Etikett: PEPP

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

LES MISÉRABLES

Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.

Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.

Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?

Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!

Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.

Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.

För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.

Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

BERÄTTELSEN OM PI

Alla förutsättningar var helt perfekta.

Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.

Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.

Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!

Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!

Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.

Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.

Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.

(Vi gav den samma betyg alla tre.)

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin

Publicerat

LIFE OF BRIAN – ETT HERRANS LIV

Dom senaste fem åren har jag fått frågan åtminstone tre gånger per år: ”Kan vi inte se Life of Brian?”.

Jag har aldrig svarat nej, jag har bara plockat ner andra filmer som varit mer intressanta att se från hyllan och således sluppit se det jag innerst inne trodde var dravel. Men en av semesterns sista dagar befann jag mig upptryckt i ett hörn. Alla sommarstugans DVD-filmer var sedda, endast en var kvar och jag kunde välja mellan att gå ut och hoppa i halvmeterdjupa vattenpölar, gå och lägga mig fast klockan bara var strax efter nio eller åka åtta mil till närmaste videoaffär och försöka hitta nåt bättre.

Visst fanns det fler saker jag hade kunnat göra om jag hade velat men det var verkligen en perfekt sommarkväll, hällregn och åtta grader varmt, alldeles som gjord för filmtittande. Så det blev Monty Python för hela slanten och jag hörde ett äntligen från andra sidan av soffan.

Ett par timmar senare sitter jag i soffan och klickar på vänsterpilen på fjärrkontrollen. Always look at the bright side of life. du-du, du-du-du-du-duduuu. Jag kan inte sluta. Det är som ett gift. Jag sjunger och huvudet gungar liksom med. Jag har sett klippet många gånger förut, jag har hört sången men jag har aldrig sett det i rätt sammanhang. Jag har aldrig följt Brian genom livet förut och jag känner mig larvig som ratat det här på grund av mina fördomar om Monty Pythongänget som humoristisk företeelse.

Jag har inte tyckt att John Cleese´s silly walk är så silly, jag skrattade inte åt en död papegoja men framförallt har jag väldigt svårt för deras animationer. Men återigen får jag ynnesten att ge mig själv en bitch-slap rätt över ansiktet. Det är så urbota dumt att såga något osett, att jag aldrig lär mig. Precis som att en match inte är över förrän slutsignalen ljuder så kan en film inte bedömas förrän hela är sedd. Att göra något annat är bara orättvist och idiotiskt.

Historien om Brian, han som levde under samma period som Jesus i Jerusalem, är genialisk. Allt jag känner till om Jesus födelse, uppväxt och död får jag se ur en annan synvinkel och det blir stor komik av det hela. Allt som händer och sker mår bra av att ifrågasättas och när Monty Python-gänget sätter tänderna i det många köper som en sanning (och som få egentligen vet något om) så blir det liksom….fräsigt. Det blir fnissigt. Jag blir glad och ja, jag sjunger glatt med i slutsången.

If life seems jolly rotten
There’s something you’ve forgotten
And that’s to laugh and smile and dance and sing.
When you’re feeling in the dumps
Don’t be silly chumps
Just purse your lips and whistle – that’s the thing.

Publicerat

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.

Publicerat

EN OVÄNTAD VÄNSKAP

Filmer som kretsar kring sjukdom, handikapp och död behöver inte nödvändigtvis vara djupt tragiska och ledsamma dramor. Det senaste året har vi till exempel kunnat skratta åt cancerpatienter i 50/50 och Kvarteret Skatan reser till Laholm, vi har haft en mysig stund med George Clooney och hans fru som väntar på döden i The Descendants och nu beger vi oss till Frankrike för att träffa den totalförlamade Philippe som styr sin rullstol med en spak med hjälp av munnen och hans personliga assistent Driss, en man som på ytan inte har något annat än ett stort hjärta men som visar att med ett sådant kommer man långt.

Driss (Omar Sy) är arbetslös och söker dom jobb han kan hitta. För att få någon form av inkomst/ersättning/”a-kassa” måste han samla på sig underskrifter från presumtiva arbetsgivare och det är där och då han springer på Philippe (François Cluzet). Philippe är en rikis som blivit totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och han behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Driss har inte en tanke på att varken ta eller få jobbet hos Philippe, det är bara påskriften han behöver, men Philippe tänker annorlunda. Han ser nåt hos Driss som han inte sett hos dom andra sökanden. Han ser en glimt i ögat, han får en känsla och vips är jobbet Driss trots noll erfarenhet inom området.

