FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?

 

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….