Etikett: Paul Walker

Publicerat

FAST & FURIOUS 6

Den sjätte filmen om rejsinggänget tar vid där den femte slutar. Ja den sjätte börjar faktiskt med att den femte filmen visas ungefär som en trailer under förtexterna så det var tur att jag såg filmerna i ”rätt” ordning och inte som jag först tänkt, helt baklänges.

Nu befinner dom sig i London och ska hjälpa polisen Hobbs (Dwayne Johnson) att få fatt på en riktig bad-ass-man vid namn Owen Shaw (Luke Evans).

När/om man har sett den sjunde filmen vet man vad som hänt denne Shaw och man vet också hur en RIKTIG bad-ass-man ser ut och beter sig. Jag tänker på Owens bror Deckard Shaw nu, spelad av Jason Statham. Jason Statham är allt Luke Evans inte är. Luke Evans är en sån okarismatisk skurk att jag var tvungen att ImdB:a honom och kolla om han var släkt med Chris. Det var han inte konstigt nog men han är definitivt brother from another mother eller nåt.

Det som gör plotten i sjuan rent av spännande är att Deckard Shaw är så over-the-top-stenhård. Han upplevs nästintill odödlig, han känns som Robert Patricks flytande-metall-T-1000-terminator i T2 ungefär. Jag blir lite rädd för honom, han är arg, gränslös och spränger saker inte bara lite utan all the way baby, helt utan konsekvenstänkande. Brorsan Owen, hmmmm. Det pratas mycket om vilken skithög han är men jag märker inte så mycket. Han känns kanske inte om en soft snubbe men han är ingen jag får kalla kårar av. Den andre Shaw däremot, jag hade inte velat möta hans blick ens, blodet hade frusit till is.

Som underhållande actionfilm betraktad är Fast & Furious 6 helt okej. Precis som femman och sjuan klockar sexan in på strax över två timmar och här, precis som i dom andra filmerna, känns det aningens för långt. Det blir för utdraget på slutet. Det känns som att regissören Justin Lin fått 130 minuter film att spendera och då tänker han banne mig inte använda 117 eller 120 – eller, Gud förbjude, 98.

Nu börjar jag komma in i det här machogänget lite mer känner jag, jag gillar dom skarpt allihop och kan verkligen förstå tomheten många av fansen känner i och med att Paul Walker är död. Brian O´Connor är ju hans paradroll, denne harmlöse och är ständigt leende tjomme som behövs för att tuffa gänget ska bli komplett. Det behövs en blondin helt enkelt.

Sen tänker jag såhär. Om den ska göras spin-off-filmer på Star Wars-karaktärer som Yoda, Han Solo och Boba Fett (det kommer sääääkert en Jar Jar Binks-film också…gäsp), varför inte ge Hobbs en egen film – och Dominic? Jag tror det skulle funka fint.

Frågan är nu, ska jag ge mig på tvåan, trean och fyran också eller strunta i dom? Nånting säger mig att släppa taget nu, att det räcker. Både femman och sexan känns som ett halvtrist barnkalas jämfört med sjuan i både tempo och actionscener, hur ska då dom tidigare filmerna vara?

Det finns sju filmer. Jag gav den första en etta och den sjunde en fyra. Jag tror faktiskt att jag stannar här. Det känns smartast.

Publicerat

FAST & FURIOUS 5

Fast and the furious-gänget är i Brasilien. Dominic Toretto (Vin Diesel) sitter i finkan i Rio och polarna med Brian O´Connor (Paul Walker) i spetsen hjälper naturligtvis till med en fritagning, givetvis med snabba bilar inkluderade.

Jag lyssnar på Filmmixerns avsnitt om Fast & Furious 7, hör dom nästan-såga filmen som jag gillade så mycket. Jag hör dom också jämföra sjuan med film nummer fem och sex som dom allihop håller högre. Jag tänker att deras förväntningar på sjuan var så väldigt mycket högre än mina och kanske är det därför filmen i deras ögon inte höll? Jag tänker också att om jag gillade sjuan och både femman och sexan är bättre, varför inte ge filmerna en chans?

Jag ser femman och visst är den underhållande. Bitvis ordentligt till och med. Men det är långt mellan actionscenerna, i alla fall om jag jämför med det furiösa (häpp!) tempot i sjunde filmen. Femman bjussar på mer av en ”buddy-film”, det är mer bonding, mer prat och antagligen mer känsla för hela gänget om man följt serien från början. Jag vill mest bara se over-the-top-action och då är det långt upp till sjuans standard.

Imorgon får du se vad jag tyckte om den sjätte filmen.

Publicerat

FURIOUS 7 (IMAX)

Jag börjar från början.

Det är fjorton år sedan den första The fast and the furious-filmen hade premiär. En hjärndöd bagatell som inte föll mig det minsta i smaken. Av delarna två till sex har jag sett sporadiskt av tvåan, trean och femman och ingenting av fyran och sexan. Den här vuxenfranschisen av Disneyfilmen Cars har helt enkelt inte lockat mig alls.

