Etikett: Paul Rudd

Publicerat

AVENGERS – ENDGAME

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara ”världens lyxigaste bioupplevelse”, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans ”snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se ”alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

Publicerat

ANT-MAN AND THE WASP

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. ”JÄttebra!” ”Askul!” ”Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur ”bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på ”uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

Publicerat

MUTE

Duncan Jones har skapat den här….upplevelsen….som det är att se Mute. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett mästerverk eller en busskrock då den lider av samma ”problem” som tex Tom Tykwer och syskonen Wachowskis film Cloud Atlas (från 2012). Mute är liksom too-much-extra-allt som ett påkostad ride på ett nöjesfält – och det var Cloud Atlas också. Äh, jag vet inte varför jag jämför dessa två filmer – egentligen – men jag tror att Cloud Atlas hade gått samma öde till mötes om den istället för 2012 hade gjorts 2018: den hade gått direkt till Netflix.

Mute handlar om den stumme amish-bartendern Leo (Alexander Skarsgård) som har ett förhållande med Naad (Seyneb Saleh), dom är jätteförälskade i varandra och Naad känner att hon vill berätta för Leo vem hon ”egentligen är” för nånting ”knas” är det. Hon har varit med om något, det är helt klart.

Samtidigt blandas dom suspekta kirurgerna Cactus Bill (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) in i leken och det känns nästan som en film-i-filmen. Två starka och härligt udda karaktärer som har en egen agenda i filmen, Rudd dessutom med en mustasch som banne mig inte går av för hackor!

Inte jättedåligt, verkligen inte jättebra. Jättesnygg på ytan men saknar en hel del om man skrapar på denna. Det som gör att filmen ändå surfar på anständighetens glashala yta är skådespelarnas insatser. Alexander Skarsgård gör sitt jobb mycket bra och Justin Theroux är som vanligt otroligt stabil. Se filmen, om inte annat för deras skull.

 

Publicerat

LUCKA #7: ALMOST FRIENDS

 

Jul i New York har man sett tusentals gånger på film men jag kan nästan lova att du aldrig förr sett det på detta vis.

Här är det nämligen kåkfararen Dennis (Paul Giamatti) som precis kommit ut från fängelset i Kanada och utan pengar lyckas ta sig till sin forna familj som bor i ett litet hus strax utanför New York. Trasig, fattig, skitig, ensam, eländig och hela jävla vilsen i livet tittar han in genom ett fönster, ser sin fru Therese (Amy Landecker) och lilla dotter och frun får panik. Hon har sagt till dottern att hennes pappa är död så han får under inga som helst omständigheter visa sig för flickan. Ännu mer panik. Frun släpper dock in honom i köket och vad ser han på kylen under en magnet? Jo, en pussipussbild med frun och den forne gode vännen Rene (Paul Rudd), som dessutom är gift på sitt håll. Ännu mer panik.

Frun vill inte ha tillbaka Dennis, hon vill och ska gifta sig med Rene så fort han skilt sig, Rene å andra sidan vill inget hellre än att gifta sig med Therese och samtidigt behöver han hjälp med vinters julgransförsäljning och vem är bättre att bjuda in till ett icke högavlönat extrajobb? Jo, Dennis såklart.

Här har vi alltså julgranar och vi har julmusik i jazz-tappning och vi har kulörta lyktor och New York. Men det vi inte har är sedvanlig amerikansk mysipyskänsla och det är faktiskt rätt skönt. Det här är en mycket liten film men också en väldigt trivsam film och trots att jag är en Paul Giamatti-skeptiker i normalfall (utom i Sideways och Billions!) så måste jag säga wow, alltså woooooow vad bra han är här! Så jävla spot on som den här kutige mannen utan nån form av stabilitet i livet men som ändå nånstans försöker komma på fötter med sina ihoptejpade skor och smutsiga skägg. Det är en YNNEST att bevittna honom här.