François Cluzet inte har så mycket att jobba med gällande Philippes uttryck men SOM han får till det! Dom i början av filmen ganska medelvakna ögonen förändras så som bara ögondusch medelst C-vitaminbrus eller nära umgänge med Driss kan göra. Driss energi och glädje smittar av sig och precis lika härligt som det är att bli smittad av livsglädje i Philippes situation precis lika frustrerande kan det vara att vara fånge i sin egen kropp och François Cluzet lyckas visa alla känslor med samma trovärdighet. Omar Sy´s Driss är en man jag inte kan bli annat än förälskad i. Han är underbar. Det är en roll som är otroligt tacksam att göra men som även måste vara väldigt KUL att spela. Han får flippa ut och dansa och le med hela ansiktet och LEVA.

Jag kan inte rå för det men jag tycker postern andas nånting heeelt annat än filmen. Okej att det är huvudrollsinnehavarna som poserar men för mig kan detta lika gärna vara en konsertaffisch till Dean Martin featuring Ja Rule eller reklam för en ny platta med Loa Falkman & Ken Ring Orkester. Jag får inte känslan av feel-good-film alls och jag tycker det är synd för en schysstare affisch hade dragit uppmärksamheten till sig på ett annat sätt. Skulle jag se den här postern bland andra färgglada, balla, uppmärksamhetskrävande diton på biografen hade jag antagligen inte valt denna film och jag tror inte jag fungerar så annorlunda mot många andra.

Intouchables är en sjuuukt mysig film, jättehärlig in i minsta molekyl men ändå så väldigt sorglig.  Att den är baserad på ett verkligt människoöde gör inte saken sämre. Musiken, fotot, skådespeleriet, allt harmonierar och jag kan inte göra annat än att sätta på September med Earth, Wind and Fire på maxvolym och börja fuldansa. Livet är härligt att leva, det gäller att passa på medan man kan.

Publicerat

HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Den femte filmen jag fick av Henke är en film som jag sedan innan VET är en av hans stora favoriter, det är också en film jag inte lyckats få kläm på alls. Är det en musikal? Är den så utflippad som den verkar? Vem är denne John Cameron Mitchell som skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Frågorna hopar sig och nu är det dags att räta ut frågetecknen en gång för alla.

Trodde jag.

Haha.

Så blev det inte alls.

Efter första halvan av filmen var jag tvungen att pausa och hyperventilera lite. Jag satt i soffan och kastade konfetti på mig själv, jag drog fram hela min schlagerarsenal med allt vad discokulor och blinkande lampor heter och bara njööööt. Tankarna for iväg till min favoritmusikal De tre musketörerna som spelas på Stockholms stadsteater och om Hedwig and the angry inch någonsin ska sättas upp på en svensk scen så kommer Johannes Bah Kuhnke vara tokgiven för huvudrollen som den transexuella tyskfödda punktjejenkillen Hedwig som reser USA runt för att stalka Tommy Gnosis (Michael Pitt) som toppar listorna med en låt som Hedwig själv skrivit.

Att säga att det här är en musikal är att göra det tämligen enkelt för sig. Jag ser den här filmen mer som ett komiskt drama med många musikinslag och då gillar jag ändå musikaler, det skulle inte vara nedvärderande på något vis att kalla den musikal men den är mycket mer än så. Det här är en film som får mig att skratta, gråta, sjunga med, klappa händerna, bete mig som ett jon och tacka bostadsrättsföreningen att dom satt in fungerande persienner. Det finns scener som är så fantastiska att jag faktiskt pausar och fotar (!) TV:n (med en hoppa-i-sängen-och-rocka-järnet-till-tung-musik-scen som får mig att gråta av skratt, återigen en otrolig insats av en barnskådespelare) och det finns många scener  som gör att jag skulle vilja krama John Cameron Mitchell och aldrig släppa taget.

Mitchell verkar inte ha gjort mycket av filmiskt värde varken före eller efter Hedwig och nånstans förstår jag varför. Hela filmen känns som hans bebis, som en gåva han gett till filmhistorien och som något som urlakat honom så till den milda grad att det liksom inte är nån idé att fortsätta gå på den krattade grusgången. Jag är bara så sjukt imponerad av honom! Vilken röst, vilken utstrålning, vilken skådespelare! Wow, liksom!

Första halvan av filmen är en superstark femma för mig, sen tappar den en smula men håller sig hela vägen till slutet på en stabil fyra. Jag såg om filmen direkt samma dag och kände samma sak andra gången. Betyget får bli en stark fyra men det är en film jag önskar att alla såg. ALLA.

Henkes recension av filmen kan du läsa här.

Publicerat

DRÖMMARNAS LAND

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

”In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt ”men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.

Publicerat

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.

Publicerat

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Publicerat

A BETTER LIFE

Jag försöker att i alla lägen tänka på det jag har istället på det jag inte har. Det är inte alltid lätt men jag försöker.

