Etikett: Paul Schneider

Publicerat

DOTTERN

Det byggs en ny biograf i Stockholm, en bio som heter Capitol. När byggnaden var i sin linda startade gänget bakom biografen en kickstarterkampanj som jag givetvis hakade på. Jag betalade in lite pengar och skulle som tack få en liten present som tack när öppningen närmade sig.

Dagarna före jul dök den upp och jag måste säga att jag blev över förväntan glad över detta kickstarter-kinderägg som damp ner i brevlådan! En ursnygg svart tygpåse med biografloggan i guld, två fribiljetter OCH en DVD-film som jag aldrig hört talas om men blev jättesugen på att se. Och NU är det alltså sedd. Dottern. The Daughter. En film (löst) baserad på Henrik Ibsens pjäs Vildanden och med en HARANG av bra folk framför kameran.

Sam Neill. Geoffrey Rush. Paul Schneider. Stabila snubbar alla tre. Odessa Young som Hedvig. Simon Stone heter mannen som skrivit manus och regisserar och det här är hans långfilmsdebut. Han känns som en man uppvuxen med teater (kanske både som skådespelare och publik) för filmen har ungefär samma tempo som denna pjäs har på en teaterscen. Det låter inte riktigt lika högtravande i själva dialogen men att det är en filmad pjäs kan han inte svära sig fri ifrån.

För mig är filmens stora behållning Paul Schneider som Christian, mannen som återvänder till sin barndoms stad när pappan (Rush) ska gifta om sig med en (mycket) yngre kvinna. Christians mamma tog sitt liv, något som varit hysch-hysch under hela hans liv men nu är det dags att dra fram dom gamla skeletten till ytan igen. Tycker Christian. Hans omgivning håller nog inte riktigt med.

Jag såg den här filmen en kväll när det droppade snöblandat regn på fönsterrutan och det fladdrade stearinljus både här och där i lägenheten. Det var bra. Filmens långsamma tempo skänkte mig lugn i hela kroppen. En annan dag hade filmen kanske gjort mig stressad och nipprig? Så kan det ju vara. Sevärd tycker jag dock att den är, både för oss som redan innan sett Vildanden på en teaterscen och er som inte gjort det.

Publicerat

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.