Etikett: Peace & Love filmfestival

Publicerat

Fredagsfemman #185

5. Rectify på Netflix

När jag läser på Moviezine att Rectify är en av dom bästa TV-serierna dom senaste fem åren, den ligger till och med före Game of Thrones, så är det klart jag blir nyfiken. Jag blir också väldans glad när jag hittar den på Netflix samma dag som regnet öser ner och jag är ledig. Jag ser således hela första säsongen under en och samma dag och ja, visst är det en bra serie men är den verkligen SÅ bra? 3/5 skulle jag säga. Skönt tempo, bra skådespelare, okej manus.

.

.

.

4. Megan och Brian skiljer sig

Jag har länge tänkt att anledningen till att Megan Fox inte riktigt har blivit den där massmediahypade dock-vackra bimbon som hon castades som i Transformers är att hon varit tillsammans med – och sedan gift med – Brian Austin Green, C-skådisen som är ”känd” från Beverly Hills 90210 och inte så mycket mer än så (och det var 25 år sedan). Nu ska dom skiljas efter elva år tillsammans. Mitt stalltips är att Megans milf-aktier kommer stiga vrålsnabbt och Brian-aktierna kommer sjunka som lossade betongfundament över Marianergraven.

.

.

.

3. En vecka till Peace & Love-filmfestival

Nästa söndag (30/8) börjar Peace & Love-filmfestival som nu flyttat från mysiga Borlänge till mysiga Örebro. Massor med film kommer visas i dagarna sex, det blir utomhusbio, barnfilm, dokumentärer och en himla massa annat kul. Hade festivalen varit någon annan vecka på året än just denna hade jag varit på plats men nu krockar det lite med en annan härlig grej (plats nummer ett), för även om dom inte är precis samtidigt så säger både livet, jobbet och rumpan nej till två veckors filmfestivalande i rad. (Info om Peace&Love finns här)

.

.

.

2. Madeleine Martin och Filip Berg

Idag har filmen Odödliga premiär. Idag kommer Madeleine Martin och Filip Berg bli ett såntdär odödligt filmpar för massor av unga människor som ser filmen, dom kommer förknippas med sina rollfigurer Em och Isak resten av sina yrkesliv – och det på ett bra sätt. Isak och Em är som en svensk variant av Mickey och Mallory, fast mycket lättare att tycka om.

.

.

.

1. Malmö Filmdagar!

På måndag bär det av mot Malmö och årets upplaga av Malmö Filmdagar. I dagarna tre ska det konsumeras film från tidig morgon till sen kväll och en hel drös av höstens stora filmpremiärer ska avnjutas. Och det ska drickas enorma mängder kaffe, ätas dammsugare, skrivas recensioner, pratas med andra filmfantaster och sovas lite för lite. Bästa och mysigaste veckan på året är i antågande! Hurraaaaaa!

Publicerat

PALO ALTO

Avslutningsfilmen på Peace & Love Filmfestival var en riktig andra-generationens-filmarbetare-film. Eller tredje generationen också förresten.

Palo Alto är regisserad av Francis Ford Coppolas barnbarn Gia Coppola, huvudrollerna innehas av Eric Roberts dotter (och Julias brorsson) Emma Roberts och Val Kilmers son Jack Kilmer och manus är baserat på en bok av James Franco, son till Spaniens förre diktator Fransisco Franco. Näääää, det sista var ju inte sant men resten är det.

Normalt sett tycker jag det är onödigt att dra in äldre släktingar i  yngre ditons slutresultat men ibland – som här – är det faktiskt relevant. Det känns nämligen som svågerpolitik all the way baby. Det känns som att det är enbart med hjälp av släktingar, vänner och bekanta och efternamnen på dessa som denna film blivit av. Det känns också som att James Franco fick mersmak på småtjejer efter Spring Breakers och att han sålt rättigheterna till sin bok för en garanterad (vuxen) huvudroll. Om det stämmer vet jag såklart inte, men lukten av peddogubbe sticker i näsan. Val Kilmer gör ett litet inhopp som styvpappa till April (Emma Roberts) och han har sett fräschare dagar.

