med Therese och samtidigt behöver han hjälp med vinters julgransförsäljning och vem är bättre att bjuda in till ett icke högavlönat extrajobb? Jo, Dennis såklart.

Här har vi alltså julgranar och vi har julmusik i jazz-tappning och vi har kulörta lyktor och New York. Men det vi inte har är sedvanlig amerikansk mysipyskänsla och det är faktiskt rätt skönt. Det här är en mycket liten film men också en väldigt trivsam film och trots att jag är en Paul Giamatti-skeptiker i normalfall (utom i Sideways och Billions!) så måste jag säga wow, alltså woooooow vad bra han är här! Så jävla spot on som den här kutige mannen utan nån form av stabilitet i livet men som ändå nånstans försöker komma på fötter med sina ihoptejpade skor och smutsiga skägg. Det är en YNNEST att bevittna honom här.

Paul Rudd är också jättebra precis som Amy Landecker (precis, det är hon som spelar Sarah Pfefferman i Transparent), hon har dock en ganska liten roll. Sally Hawkins har en större och hon spelar en ryska som jag inte riktigt greppar meningen med men det kan ju hända att hon behövdes för dramaturgin? Nåja. Mysigt och bra men kanske inte den mest typiska julfilmen på marknaden.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

Publicerat

Fredagsfemman #212

5. Högkvalitativ svensk ångestklump

Att se TV-serien 30 grader i februari (vars andra säsong nu visas på SVT) är fan ingen enkel match. Det gör ont banne mig. Jag har inte haft en sån jobbig klump i magen av någon serie sen Röd snö gick på TV, men det var en helt annan typ av ångest. 30 grader är så otroligt bra på att visa oss människor och våra allra mest nakna, fula och svåromtyckbara sidor och ändå – ändå – kan jag känna ömhet för dom allihop, varenda rollfigur (utom ASET i måndags. Honom hatar jag!). Serien utspelar sig i Sverige och i Thailand och jag ska inte skylla på denna serie att jag aldrig kommer sätta min fot i ”turistparadislandet” men jag VET att jag aldrig kommer göra det. Jag åker hellre till Beirut på semester än till Phuket. Men TV-serien är grym! Förjävla grym!

.

.

.

4. Jacob Tremblay på Instagram

Den allra gulligaste och finaste lilla killen i Hollywood heter Jacob Tremblay. Han är så söt att alla ni som samlar på katt-memes kan börja leta Jacob Tremblay-bilder istället att säga ”ååååååå” till och lägga huvudet på sned. Tänk Haley Joel Osment som tioåring fast doppad i sockervadd och cool. Jacob spelar den lilla killen i den fantastiska filmen Room (biopremiär först 18/3) och kan han bara hålla sig borta från tunga droger kommer han ha en lyyyyysande skådespelarkarriär, om detta är jag mycket mycket MYCKET säker! Men hoppa in och följ honom på Instagram så får du se Hollywood från insidan och genom en 10-årings ögon. Eller hans föräldrars?

.

.

.

3. Billions

Paul Giamatti är ingen favorit direkt. Inte Damien Lewis heller egentligen. Ändå klickade jag mig in på TV-serien Billions på HBO och där blev jag kvar. Den rättskaffens federala åklagaren Chuck Rhoades (Giamatti) och den aningens mer skrupelfria miljardären fondmäklaren Bobby ”Axe” Axelrod, det är två karismatiska män serien kretsar kring men deras fruar går inte av för hackor dom heller. Malin Åkerman är Lara Axelrod och Maggie Siff är SVINBRA som Wendy Rhoades.

.

.

.

2.  Sjuka själar

Min favorit-deckarförfattare Kristina Ohlsson har växlat genre och skriver SKRÄCK! Och vad gör jag då? Jag möblerar om såklart. Fixar mig en läshörna och lite tid över och läser boken från början till slut. Och vad är det bästa med hela tjofaderittan? Jo. Att boken var så jävla bra att jag inte hade behövt vare sig en egen fåtölj eller inplanerad lästid, det hade gått av bara farten ändå ståendes under fläkten mitt i natten om det hade behövts. Hörde jag frågan om jag vill se en filmatisering av boken? KLART JAG VILL!

.

.

.