Paul Rudd är också jättebra precis som Amy Landecker (precis, det är hon som spelar Sarah Pfefferman i Transparent), hon har dock en ganska liten roll. Sally Hawkins har en större och hon spelar en ryska som jag inte riktigt greppar meningen med men det kan ju hända att hon behövdes för dramaturgin? Nåja. Mysigt och bra men kanske inte den mest typiska julfilmen på marknaden.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

Publicerat

P.S

En av filmens stora plus är insikten om hur lik Nicole Kidman Laura Linney är. I den här filmen ser dom ut som systrar. Detta kan även ses som ett minus om man inte gillar Kidman, men det gör jag. Jag gillar Laura Linney också.

Vad gäller P.S. som film så är den bra luddig. Kanske handlar det om en död man som reinkarnerats i en ung man (Topher Grace). Kanske handlar det om en före detta äkta man (Gabriel Byrne) som hade större problem än den före detta frun (Laura Linney) kunde misstänka. Kanske handlar det om svarsjuka två vuxna syskon emellan eftersom brodern (Paul Rudd) får hembakad paj av modern men systern (Linney) inte får det – och hon tycker inte ens om paj. Kanske handlar filmen om kvinnlig vänskap och rivalitet? Kanske handlar det om gummsjuka? Om svartsjuka? Jag vete fan faktiskt.

Filmen sågs i ett svep utan problem, den tickade på, jag hade rätt trevligt men var det meningen att jag skulle greppa någon röd tråd så var den här banan riktigt illa snitslad.

Publicerat

Fredagsfemman #181

5. Paul Rudd

Okej, han ÄR liten som en myra men en femteplats på veckans lista tycker jag han förtjänar. Han är ganska göllig.

.

.

.

4. En månad till Malmö Filmdagar

En månad till årets mysigaste vecka! Den riktiga nedräkningen har börjat! (Bilden föreställer postern till Denis Villeneuves nya film Sicario som kommer visas då. Peppen!!)

.

.

.

3. Höstlängtan är Frasierlängtan

Just nu längtar jag jättemycket efter att det ska bli höst, se löven gulna och kvällarna bli mörkare. Jag vill ligga nerkrupen i sängen och titta på Frasier, ettavsnitttill, ettavsnitttill, ettavsnitttill, ettavsnittill…

.

.

.

2. Suicide Squad-trailern

Det var länge sedan jag såg en så lyckad trailer som denna. Jag blir STÖRTSUGEN på att se filmen och ändå berättar trailern verkligen inte allt. Titta och lär alla ni som tror att en trailer ska vara en sammanfattning av filmen med en början, en mitten och ett slut. Det här är alldeles på pricken perfekt! Det enda som inte är perfekt är att det är ett helt år kvar till premiären. Klicka här för att se trailern.

.

.

.

1. Lo Kauppi

Av en slump hittade jag en dokumentär om Lo Kauppi på Svtplay. Av en ännu mer slump hade jag en tom timme över och som av en händelse klickade jag på play. 57 minuter senare satt jag och tittade på skärmen, kände mig både alldeles tom och alldeles uppfylld samtidigt. Jag trodde inte att vi hade en endaste beröringspunkt mer än att vi båda är kvinnor men hennes berättelse och tankar nådde verkligen in till mig och kanske allra mest scenerna med henne i en bil på väg till sin farmor. Dokumentären Ta plats finns på Svtplay fram till 15 augusti. Klicka här så kommer du direkt dit.

.

.

Publicerat

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

Publicerat

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.

Publicerat

DIGGERS

Det känns som att en av Paul Rudds specialiteter har blivit att karaktärisera killar med  annorlunda yrken. I Prince Avalanche till exempel, där målade han trafiklinjefärg som vägarbetare och här är han musselfiskare eller vad det nu kan heta. Han fiskar upp musslor i alla fall, han har en båt, han har överdragsbyxor och höga gummistövlar.