Jag blir inte klok på den här filmen. Å ena sidan har den flera vid första anblicken bra tjejkaraktärer i fokus men varenda tjej framstår till slut som totalblåst och när dom blir kallade bitch reagerar dom inte ens. Killarna å andra sidan är douchebags hela bunten och vi förväntas skratta när hyperidioten Fred (Nat Wolff) drar fram en motorsåg och kapar ett träd bara sådär. Han känner för det, alltså gör han. Det gäller detsamma för bus, för brott, för sex, för behandla kompisar som crap, för att rita snorrar i barnböcker på bibblan, för att kröka och röka på.

Och självklart… *gäspar käkarna ur led*…då filmen är baserad på ett verk av James Franco borde således marijuana stå som första namn på rollistan. Det är ett jävla gräsrökande hela tiden! Jag struntar i om jag blir kallad ”kristen höger” nu (igen) men det är precis lika tröttsamt att se folk röka weed hela filmer igenom som när folk dricker öl eller sprit, mängden har liksom inget filmiskt värde i sig. Jag fattade redan efter tio minuter att det här är (ännu) en väldigt drogliberal film, det blir inte tydligare för att rökat dras fram i varenda scen och att alla tonåringar och alla vuxna röker på.

Bortsett från ovan nämnda irritationsmoment, bortsett från James Francos uppenbarelse, bortsett från att fotbollstjejerna har tofsar som är knutna med vita  SIDEN-FUCKING-BAND (!!!???!!!) och bortsett från Nat Wolffs fruktansvärda rollfigur så tycker jag filmen är okej. Emma Roberts skötte sig, Jack Kilmer ”går genom rutan” och filmen flöt på. Det är ingen stark trea jag delar ut men ändock en trea, Godkänt men inte mycket mer än så.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Filmen började direkt efter prisutdelningen och Erik Lundqvist vann priset som Bästa skådespelare, han var Tom Knutsson i superfilmen Hemma. Jag kallar honom Kung Erik. Mamma tyckte jag skulle gå ut och prata med honom men det kändes pinsamt. Han är alldeles för cool, jag skulle inte veta vad jag ska säga. Han höll sitt tal på engelska också, det var bra gjort.

Palo Alto känns som en ”tråkig söndagsfilm”, en film som funkar att se när man inte har nåt annat att göra. Det är en medelfilm, jag hade inga förväntningar heller så jag är inte besviken. Den var helt okej. Emma Roberts passade bra i huvudrollen, hon har ett bra utseende för att spela skygg och lite ensam tonårsflicka. Han som spelade Teddy var faktiskt också bra. Han såg ut som en helt vanlig kille, han såg snäll ut, agerade snällt men gjorde ändå lite fel saker. Mamma frågade mig om jag tänkte på att dom rökte weed hela tiden men det gjorde jag inte, jag tänkte inte på det alltså.

The Nerd Bird-Cecilia såg filmen samtidigt, såhär tyckte hon om den.

Publicerat

BLODSBAND

I måndags när min gästbloggande son tittade i programmet till Peace&Love Filmfestival och läste om filmen Blodsband la han huvudet på sned och sa ”vi åker tillbaka hit på torsdag va? Jag vill se den här filmen.” Vilken filmgalen mamma kan säga nej till nåt sånt? Nej, precis, inte jag i alla fall.

Blodsband är en fängelsefilm som utspelar sig enbart i ett fängelse, en typ av film som jag oftast inte brukar kasta mig över med jättefrenesi och därför är det extra kul att konstatera att sonens magkänsla var rätt, filmen var verkligen bra.

Unge Eric Love (Jack O´Connell) har blivit starred up – uppgraderad – från ungdomsfängelse till ett vanligt på grund av extremt våldsamma tendenser och han hamnar nu på samma avdelning som en riktig fängelseräv vid namn Neville….Love…..Erics pappa (Ben Mendelsohn). Mer än så behöver man nog inte veta om handlingen, det räcker bra.

Relationen pappa-son fortsätter gå som en röd tråd genom bloggen den här veckan och ja, faktiskt, det kommer en film imorgon med som sätter punkt för både veckan och detta ofrivilliga tema.