1. Årets filmfest är alldeles snart här!

Det går inte att tjonga upp något annat på denna veckas första plats än årets OSCARSGALA. Natten mellan söndag och måndag smäller det, det som är julafton för många av oss filmgalningar. Jag vet att ett pris hit och dit inte är hela världen MEN att se Hollywoods största fejs samtidigt kan jag bara inte tycka är blaj. Därför sitter jag uppe och tittar och bloggar och poddar och fnissar och njuter och ja….skumpan ligger på kylning, när Stallone vinner sin guldgubbe ska det FIRAS!

 

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

SAVING MR BANKS

Hon heter P. L. Travers, kvinnan som skrev boken Mary Poppins. Han heter Walt Disney, mannen som har ett filmbolag samt unga döttrar som har en favoritbok som dom tjatade om att få se filmad. Favoritboken är…Mary Poppins.

Saving Mr Banks handlar om när den tradigt envisa P.L.Travers (Emma Thompson) efter tjugo års tjatande beger sig från England till Los Angeles för att träffa Walt Disney (Tom Hanks) för ett möte om filmrättigheterna. Om det inte vore så att boken inte sålde så bra längre och att hon var i behov av pengar hade hon nekat Disney i många år till. Nu tycker hon sig inte ha något val men kämpar med näbbar och klor för att få boken filmatiserad på hennes sätt, som en spelfilm, inte nåt ”larvigt tecknat”.

Saving Mr Banks är en klurig film att tycka till om. Dels är den välgjord, välskriven, välspelad men den är också väääääldigt tråkig. Sidoberättelsen om Travers barndom, om den supande fadern (Colin Farrell) och livet på det fattiga landet är inte tillräckligt stark och i ärlighetens namn så är inte Mary Poppins-pratet på filmbolaget det heller. Samtidigt är det ljuvligt att se Emma Thompson och Tom Hanks men kanske inte lika härligt med Paul Giamatti.

Det var inte förrän jag sett filmen som jag la märke till skuggorna på filmaffischen. Hanks och Thompson,  Disney och Travers, blev Musse Pigg och Mary. Men att filmen kommer få SF:s Smultroneställetstämpel kan en blind klura ut. Blåhåriga tanter och andra tanter med redig vintermössa kommer vallfärda till Victoria för att se den här filmen. Alla andra not so much.

Publicerat

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.

Publicerat

COSMOPOLIS

Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.

Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.

Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.

Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.

Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:

Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)

Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)

Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).

Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)

Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)

Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)

Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.

Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.

En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.

Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.

Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.

Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.

Publicerat

THE NANNY DIARIES

I den amerikanska moralpredikande filmvärlden finns det ett yrke som är långt mycket sämre än välja för sin försörjning än att sälja sin kropp: att bli barnflicka.

Att medvetet välja att bli det, att utan kniven på strupen och elektroder på bröstvårtorna säga ja tack till att ta hand om andras snorungar är något så världsfrånvänt i många filmer att jag nu väljer att höja på ögonbrynen åt fenomenet.

Är det för att det både är ett oglamoröst jobb OCH dåligt betalt eller vad beror det på? Prostitution genererar (i alla fall i amerikansk film) både schysst lön OCH en chans att gifta sig med den vackre mannen på den vita hästen, en barnflicka får bara baka kakan, inte ens smaka den.

Annie Bradock (Scarlett Johansson) är söt och smart och duktig på alla sätt och vis och när hon går ut skolan tror och hoppas hennes mamma att det ska bli nåt ”riktigt” av henne, nåt läkaraktigt eller juristigt eller nåt sånt. Det blir det inte. Hon krockar med en liten pojke i parken, Grayer (Nicholas Art) och Grayers desperata överklassmamma (Laura Linney) lyckas hooka Annie direkt. Hon får jobb och bostad och Annie ser sin chans att både tjäna sig en hacka OCH flytta hemifrån. Men kan hon säga sanningen till sin mamma? Nej, såklart inte, då det är ”fult” att vara barnflicka.

Åhåååå, det är så mycket med den här filmen som gör mig galen i huvudet och ändå är den helt okej, jag får liksom inte ihop matematiken. Kanske slätar jag över mycket på grund av skådespelarna, jag vill liksom inte tro att Scarlett Johansson, Chris Evans, Laura Linney och Alicia Keys (!) säger ja till att göra vad som helst för pengar. Jag vill liksom inte tro att dom beter sig som prostituerade – eller barnflickor – men jo, så är det nog. Många är vi som horar för brödfödan, på många sätt.

