Etikett: Paul Verhoeven

Publicerat

ELLE

Det var aplänge sedan jag såg en film som gäckade mig så pass att jag inte fick ur mig en enda rad när jag kom hem från biografen. Nu är det över en vecka sedan jag såg den och det snurrar fortfarande men nu ska det fanimej VÄRKAS fram en åsikt om denna film regisserad av ingen mindre än Paul Verhoeven.

Verhoeven har i perioder legat otroligt högt på min lista över favoritregissörer då jag är barnsligt förtjust i filmer som Total Recall, Robocop och Basic Instinct. Han har  som man säger ”nåt”. Nu har han gått från holländska filmer till Hollywood-amerikanska till en fransk film med ingen mindre än Isabelle Huppert i huvudrollen. Den här kvinnan alltså….hon är nåt alldeles…..extra. Hon har också ”nåt”.

Kombinationen av mystisk eurothriller och familjedrama med sexuella under – och över- toner gör att Elle i mina ögon hamnar i samma fack som Michael Hanekes filmer Dolt hot (med Juliette Binoche) och Pianisten (som också har Huppert i huvudrollen). Alla dessa filmer är kanske mer intressanta än bra och det är nog där Elle fastnar för mig. Jag har helt enkelt inte hjärnkapacitet för att analysera den just nu.

Det är nämligen många strängar, många lager i filmen, persongalleriet mångfacetterat, den känns både verklig och over-the-top samtidigt och trots att historien bjuder på många (MÅNGA) galna grejer är det faktum att Hupperts Michèle är chef på ett TV-spels-grafik-företag det kanske mest otroliga plus att hon säger att hon har mens. Få 64-åringar har det.

Filmen har pendlat mellan en etta och en femma i min hjärna, ja precis SÅ spretigt har det varit, men nu tänker jag låta den landa på en trea och vänta in en omtitt för att se om betyget är korrekt eller ej. Den är helt klart sevärd men den kräver sin tittare, så mycket kan jag säga.

Publicerat

Fredagsfemman #258

5. Är även 2017 Tom Hardys år?

Han har varit med och skrivit manus samt har huvudrollen i HBO-TV-serien Taboo. Han spelar in Triple Frontier mot Channing Tatum. Han repriserar rollen som Mad Max i Mad Max: The Wasteland. Han kommer spela Al Capone i Fonzo, han har en av huvudrollerna i Christopher Nolans nya film Dunkirk OCH han ska enligt uppgift spela Stormtrooper i Star Wars Episod VIII. Mycket jobb blir det och inte alla filmerna kommer ha premiär i år men visst fortsätter han vara en av världens mest intressanta skådespelare?

.

.

.

4. Isabelle Huppert

Idag har Paul Verhoevens nya film Elle biopremiär. Jag såg filmen i måndags och den vevar fortfarande runt i skallen så pass mycket att min text inte kommer förrän nästa helg. Ska försöka samla mig så pass att jag kan prata om den i podden på torsdag först. Det är en komplex film det här, en udda liten fågel och föga förvånande med Isabelle Huppert i huvudrollen är sen sexuellt laddad på dom mest ovanliga sätt. Hon har många strängar på sin lyra och jag har enormt svårt att bedöma vad jag egentligen tycker om henne men INTRESSANT är hon helt klart. Och hon GÅR lika ofta i bild som Tom Cruise springer.

.

.

.

3. Bulla upp frukost på onsdag för DÅ blir det åka av – och långläsning!

Helvete vilken lista jag kommer publicera då. Bloggens i särklass längsta inlägg någonsin. Mustigt, mastigt, viktigt, mäktigt och framförallt, så jävla FULLMATAD med filmkärlek så jag baxnar själv. Herreguuuuud alltså, nu är jag ju superkorkad som haussar upp detta men jag kan inte riktigt låta bli. Jag har jobbat som en DÅRE för att få till detta och nu ligger listjäkeln och väntar på sin lilla sekund i rampljuset. Nu återstår bara att se om nån mer än jag fattar grejen. Haha. Hoho. Hihi.

.

.

.

2. Det roligaste med Assassins Creed

Det absolut roligaste med Assassins Creed (som har biopremiär idag) är Sigge Eklunds intervju med Michael Fassbender inför filmens premiär i England. Maken till skämskudde, alltså herreguuuuud. Vågar du lyssna, klicka här.

.

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

På onsdag smäller det, då är det dags för årets bästa filmiska huvudstadsdagar. I dagarna två kommer jag, ett gäng filmspanare och gräddan av Sveriges filmrecensenter att låsa in oss i biomörkret på Victoria och njuta av filmer som La La Land, Moonlight, Jackie, Gold, Vaiana, Silence och en hel dröööööös andra filmer som har biopremiär inom dom närmaste månaderna. Det ska bli MYS! Bigtajmmys!

.

.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

Fredagsfemman # 105

5. Robo-Joel

Vad ska man säga, vad ska man tro, hur ska det bli? Det är inte utan att jag är lite orolig för Joel Kinnaman när han idag ikläder sig rollen som RoboCop, samma roll som Peter Weller gjorde 1987 i regi av Paul Verhoeven. Jag har så svårt att tro att Joel fixar att vara lika ball, kall och imponerande stentuff som Peter Weller men han får gärna överraska mig. Jättegärna faktiskt.

.

.

.

4. OS-kluvenheten

Vinter-OS är normalt sett tre veckors julafton för mig men i år kämpar jag med att svälja riktigt sura uppstötningar när jag tänker på Sotji. Ingen skugga ska falla över de tävlande men VAD ÄR DET FÖR JÄVLA RÖVHATTAR SOM BESTÄMT ATT OS PROMPT MÅSTE GÅ JUST DÄR???