Blodsband har biopremiär 22 augusti och det enda jag kan säga är: se den. Se den även om du inte är överförtjust i testosteronfyllda kriminella män i diverse åldrar som sitter i fängelse för god-knows-what. Det kan hända att du blir positivt överraskad av filmen, precis som jag blev.

Såhär tycker min gästbloggare M om filmen:

Jag hade jättehöga förväntningar på filmen och den var precis lika bra som jag trodde, kanske bättre till och med. Filmen var välgjord, det var väldigt bra tempo, det hände saker hela tiden och blev aldrig tråkigt, det var en bra story och bra skådespelare. Bakom allt det hemska som hände så fanns det en tanke, relationen mellan killen och pappan var intressant. Han som spelade huvudrollen var perfekt, han såg ut som en stöddig tonåring (han spelade 19).

Jag hade inga problem med det blodiga våldet, det gjorde bara filmen mer verklig. Jag tror filmen hade känts mindre som på riktigt om den varit amerikansk. Nu var den engelsk.

Publicerat

Fredagsfemman # 125

5. Bråvallataxi

Bråvallafestivalen är igång men detta år får jag hålla mig hemma, dock på självvalt och behörigt avstånd från mobilen. Med en ovan tältare till telning som befinner sig på festivalcampingen ihop med likasinnade vänner finns det nånting som säger mig att om det regnar dygnet runt i alltför många dagar så kommer samtalet: ”Mamma…..kan du hämta mig…..Eller ännu bättre, komma med ett paraplyyyyy?”

.

.

.

4. Mycke fotboll blire

Så äre och så vare och så blire. Abstinensen efter 13 juli (inte 12:e) vägrar jag tänka på just nu.

.

.

.

.

3. Dansa med höga knän

Har du gjort det nångång? Rätt skönt faktiskt. Man känner sig som en mupp fast en glad mupp. Videon till låten hittar du här. Sommarplåga? Javisst!

.

.

.

2. Peace & Love Filmfestival

Efter att ha besökt denna filmfestival i Borlänge måndag, tisdag och torsdag den här veckan har jag några saker att säga.

* Det var väldigt hög kvalitet på filmerna, bra tänkt att ha färre och bättre/intressantare filmer än att försöka fylla ut ett schema med undermåligt krafs.

* Det var bra logistik (jätteskönt OCH smart att ha alla filmer förlagda till EN biograf), snyggt och schysst genomfört.

* MEN VAR ÄR PUBLIKEN? Det känns som en filmfestival som denna borde kunna locka väldigt mycket folk men var är alla? Väljer ALLA fotboll före film eller sitter det folk i stugorna och pillar sig i naveln och gnäller på att ingenting roligt händer? Det borde finnas arbetslös skolungdom och pensionärer i mängd som för 395 kr skulle få något både kul och vettigt att göra under en junivecka och för alla andra kostar ett filmpass bara 495 kr. Kom igeeeen, några semesterdagar i Borlänge i juni 2015 kan väl inte skada? Boka in det redan nu vettja för festivalen kommer tillbaka nästa år.

.

.

.

1. Fiffis Filmtajm intervjuad i Dala-Demokraten!

Har man chansen att säga sin mening om just nämnda filmfestival och andra filmiska viktigheter i en redig tidning samt dessutom vara med på bild när man biter sig i kinden så ska man GIVETVIS ta den. Eller….SÅ jäkla givet är det kanske inte men JAG tog chansen.  Klicka här för att läsa spalten.

.

.


Publicerat

FRANK

Strax efter 22 började Frank, den fjärde filmen vi såg i tisdags på Peace & Love Filmfestival. Den har biopremiär 1 augusti och trots detta, trots att det är allt annat än en ”smal festivalfilm”, så lockade den bara i runda slängar 25 personer till visningen. Obegripligt! Dalmasar och alla andra, vad pysslar ni med? Jag vet att det är svinkul att titta på fotboll men ni har en SVINBRA filmfestival precis framför ansiktet men ni utnyttjar den inte. Skäms på er!

Killen på affischen här ovanför, han med papier-machéhuvudet, är Michael Fassbender. Han är Frank, ett musikaliskt unikum som alltså gömmer sitt huvud i ett annat, ett större, ett målat, ett som saknar uttryck men som ändå uttrycker det mesta.