Men nu befinner jag mig i New York och det var min tur att bestämma kvällssysselsättning. Med promenadtrötta trampdynor och en glödhet kärlek till IMAX-visningar fanns det liksom bara en sak att göra: passa på när chansen fanns! Att filmen ifråga kändes rätt trist var inget att göra åt, vi fick helt enkelt se den film som visades och erfarenhetsmässigt brukar det vara värt biljettpengarna bara att få se trailers på megastor duk.

Sonen såg fram emot sitt första IMAX-besök, dottern längtade efter att få sova i två timmar och jag….jag satt mest och sprattlade med fötterna och gjorde raketen om vartannat. Tittade mig runt omkring, kände doften av alla korvar, tacochips med dip och alla medhavda pizzaslices som åts med god aptit i salongen och kunde inte slita blicken från våra ”small sodas” som stod i läskhållaren. En liten läsk är alltså 1,2 liter. Sådärja.

Vad jag än hade väntat mig av Furious 7 så blev ingenting som jag trott. James Wan regisserar, det bådar gott, han har haft koll på prylarna i Saw, The Conjuring och Insidious. Men skräckfilm är en sak, det här är action, ren action, pojkaction, mansaction, gubbaction om man så vill. Furious 7  är en film som – om man vill vara spydig – hade platsat som handen i handsken 1989. Det är genustrist så man smäller av, kvinnorollerna är extremt få (om man inte räknar in stringbimbos med inzoomade stjärtskåror) och mansrollerna är som huggna i granit. Snubbarna är anabolapumpade och pratar i oneliners, även om viktiga saker. Och när dom pratar så läggs en hög pumpande bakgrundsmusik på för att verkligen förstärka det där tuffa/coola/viktiga/machoaktiga som sägs. Trist, som sagt, men också alldeles….alldeles….(jag blir fan tårögd nu) UNDERBART!

Vilken jävla resa alltså! Vilken sjukt underhållande film! Visserligen kan IMAX-formatet rädda vilken skräprulle som helst från ett underkänt betyg men här snackar vi en film som verkligen gör sig på stoooor duk. Flera av actionscenerna är så spektakulära att dom hade platsat i vilken James Bond och/eller Mission Impossible-film som helst och DET trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se. Jag trodde på däckbrännande scener med närbild på gasande fötter, perfekt  polerade karosser och värstingfälgar och visst, jag fick det med men jag fick det i kombination med hundraprocentig hjärndöd tokaction från början till slut.

Vin Diesel är cool som alltid och jag kan inte sluta tänka på hur lik han är Adam Sandler i sitt sätt att agera. Och den där Groot-hesa rösten är så mysig. Paul Walker är som bekant död och det var intressant att se hur dom löst det problemet i filmen. Snyggt jobbat säger jag, slutet var väldigt fint och det snyftades lite i salongen (dock var jag inte en av dom skyldiga för EN gångs skull). Dwayne Johnson har överarmar som ser ut att vara på sprängningsgränsen och hur han lyckas uttala sina manusrader med hedern i behåll är en gåta men jag köper det även om jag fnissar till några gånger för att det han säger låter så jävla korkat.

Kurt Russell har en ganska stor biroll och det är alltid kul att se honom och Jason Statham spelar Bad Guy och jävlariminlillalåda vad han är BAD. Och BRA. Perfekt castad för rollen!

Filmens sista jakt-del hade kunnat kortas en hel del men förutom detta finns inte mycket att klaga på. Påkostat och helt jävla galet tokigt härligt kreativt och en väldig positiv överraskning sett till mina förväntningar. Betygsmässigt känns en lagom-trea alldeles för snålt och trots att jag vet med mig att det är IMAX:en som gör att filmen stjälper över på en redig stadig fyra så är det så det är, det är min upplevelse av filmen och den upplevelsen går inte av för hackor.

Om sonen var nöjd med IMAX-visningen? Oh yes! Nu förstår han äntligen vad jag tjattrar om. Om dottern var utsövd efter filmen? Nej, inte direkt. Hon sov inte en blund. Hon försökte men det gick inte, filmen var ”alldeles för bra”.

Publicerat

HOURS

Det var nog många som tänkte ”Paul Walker – who?” när twitterstormen kom över oss om att han var död. Plötsligt var Paul Walker en ”stor skådespelare”, en ”saknad skådespelare” och ”filmvärlden kommer aldrig bli detsamma igen”. Say what?

Paul Walker är känd för Fast and the furious-filmerna, inte så mycket mer än så och det kryllar inte av folk som smäller upp dessa filmer på sina all-time-high-listor. Så vad är det som gör att synen på döda förändras så? Vad är det som gör att Paul Walker plötsligt ses som en bra skådespelare och att hans filmer nu poppar upp på dom mest underliga ställen och att betygen på hans filmer känns betydligt högre nu än dom varit om han varit vid liv?