När turbon i bilen gick sönder så tänkte jag att det var härligt att jag i alla fall kunde lyssna på radion i väntan på bärgaren. När jag har ont i huvudet tänker jag att jag i alla fall inte har HIV. När diskmaskinen går sönder tänker jag vilken ynnest det är att ha rinnande varmatten i kranen, en full flaska YES, en ren diskborste och två fungerande händer. När jag drömmer om ett hus med pool tänker jag att jag har tak över huvudet, en egen bostadsrätt och badkar. Det är inte så pjåkigt det heller faktiskt.

Det finns dom som säger att det är fult att vara nöjd, att nöjd är det värsta ord som finns. Det tycker inte jag. Jag tycker det är fint att vara nöjd, att inte i varje situation sträva efter mer, bättre, dyrare, större. Att vara nöjd är att ha haft ett mål och nått det. Att vara nöjd är att komma hem.

Det är sällan jag hör någon som saknar allt säga att det är fult att vara nöjd. Fråga en hemlös om han/hon skulle vilja känna sig nöjd med livet, vad tror du svaret blir? Fråga en papperslös mexikansk flykting samma sak, en som alltid måste titta sig över axeln, en som är beroende av andra människors välvilja för sin överlevnad, en som är mer orolig för sin son och dennes framtid än sin egen fast bådas framtid beror på pappans förmåga att inte åka fast.

Carlos Galindo (Demián Bichir) dröm är att äga en egen pick-up. Om han hade haft pengar att köpa en hade han kunnat sköta jobbet som trädgårdsmästare/ trädbeskärare alldeles själv eller kanske till och med haft en anställd. Att han inte har körkort spelar mindre roll, han har ju inte uppehållstillstånd heller. Han jobbar åt Blasco, han sliter som ett djur på dagarna och sover i en bäddad tvåsitssoffa på nätterna. Sonen Luis (José Julián) går i skolan, ibland i alla fall. Carlos jobbar så mycket att han inte riktigt har koll.

När Blasco bestämmer sig för att sälja sin pick-up har Carlos – på pappret – två val men i verkligheten inget. Antingen blir han arbetslös eller så köper han trucken själv men hur ska han kunna göra det när han inga pengar har?

A better life handlar om strävan efter ett bättre liv men den handlar inte om den strävan vi medelklassmänniskor i Sverige kämpar med. Den handlar inte om hittipålyckan vi tror vi känner när vi lånat fem miljoner till ett litet hus på rätt adress i huvudstadens utkanter. Den handlar inte om att det måste stå en sprillans ny metallicfärgad bil av rätt märke på uppfarten. Den handlar inte ens om klättringen uppför karriärsstegen och drömmen om Det Högavlönade Arbetet. A better life handlar om det enkla livet, om överlevnad, respekt och kärlek och en möjlighet att själv ta och få ansvar för sitt eget liv.

Demián Bichir är Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll och han är SÅ väl värd att bli nominerad och filmen är SÅ väl värd att bli uppmärksammad. Den är fin, den är tänkvärd och den är sorglig – men hoppfull – som få.

Livet är inte rättvist, inte på en fläck. Kom ihåg det när du gnäller över I-landsproblem.

Publicerat

50/50

Om inte om vore.

Om jag bara kunde hålla min egen dödsångest i schack som en normal människa. Om jag bara kunde beskriva synen av en fulgråtande 39-åring med inhopknorvlat toapapper instucket under glasögonen. Om jag bara kunde släppa min fixa idé om att Joseph Gordon-Levitt alltid ser ut som att han ska börja skratta. Om jag bara kunde slippa dom kalla kårarna jag får av den beniga hundar som heter Skeletor. Om jag bara kunde sluta avsky den där jobbigt fan Seth Rogen.

Om jag bara kunde parera rädslan jag känner för mina barn ska bli allvarligt sjuka. Om jag bara kunde slippa panikrädslan att själv bli sjuk och kanske inte överleva. Om jag bara kunde sluta tänka på att Anna Kendrick ser ut som och agerar som om hon vore barnbarn till Suzanne Reuter. Om jag bara nog kunde förklara rikedomen i att ha en äkta vän, en såndär som inte backar, inte blundar utan bara finns där. Alltid.

Så här är det.

Om jag kunde koka ägg på bröstkorgen så skulle jag göra det nu. Jag skulle kunna koka ett 12-pack utan att ta ur dom ur kartongen. Om jag kunde koppla ihop mig med ett kärnkraftverk så skulle jag kunna vikariera som reservaggregat.  Jag vet inte hur jag ska göra för att få dig att förstå att det går att göra en varm och mysig nästankomedi om cancer. Jag vet inte vad jag ska skriva för att göra filmen rättvisa. Jag är bara lycklig. Känslorna är så många och så stora att orden tagit slut.

Jag kommer här och nu att dela ut det starkaste betyget praktiskt möjligt och det till en film med Seth Rogen i rollistan. Om jag bara kunde få dig att förstå exakt HUR bra en film måste vara för att detta ska hända.

50/50 är ett mirakel. Ett underverk i all sin enkelhet. Se den. Nu.