Frank har ett band tillsammans med sina polare, ett band som inte går att stava till, än mindre uttala. Keyboardisten Lucas försökte precis dränka sig efter att ha dumpats av Clara (Maggie Gyllenhaal), en av dom mer mentalt instabila bandmedlemmarna och ödet la sin stora varma hand över Jon (Domhnall Gleeson) som stod vid vattenbrynet precis när det hände. Jon spelar nämligen keyboard och är en låtskrivare-i-vardande och nu kunde han surfa in på en räkmacka rakt in i turnébussen. Eller….den lurkiga skåpbilen kanske snarare.

Filmen börjar i ett lättsamt, glatt och snabbt tempo, Jon försöker hitta inspiration till låttexter och det mesta skiter sig. Filmen lägger in nästa växel när Frank kommer med i bilden och det är lätt att få upp pulsen när han är bild då det där huvudet är jättecharmigt och filmen i sig är så extremt hipstersnygg. Sen är jag så svennebananig att jag hade tyckt bättre om filmen om musiken hade varit liiiite mer lättillgänglig. Det är nämligen exprimentiellt låtskrivande vi pratar om här, ljud och oljud samsas med lösryckta ord, sånt som dyker upp i Franks hjärna. Det är udda givetvis och det känns som att ordet udda är överskriften på hela manuset och att varenda ändring inte fixats till med röd penna utan med ett ”UDDA! :)” som skrivits med vanlig blyerts i kanten. Ju mer udda desto bättre och så kan det vara – ibland.

Men det som händer för mig när jag ser Frank är….ingenting. Jag tittar och jag ser en helt okej film men jag känner ingenting. Allt det annorlunda blir tillslut så tillrättalagt att istället för att sticka ut så blir det enahanda och ja kanske till och med lite tråkigt. Jag tycker dock att filmen är finurlig nog för ett godkänt betyg.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Skum. Annorlunda. Konstig. Inte så mycket historia. Den var helt okej, jag tittade men brydde mig inte så mycket, den tilltalade mig inte så mycket. Den var lite rolig ibland, kanske lite sorglig ibland med inget av detta gjorde filmen bättre. Att den där vidriga slavägaren Michael Fassbender spelar Frank spelar ingen roll, man såg han ju aldrig, eller nästan aldrig. Musiken dem spelade var bra och det övriga soundtracket var okej. Medelbra, en trea, precis som hela filmen.

Såhär tyckte The Nerd Bird-Cecilia om filmen.

Publicerat

HEMMA

Jag skruvar mig, ja jag gör det. SOM jag skruvar mig.

Dialogen i filmen Hemma börjar så styltigt att jag får klåda och jag hinner tänka både en och två gånger att det är en ”sån” film, en ”sån svensk film” där all form av unik idé göms under snö och där snön får symbolisera MANPRATARINTESÅDÄRMED-VARANDRALÄNGE, MANHARINTEGJORTDETSEDAN1952-OCHKNAPPTDÅ. Jag måste säga att jag sitter i biosalongen och känner mig skeptisk å det grövsta.

Lou (Moa Gammel) har nån form av bokstavskombination (vågar mig inte på att gissa vilken) som gör att hon är ytterst ordentlig och har klara problem med socialt samspel. Hon bor tillsammans med sin mamma (Lia Boysen) som ser mer än lovligt tärd ut. Man anar vissa missförhållanden därhemma men det är ingenting som benas ut.

Lou får i alla fall reda på att hennes morfar som hon trodde var död för längesedan precis dött. Mamman har ljugit för Lou under alla år och sagt att hon inte har några morföräldrar. Men det har hon alltså. En nyligen död morfar och en mormor som lever. Hux flux sitter Lou på bussen för att närvara vid begravningen. När, hur och varför är oklart. Väldigt oklart.

Det är ganska mycket med filmen som ÄR oklart. Jag är inte helt bekväm med vare sig Moa Gammels Lou eller Simon J Bergers Henrik, en pianospelande antikvariatsarbetare som på nåt sätt blivit nära vän med Lous morföräldrar och som såklart får upp ögonen för den söta men något egna Lou. Det som däremot INTE är oklart är mormodern Frida spelad av Anita Wall (och det luktar Guldbaggenominering lång väg här) och sidekicken, den unge förnumstige pojken Tom Knutsson (spelad av Erik Lundqvist som var så bra som Benny i Eskil & Trinidad) som av en slump dök upp i mormoderns liv – och blev kvar.