.

.

.

3. Lovebombning kl 19 på bloggen, sju kvällar på raken

Såhär är det, vare sig man vill eller inte så är det Alla hjärtans dag om en vecka. Den dagen kan vara allt från supermysig till ångestframkallande till likgiltig till överraskande och precis allt där emellan. Själv tycker jag det är lite larvigt att allt ska fokuseras kring EN dag så i år tänkte jag göra något åt det. Sju kvällar på raken med start idag kommer jag därför att idka min variant av lovebombning. Sju filmer och sju intet ont anade bloggare kommer hamna i fokus den här veckan. Klockan 17 idag kommer ett introduktionsinlägg där jag förklarar det hela lite mer ingående och 19.00 kommer första inlägget.

.

.

.

2. PSH-limbot

Jag får inte in det i skallen. Det går inte. Vi kommer alltså aldrig mer att få se Philip Seymour Hoffman briljera i en ny film! Eller jo, det finns två filmer kvar som har premiär 2014: God´s pocket och Anton Corbijns A most wanted man. Den sista har sverigepremiär 14 september men sen är det över forever änd ever. Mitt mål är att fatta DÅ att jag aldrig kommer få se honom igen. Tills dess ska jag ha Along came Polly på repeat hemma. Sandy Lyle, vilken hjälte!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för februari månads filmspanarträff. Jag har svårt att tro att filmen vi ska se imorgon kommer ge upphov till samma härliga diskussioner som förra månads film gjorde men vem vet? Man ska aldrig säga aldrig, så mycket har jag lärt mig. See you tomorrow, nerds!

Publicerat

TURKISK KONFEKT

I min lilla rundtur bland filmer regisserade av Paul Verhoeven stannar jag nu vid stationen som heter Turkisk konfekt.

3,3 miljoner holländska biobesökare har sett den och det gör den här filmen till den största holländska filmsuccén någonsin på hemmaplan och sällan har jag läst så mycket gott om en film som denna. Den känns lite som den holländska varianten av Roy Anderssons En kärlekshistoria som också är en film som hyllas överallt (utom möjligtvis här).

Det går att filma ur fågelperspektiv (ovanifrån) och ur grodperspektiv (underifrån) men den här filmen börjar med att filma Rutger Hauer ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

Det runkas och knullas och klipps pubeshår och det zoomas in bröst och Erik (Hauer) sprider sin säd ganska urskiljningslöst bland dom holländska damerna och det känns som en form av mani, som ett sexmissbruk, som att han försöker döva smärtan efter något eller någon och det är precis vad han gör. Olga (Monique van de Ven) heter hon, kvinnan som svikit honom, som försvunnit och som var hans stora kärlek.

I återblickar visas vad som hände, hur kärlekshistorien började, hur den slutade och allt tumult där emellan. Mer vill jag inte avslöja, inte om handlingen i alla fall men jag får långt mer samma vajbs av denna som av franska Betty Blue än jag får av En kärlekshistoria. Det här är en brutalt köttig film, den inte bara finluktar kön, den fullkomligt stinker kuk, fitta, bajs och likmask och jag undrar om en film som denna skulle kunna få oss svenskar att vallfärda till biograferna. Det är inte en Stig-Helmer-tofs eller en Millemium-piercing så långt ögat når. Å andra sidan kom Turkist konfekt 1973 och då var det annat som eggade oss filmtokiga svenskar, Bergmans Viskningar och rop och Emil och griseknoen till exempel.

Publicerat

Kött och blod

Kött och blod tilldrar sig år 1501.

Det är medeltid och således jävligt skitigt överallt. Folk har dåliga tänder, trassliga frisyrer, trasiga kläder och föder barn i närmaste gränd. Martin (Hauer) är legoknekt och han blir anlitad för att återta ett slott som ägs av en tämligen ocharmig krigsherre men vad gör man inte för pengar om man inga har? Hur som helst, Martin utför sitt jobb men krigsherren backar ur och Martin får inte så mycket som lukta på en peng. Det enda han känner vittring av är hämndens starka odör och som alla vet: den luktar starkt!

Det är svårt att tänka sig nu men det fanns en tid i världen när jag tyckte Kött och blod var en BRA film. Nu menar jag inte BRA i betydelsen helt okej utan BRA som i välgjord, spännande, rekordeligt blodigt och med en snygg Rutger Hauer som grädde på moset.

Paul Verhoeven hade inte gjort något som kan klassas som storfilm före denna (och ej heller någon engelskspråkig film) och sett till slutresultatet så är det ett under han inte blev tvingad att byta yrkesinriktning för att klara sin försörjning .

Jag kan liksom inte ta filmen på allvar. En kvinna som ska spela gravid springer omkring med en polyesterkudde under klänningen som skumpar mjukt när hon rör sig och flera gånger tänker jag ”Är det dansk gladporr?” och lika ofta ”Tittar jag på The Young Ones?”. Jag blir inte klok på filmen, jag vet bara att trots extreeemt stora brister så är det som att injicera en jättespruta med hundraprocentig nostalgi att se den. En del av mig blir 14 igen men det är inte det kritiska tänkandet som regreggerat, inte alls. Jag tycker inte att det var bättre förr. Inte ens Rutger Hauer var bättre förr.

Här kan du läsa fler recensioner av filmer signerade Paul Verhoeven, filmer som är betydligt bättre än denna.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.