The Nanny Diaries är helt klart en tittbar film, den kan till och med rinna igenom kaffefiltret som en charmig film men sumpen som blir kvar är inte kul att gräva i. Man kan ju strunta i att gräva, det går ju att slänga filtret direkt i sopkorgen efteråt och gör man det så är filmen helt okej men börjar man fundera och ha sig så är den fullständigt befängd.

Filmen går att streama hos Lovefilm.

Publicerat

THE PENTAGON PAPERS

Daniel Ellsberg (James Spader) är en smart man. Han är utbildad vid Harvard och har jobbat ett gäng år inom marinkåren när han får ett toppjobb inom Pentagon. Tyvärr blir inte Daniels fru riktigt lika imponerad över hans karriärskliv då hon ständigt hamnar i bakvattnet och får dra hela barn-hem-hus-lasset helt själv. Så hon säger tack men nej tack, det räcker nu,  jag vill skiljas och han flyttar ensam till Washington.

Väl på plats snubblar han i princip över The Pentagon Papers. Han är visserligen anställd som analytiker satt att granska information från rådande och brinnande Vietnamkrig,  men upptäcker en 7000 sidor lång och  hemligstämplad rapport som avslöjar sanningen om USA´s inblandning i konflikten. Vad ska han göra? Ska han vara lojal och hålla tyst eller avslöja sanningen och bli en nationens hjälte? Eller…är det det man ses som om man skadar landets säkerhet?

The Pentagon Papers är baserad på en verklig händelse och som sådan är den intressant. James Spader gör bra ifrån sig som Daniel Ellsberg och även i ett politiskt drama som detta passar han på att vara en ”ladies man” och visa en hel del hud.

Kanske hade jag förväntat mig lite mer, kanske var jag bara trött i skallen när jag såg filmen men jag saknade den där nerven som är så härlig att skåda i politiska thrillers. Å andra sidan är det ganska sällan filmskapare lyckas hitta den och hålla den hela vägen, det är ingen enkel match direkt. Men jag hyrde, jag såg och jag kanske inte segrade men jag tittade och det gick fint hela vägen. Jag varken somnade, spydde eller blev arg.

Se filmen eller se den inte, det gör varken till eller ifrån både för dig och mig. Så mycket kan jag nästan lova.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

WIN WIN

Mike Flaherty (Paul Giamatti) jobbar ideellt som lokal brottartränare. Han kan ha å göra med Amerikas sämsta brottarkillar, det finns inte tillstymmelse till talang laget. Mike är inte någon gladlynt person direkt, det är hans nuna som dyker om om man slår upp POSITIVISM i Nationalencoklypedin. Han känns låg, håglös, lite som att livet håller på att rinna honom mellan fingrarna och därför dyker Kyle upp och blir nästan som en gudagåva för Mike.

Kyle (Alex Shaffer) är en ung kille som rymt hemifrån och som säger sig vara barnbarn till en man som Mike har lite skumraskaffärer med. Kyle vill egentligen bo hos sin farfar men hamnar i Mikes familj OCH även i brottningslaget då det visar sig att han är en uppcoming brottar-star from Ohio.

På nåt sätt blir Kyle som ett plåster i den något dysfunktionella familjen Flaherty. Fru Flaherty (Amy Ryan) tar sig an honom och pappa Mike får något som kan liknas vid livsgnista i ögonvrån och när allt jobb med brottningslaget plötsligt får utdelning, ja, då är livet riktigt kul plötsligt. En win-win-situation för alla helt enkelt.

Jag tycker det här är en mysig film. Enkelt gjord, ett schysst hantverk, snygga och strategiskt utplacerade prylar i klara färger lite i Wes Andersons anda. Paul Giamatti kommer inte upp i Sideways–höjder men å andra sidan, gör han någonsin det nuförtiden?

Regissören Thomas McCarthy är förutom The Station agent mest känd som skådespelare och att han i 11% av filmerna han medverkat i (4 av 37) spelar någon som heter Bob.