Duon Frida & Tom är helt perfekta! Varje scen med dom två tillsammans är värd biobiljetten! Jag har sällan – eller aldrig – sett något liknande i någon svensk film och det är urmysigt att se dom ihop. Det är det som gör filmen så svårbedömd. Å enda sidan är den fantastisk (detta överanvända ord men som i detta fall är helt sant) och å andra sidan är det på gränsen till skämskuddevarning.  Dom bästa scenerna har samma perfekt tragikomiska skimmer över sig som filmen Hotell, jag skrattar hjärtligt men med en liten klump i magen, klumpen som gör att det känns på riktigt. Det är härligt att se, jag blir bara lite ledsen över att filmen som helhet inte känns lika helgjuten.

Simon J Berger artikulerar på samma sätt som han gjorde som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, det är bara det att här är han en nutida 25-30-årig lantis inte en extrovert homosexuell 80-talsman. Å andra sidan pratade han likadant i Call Girl och i Hotell. Hmmmm. Det kanske är hos mig felet ligger, jag kanske stör mig helt i onödan här. Ja så kan det va.

Regissören Maximilian Hult besökte visningen och han kan med rätta vara stolt över sin film. Hemma kommer hitta sin publik, om detta är jag övertygad. Filmer som vinner publikens pris på filmfestivaler gör ofta det (som Hemma gjorde i Pusan i Sydkorea!). Strunt samma vad vetabästare som jurys och filmrecensenter säger, det är vanligt fölk som räknas.

Såhär tycker min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Den här filmen är perfekt på alla sätt! Den är komisk, känslomässig, man kunde dra egna kopplingar till personer i filmen och det gjorde filmen väldigt mycket bättre. Jag kände igen mig i mycket hos lillkillen Tom Knutsson. Han blev mobbad i skolan för hur han såg ut och hur han var, hans ganska jobbiga samtal med sin mamma, han är klantig, han vet inte riktigt vad han är bra på eller om han ÄR bra på nåt alls, han känns som jag var för några år sedan.

Det är en snällisfilm, jag blev väldigt glad när jag såg den. Det här är lugnt en topp-10-bästa-film jag någonsin sett, tillsammans med exempelvis Harry Potter, Sagan om ringen och Spider-man 1 (den med Tobey Maguire).

Hemma har biopremiär 11 juli och här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

STILL LIFE

Han heter Eddie Marsan han som spelar huvudrollen. Ja, Marsan, precis som såsen.

Om Eddie Marsan hade stått framför mig nu hade jag ställt mig på knä på golvet, funderat en sekund på om jag skulle slicka hans välputsade skor för ja, jag är övertygad om att dom skiner i solen av både skoputsmedel och impregnering men antagligen kommit fram till att det inte behövs, jag kan fria till honom utan att slicka på skorna. Fy fan förresten, det smakar nog äckligt även om dom är hundraprocent smutsfria.

När eftertexterna till Still Life rullar på biografen är det det första jag tänker på. Jag vill gifta mig med Eddie Marsan. Män som han tilltalar mig på nåt vrickat men väldigt mysigt sätt. Det är nåt med det där ordentliga (ja, okejrå, pedantiska), med det där korrekta och trevliga sättet att bemöta andra på, det lite tillbakadragna, det melankoliska, det ensamma, det kanske-inte-helt-uppenbara (men för mig är det det) intelligenta och samtidigt så vet jag att skrapar man lite på axeln, pussar man lite på kinden, slickar man lite på skon så finns det en annan dimension där innanför, det finns en man som törs prova varm choklad fast han druckit te i hela sitt liv, en man som köper sig en kanelbulle bara sådär (och luktar på den innan han tar första tuggan, nån måtta får det ändå vara på spontaniteten!) och som vågar visa sina känslor när dom svämmar över kanten.