Diggers har en hel del gemensamt med lördagens recenserade film We don´t live here anymore. Båda filmerna var godkända under själva tittningen men det finns ingenting med filmerna som direkt fastnar. Inte tusan kan det bli ett okej betyg om hela filmen är som bortblåst såhär nära inpå?

Å andra sidan, Diggers är en film som borde vara julafton för alla som gillade Prince Avalanche, vilket mig veterligen var EN person i Sverige (*host* Henke).

Publicerat

THEY CAME TOGETHER

För att romantiska komedier ska bli riktigt bra ska dom spelas in i New York, så är det. London kan också funka men New York är sannerligen en speciell stad när det vankas romcoms. Vyerna, gatorna, pulsen, känslan, det är som att staden blir en egen karaktär i filmen. En karaktär som omsluter, förklarar, försvarar och förstår.

Gänget bakom They came togehter är snuskigt medvetna om det jag nyss skrev, så pass medvetna att detta blivit en scen i filmen. Förklaringen till hur Joel (Paul Rudd) och Molly (Amy Poehler) träffades är ett samtal mellan fyra vänner, två par, på en restaurang och mötet beskrivs i filmen ”som en såndär romantisk film som utspelar sig i New York”. Precis som den här filmen alltså. Meta så det förslår.

Det här är urtypen av en mysig höst-och-vinter-film. Soffa, filt, kaffe, tända ljus, hela tjofaderittan och sen sällskap av en skönt underhållande superytlig film som inte kan reta någon. Jag skrattade gott och högt flera gånger, filmen är riktigt rolig ibland, men sen satt jag ganska långa stunder och petade naglarna, funderade på annat, tyckte egentligen ingenting. Så kommer det nåt hysteriskt och bryter hypnosen, typ namnet Eggbert som i farten uttalas som Eggfart och då skrattar jag så jag dör en liten stund, eller en chef som behöver gå på toa i maskeradkostym. Att det ÄR så rolig med bajsskämt, jag tröttnar a l d r i g.

Jag tycker om den här filmen, det går inte att göra annat. Betygsmässigt pendlar den mellan en stark fyra och en svag tvåa så att kalla filmen ojämn är ingen överdrift. Det var länge sedan jag såg Paul Rudd i sitt esse men här får han visa precis allt han är bra på, utom att spela bas. Amy Poehler är riktigt bra hon med, dom två känns som ett par jag tror på.

Eggfart?! Hahahaha.

Publicerat

ANCHORMAN 2 – THE LEGEND CONTINUES

Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.

Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?

Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”

Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.

Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.

Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig  – heller – är liksom en annan problematik.

Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:

FILMEN ÄR BARA SÅÅÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIG!

[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]

Publicerat

ANCHORMAN – LEGENDEN OM RON BURGUNDY

Imorgon ska jag gå på pressvisningen av Anchorman 2 – The legend continues. Det ska bli…intressant.

Första Anchormanfilmen såg jag när den kom och jag tyckte inte om den alls. Eller näe, nu uttryckte jag mig fel, det korrekta är att jag har väldigt svårt för Will Ferrell och således också för dom filmer han har stora roller i. På skoj scrollar jag mig igenom hans filmografi på Imdb och hittar EN film där han varit uthärdlig (denna).

Men nu tänker jag alltså köra en uppdatering på Anchorman-världen, kanske har min syn förändrats, kanske kan jag se andra förtjänster i filmen än jag kunde sist? Konstigare saker har hänt, jag menar det hände ju senast igår.

Ron Burgundy har 1,5 sak i totalt fokus: det första är att vara och förbli det största – och enda – nyhetsankaret i folks medvetanden och på plats två, den halva grejen, är kvinnor. När det kommer en ny reporter till stationen (Christina Applegate) så är Ron givetvis där och försöker pinka revir, precis som hans kollegor Brian Fantana (Paul Rudd), Champ Kind (David Koechner) och Brick Tamland (Steve Carell). Det är inte bara Ron som borde vara tacksam för sina charmiga kollegor, JAG är det definitivt. Utan dessa tre snubbar skulle filmen nämligen inte vara tittbar.