Andreas Samuelson på MovieZine skriver :”Ett värdigt avsked för Walker” och ger Hours 4/5 med orden ”det är fint att en så sympatisk skådespelare som Paul Walker får lämna filmvärlden med en sådan imponerande rollprestation.” Mr Film skriver ”Walker visar att han kunde annat än att köra snabba bilar” och fortsätter med ”dock ska vi inte att glömma att detta är en väldigt värdigt avslut med en imponerade prestation från Paul Walker som han ska vara oerhört stolt över”.

Kanske är det sant att det är just Hours som visar att han kunde annat än att köra bil, kanske kan en snabb gluttning på hans filmografi visa att av dom 28 filmer (och mängder av TV-serier) han gjort körde han bara snabb och furioös bil i typ 5,5 och att det kanske finns nåååågon film i listan som är aaaaningens bättre än just Hours, detta rövhål till ”film”.

För mig känns det som under min värdighet att ens SE KLART filmen och jag har svårt att tro att någonting annat än mat på bordet för familjen hägrade för herr Walker när han tog rollen.

Han spelar Nolan, en man som befinner sig på BB i New Orleans samtidigt som orkanen Katrina har sin framfart. Hans fru, den nyblivna mamman dör och han hittar henne inrullad i ett lakan i korridoren (?). En läkare tittar på honom.

Nolan: ”She just gave birth to our daughter.”

Läkaren: ”So at least you have a daughter. That is good news.”

Jag är ledsen Paul men det här är inte bra, det här är inte bra nånstans. Jag såg en film strax före jul där både du och filmen var riktigt bra. Jag väljer att minnas den som min ”Walker visar att han kunde annat än att köra bil”.

Den norske filmbloggaren Captain Charisma har också sett filmen och hans text glädjer mig.

Publicerat

ÄNGEL I NEW YORK

Att fira jul i New York är något alldeles extra. Jag har gjort det en gång i mitt liv och det minnet sitter kvar i både hjärtat och hjärnan.

Man har ju sett det så många gånger på film, julskyltningarna, alla blinkande lampor och perfekt pyntade granar, skridskoåkarna på Rockefeller Center och stressade citymänniskor med överdimensionerade papperspåsar (med tvinnade handtag) som baxar in sig i gula taxibilar. Jag vet inte om det finns en plats på jorden som symboliserar JUL mer än New York, ja det ska väl vara jultomtens verkstad på Nordpolen då men dit är ju svårt att åka.

Men hur mycket julstämning staden New York än bjussar på på ytan så bor det (ju) helt vanliga människor där, människor som på sina egna vis kämpar för att få ihop en jul värd att fira. Det är några av dessa vi får lära känna i den här filmen. Den ensamma medelålders kvinnan Rose (Susan Sarandon) som skött sin sjuka mamma i tio års tid och aldrig unnat sig att fokusera på sig själv och polisen Mike (Paul Walker) som älskar den eldiga Nina (Penelope Cruz) och som träffar på en skum servitör på ett café (Alan Arkin) som verkar känna honom rätt bra.

Människor passerar revy, karaktärer som i film brukar benämnas som biroller men som i verkliga livet kan vara nog så viktiga, för att inte säga enormt viktiga. Det händer saker, på pappret små saker, men alla små saker är inte bagateller. Jag tror att det är dom små händelserna i livet som verkligen spelar roll. Händelser man kanske inte tänker på just när dom sker men som åratal efteråt gör skillnad i hur man tänker, känner och är.

Att fira jul i New York var en stor sak för mig. Att sitta på ett litet snabbmatställe vid Times Square och äta en stor tomatsåskladdig köttbulle samtidigt som jag visste att alla hemma i Sverige tittade på Kalle var en liten sak. Då. Nu minns jag smaken av köttbullen som om det var igår. Jag minns julsångerna som spelades på radion, jag minns känslan av den svarta fleecetröjan mot huden, tröjan jag letade efter i tusen affärer då min resväska flugit till en annan stad och jag frös. Jag minns att jag trots allt det fina längtade hem men inte förstod varför. Nu förstår jag.

Jul för mig är skinkmacka med alldeles för stark senap, senap som letar sig upp i näsan och nästan svider. Jul för mig är iskall julmust. Jul för mig är hemmagjord vitchokladochlimetryffel som aldrig stelnar. Jul för mig är en minnesbank av alla jular som varit, alla jag firat med, alla julpyntade hem jag befunnit mig i, julklappar jag fått och gett, dofter, smaker och – förstås – timmen med Kalle Anka.

Det finns kanske en ängel i New York men jag tror det finns änglar på många ställen, det gäller bara att titta noga. Och tror du inte på änglar kanske du i alla fall kan tro på en mysig film med flera skådespelare som presterar sitt allra yttersta. Paul Walker till exempel. Penelope Cruz till exempel. Susan Sarandon till exempel. Alan Arkin till exempel. Lysande alla fyra! Och bara timmar kvar nu till årets mest sönderplanerade och förväntansfulla dag.