Still Life är en film om en ensam man som jobbar med att ordna begravningar för döda människor som inte har några efterlevande som bryr sig det minsta. Still Life är en film som handlar om ensamhet, om döden och om livet. Om viktiga saker. Därför är det med stolthet och kärlek som jag tänker klämma till med högsta betyg till Still Life, det är nämligen en film som mitt i alltihop gör mig lycklig. Ungefär lika lycklig som om Eddie Marsan tittade ner, log sådär i mjugg och sa ja.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Det var en fin film. Det var lite för långsam för min smak kanske men det var ändå okej att titta på den. Han som spelade huvudrollen passade perfekt, en ledsam kille, självständig, inte så superkänd utan mer lågmäld och jag tror att om det varit en större skådis i den rollen hade filmen inte alls blivit lika bra.

Hela filmen var typ….grå. Den kändes instängd och ensam och där var musiken bra, det gjorde att filmen kändes lättare på nåt vis. Sen var slutet var väldigt fint.

Det här var den fjärde filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival.

Publicerat

AMAZONIA

Det här är tredje filmen vi ser på Peace&Love Filmfestival och jag har funderat en del under dom andra två visningarna varför det är så lite folk i salongen. Bra film som knappt inte drar folk alls, annat än oss med pressackrediteringar kring halsen, det är så synd.

När Amazonia ska visas i 3D kl 11.00 är det lång kö till insläppet. Massor med barn och vuxna som otåligt men glatt står och stampar och det är klart dom gör, samtliga barnfilmer under festivalen är nämligen gratis för barn och deras föräldrar. Så när vi satt oss ner i salongen och jag med mina hökögon försöker kolla hur många fler ”vanliga filmintresserade” det är i publiken (mer än jag och min gästbloggare) så kan jag snabbt konstatera: noll. Salongen är knökfull in till sista plats och ingen har betalat en krona.

Amazonia är en barnfilm som handlar om en cirkusapa som hamnar i Amazonas regnskog när det lilla planet han forslas i störtar. Det är en film med djur, om djur och  – höll jag på att säga – FÖR djur. Det är ingen dialog, det är bara musik och naturliga djungelljud och man får se vartenda djur man visste och inte visste fanns i en regnskog. För egen del är den här filmen trist intill bristningsgränsen. Jag höll på att gäspa mungiporna ur led. Jag avskyr djur i alla dess former, naturfilmer är något jag ALDRIG skulle få för mig att se på TV hemma, än mindre på bio så jag kan inte med nån vilja i världen säga att jag är målgrupp för den här filmen. De minsta kidsen i publiken verkade dock vara det. Dom reagerade på allt, på det läskiga mörka, på den glada och söta apan, på äckliga ormar och skalbaggar som tog sig fram i närbild. Barnen hördes hela tiden och det kändes som ett mervärde till hela visningen.

Det jag inte kan ta ifrån filmen var att den kändes välgjord, att jag flera gånger tänkte ”hur tusan filmade dom det där?”. Sen är den inte bra på nåt sätt men jag kan inte förmå mig ge den en etta, den är trots allt tittbar och jag fick inte alltför stora men. 83 minuter ska man väl klara av, man är väl superhjälte.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag är sur i magen nu. Filmen var helt värdelös. Bilden var kass, det var dålig 3D och jag förstår inte varför man gör en film om ett djur som ser andra djur. Tråkig story. A waste of time. Jag trodde det skulle vara lite mer exotiskt, lite mer glada fina färger ungefär som när man ser naturfilmer på Cosmonova men istället fick man kisa sig igenom hela filmen.

Filmen var inte värd att se överhuvudtaget och jag förstår inte varför man lägger pengar på att göra en sånhär skitfilm. Om jag måste ge betyg, och det måste jag, så blir det en svag etta, knappt en etta överhuvudtaget. Kan du fixa en halv fiffilura i betyg åt mig mamma?

 

.

Publicerat

SOUTH IS NOTHING

Som av en händelse är det här tredje filmen på raken på bloggen som behandlar ämnet ”hur en pappa beter sig när en son försvinner”.