Jag älskar Steve Carell och Paul Rudd och här är dom minst lika bra som vanligt. Varje scen med dessa två inblandade gör filmen ett snäpp mer okej. Varje scen med Will Ferrell i centrum gör att jag vill stänga av och/eller slå sönder TV:n.  Anchorman blir således en mycket ojämn film. Betygsmässigt är den som jag minns den, svinjobbig men med en del riktigt bra scener.

Till sist, VARFÖR MÅSTE DET SKRIKAS SÅ ÖVERHÖVDAN MYCKET? TROR NI INTE ATT VI SOM TITTAR PÅ FILMEN FÖRSTÅR VAD SOM HÄNDER OM RON PRATAR MED vanligt RÖSTLÄGE? MAN FÅR JU ÖRONSUS AV ATT TITTA PÅ FILMEN PÅ NORMALVOLYM!

Jag tar med mig öronproppar till visningen imorgon.

 

Publicerat

MANSOME

Såhär i A-märkningens och vita kränkta mäns tidevarv har jag medvetet valt att se en dokumentär av (vita) män som handlar om (vita) män och hur (vita) män ser på andra (vita) män ur ett superytligt perspektiv. Det känns unket att ens lägga fritid på att se en film som denna men vad gör man inte för att få sig lite högkvalitativ mustaschinfo till livs?

Med enbart män och grooming i fokus trodde jag nog inte att det skulle bli prat om kvinnor alls, men det sipprade igenom en del kvinnoförnedrande kommentarer från deltagarna minsann. Det pratas bland annat om en kvinna som har hår under armarna och som bleker håret på överläppen och Jason Bateman hörs säga: ”Är du säker på att hon är kvinna, att hon inte är ewok?” Härligt när det bjussas på humor. Det är dock sparsmakat med män i filmen som kan skratta åt sig själva. John Waters är ett befriande undantag men han är heller inte med så mycket.

Det är skäggtävlingar, det är kända män som rakar sig tillsammans, det är spotlight på Morgan Spurlocks egna mustasch och hans försök att få bekräftelse från kreti och pleti när han frågar om den ska vara kvar eller inte. Det pratas self improvement, exklusiva ansiktsprodukter och varför en man inte bör ha puder i grenen under träningsbyxor. Istället finns en nyligen uppfunnen kräm som heter ”Fresh balls”. Jag suger åt mig informationen. Helt ärligt, jag hade ingen aning om att snubbar använde puder i den utsträckning som filmen vill göra gällande.

Jag tror att den här filmens primära mål är att vara informativ, i andra hand rolig. En ”komiker” frågar med glimten i ögat vad är skillnaden är mellan shower gel och shampoo och jag tror att jag förväntas skratta och/eller tycka att han är en käck man med intelligent humor. En karriärkvinna säger att en man med hårig rygg BÖR använda t-shirt om han går på poolparty. Att som man avlägsna kroppsbehåring (som inte är i ansiktet) kallas tydligen för ”manscaping”. Alltså, det är rent GALET vad mycket nytt jag lär mig. En termin på Komvux skulle inte kunna lära mig mer än dessa 82 minuter.

Den stora frågan filmen ställer är om män som grupp har en identitetskris eller inte. What makes a man? Det känns som en alldeles för massiv fråga för en film som denna men å andra sidan, vem är jag att veta svaret? Jag är ju bara en simpel ewok.

Underbart: John Waters filosoferande kring sin egen mustasch. Tröttsamt: Morgan Spurlock framför kameran. Inte fullt så tröttsamt: Morgan Spurlock bakom kameran. Hollywoods David Hellenius: Paul Rudd. Det går inte att ta honom på allvar, inte ens när han försöker säga något allvarligt. Jag förväntar mig att han spricker, vilket han gör i 99,5 fall av 100.