I måndags var det James Stewart som skulle fixa biffen i westernmiljö, igår var det en indisk pappa och idag en italiensk dito (Vinicio Marchioni) som sörjer sin sons död och ska försöka vara en bra pappa till dottern Grazia (skådespelerskan med det italienskt klingande namnet Miriam Karlkvist). Fast till skillnad från dom första två filmerna är det inte pappan som är i fokus här, det är dottern.

Grazia är en ”pojkflicka”, en tonåring tjej med ett sådant pojkaktigt utseende att inte ens klasskompisarna är säkra på vad som gömmer sig i underbyxorna. Grazia själv verkar bry sig föga, hon kör sin moppe, jobbar extra i pappans fiskaffär och mår allmänt dåligt. Hon skär sig, försöker dränka sig men en ”vålnad” i brodern Pietros gestaltning dyker alltid upp och räddar henne. Pietro försvann liksom bara, en dag var han borta och ingen berättade nåt för henne, allra minst pappan. Han försvann han med på sitt sätt, blev tyst och inbunden och Grazia tvingades till en ensamhet endast hennes farmor kan rädda henne ifrån.

South is nothing är den andra filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival och regissören Fabio Mollo fanns på plats för en trevlig Q&A. Innan filmen pratade han en kortis om att filmen var väldigt tyst och att den på nåt sätt skulle beskriva maffians metod att använda tystnad som maktmedel. Han berättade även att filmen inte var en lågbudgetfilm utan en NOLLbudgetfilm. Jahaja, tänkte jag lite bittert, det här blir ju lajbans. Ett torftigt och tradigt drama med underliggande maffioso-symbolism, fy fan, jag kan hålla mig för garv här. Lätt.

Men.

Men.

Det här var jättebra! Vilken film! Färgerna, ljuset, musiken, tempot, historien, skådespelarna, det går inte att förstå att dom unga skådespelarna är helt novisa i sammanhanget, ingen har skådespelat förut, det är helt obegripligt! Och då det inte fanns en enda budgeterad sekin till att fixa artificiellt ljus så har det tänkts kreativt och använts befintligt ljus på sätt som skulle få mindre begåvade filmarbetare att bli gröna i fejset av avund.

En av filmens bästa scener utspelar sig på ett nöjesfält – bland radiobilarna – och Fabio Mollo berättade om inspelningen, att det är improviserat, att det är inspelat rätt upp och ner på tjugo minuter med musik från hans Iphone och att det är en av dom första scenerna (kanske DEN första?) Miriam Karlkvist gjorde framför kameran. Om vi säger såhär, denna Miriam kommer vi att få se i MÅNGA filmer framöver.

South is nothing är på många sätt en typisk ”filmfestivalfilm”. Det är en ganska smal film som antagligen inte skulle hitta sin publik om den gick upp på ”vanliga biografer”, samtidigt är det synd för jag unnar verkligen både filmen och Fabio Mollo alla framgångar han kan få.

Jag satt och tänkte på regissören Andreas Öhman under filmens gång, att han och Mollo är samma typ av filmskapare. Båda skulle kunna göra en bra och stämningsfull film med hjälp av en lök och en femhunka och DET är det banne mig inte många som skulle klara av.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag fattar själva grejen men filmen var för komplicerad….för skum för mig. Det var en massa olika scener, olika personer som bara dök upp helt utan anledning, eller det fanns säkert en anledning men jag förstod inte den. Sen var hennes ansikte i profil och närbild säkert hundra gånger, varför då liksom?

Det jag förstod av filmen var hennes syn på alltihop, men jag vet inte om jag förstod det heller förresten, jag kanske bara tror att jag förstår? Äsch det här blev inge bra.

Publicerat

SIDDHARTH

Med kort varsel och gott humör kastade jag in sonen i bilen och drog till Borlänge.

Det var Peace & Love Filmfestival som lockade såklart (även om den oturligt nog krockar med årets mysigaste TV-fotbolls-månad) men två semesterdagar kunde avvaras, det handlar trots allt om det som är det roligaste som finns även på semestern: att se film och blogga om det man sett.

Första filmen ut för oss idag var Siddharth, en indisk film regisserad av Richie Mehta som enligt programbladet är nån form av ”rising star”, lite luddigt var och varför bara. Jag tyckte det var jättespännande att se hur sonen skulle fixa att se en film med indisk tal och engelsk text men det visade sig inte vara några som helst problem.

Siddharth är en 12-årig pojke som i filmens absoluta början blir skickad med buss till Punjab för att jobba ihop välbehövliga extrapengar till familjen. Pappan Mahendra Saini (Rajesh Tailang) jobbar som blixtlåslagare (svårtläst ord, här kommer en synonym: dragkedjesfixare) och mamman Suman (Tannishtha Chatterjee) verkar inte jobba utan har som enda åtagande att sköta hemmet och att servera maken nån form av varm (och klar) dryck när han kommer hem om eftermiddagarna. Dottern ”Pinky” är den enda som kan läsa, skriva och hantera mobilen nu när storebrorsan är borta på jobb.

Det enda jag vet om filmen på förhand är att Siddharth försvinner och det stämmer. På nåt sätt blir han kidnappad/bortförd från sitt arbete och det händer redan en kvart in i filmen, resten av speltiden handlar om hur familjen hanterar detta och hur man som fattig förälder ska lyckas samla ihop pengar nog till en tågbiljett för att kunna leta på plats och ångesten när poliserna ber om ett foto på barnet och det går upp för pappan att det inte finns ett enda kort att tillgå, ingen har någonsin fotat barnen.

Jag har inte sett en enda film som utspelar sig i Indien som inte haft Ravi Shankar-plinketiplonk som score från början till slut och helt ärligt, det är rätt tradigt. Det är som om alla svenska filmer skulle ackompanjeras med nyckelharpa. Att affischen dessutom ser ut som framsidan på en dålig roman från 70-talet fattar jag inte heller. Filmen är liksom bättre än så.

Innan filmen började lästes det upp några rader från regissören där han förklarade hur filmen kom till. Han hade stött på den man som i filmen är pappan, han hade fått historien berättad för sig, känt paniken och han ville återberätta det hela på sitt sätt. Filmen är således en BOATS (based on a true story) men utan att ha något köttigare att gå på än en pappas ord och en manusförfattares fantasi men i detta fall räcker det alldeles utmärkt.

Om filmen hade gjorts av en svensk hade pappan spelats av Michael Nyqvist – även om han skulle spela samma indier.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Det var annorlunda att se en film från Indien och kul att se en film i en stil som jag inte brukar se. Det var lärorikt att se en film om hur andra har det, människor som lever på andra sätt än vi. Jag tyckte om att jag började tänka efter och att jag inser hur väldigt bra vi har det här. Allt det där med hur dom sover (direkt på golvet), hur dom mår, vad dom äter, det är skit alltihop, dom jobbar under dåliga förhållanden och får bara lite lön, dom har knappt råd att äta.

Filmen kändes inte så proffsigt gjord men den lyckades förmedla starka känslor vilket jag tycker är viktigare än att filmen är snygg.

Vi mötte upp filmspanarvännerna Cecilia och Jimmy för denna visning och länkar kommer när deras texter publicerats. Här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

På söndag börjar Peace & Love Filmfestival i Borlänge!

22 – 26 juni är det fullt filmfokus i Borlänge när Peace & Love Filmfestival drar igång. Femtio filmer visas under dessa fem dagar och festvialpasset kan köpas här för det facila priset av 495 kr.

Är du filmintresserad och befinner dig i närheten av Borlänge men är ohjälpligt fast framför TV:n i fotbolls-VM-träsket (*host* som jag *host*) så går det att kombinera dessa två hobbys på ett tämligen smart och någorlunda icke-krockande sätt då det varje dag är en midnattsvisning på Sveatorget. Filmerna som visas utomhus i  sommarnatten är:

* Gaslight (1944), USA. Ingrid-Bergman-triller regisserad av George Cukor.

* Godzilla (Gojira 1954), Japan. Japansk-jättemonster-film regisserad av Ichiro Honda.

* This is Spinal Tap (1984), USA. Musik-komedi regisserad av Rob Reiner.

* Ghostbusters (1984), USA. Fantasi-spök-komedi regisserad av Ivan Reitman.

* Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Romantiskt-fantasi-knas-drama regisserad av Michel Gondry.

Här kan du läsa mer om festivalen och filmerna.