Etikett: PEPP

Publicerat

FJÄRILEN I GLASKUPAN

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

 

Publicerat

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.

Publicerat

SORAYA M

Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.

Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.

En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.

Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.

En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.

Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.

Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.

Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.

Publicerat

KICK-ASS

Dave (Aaron Johnson) är en helt vanlig kille, rätt osynlig för tjejerna, rätt okej i skolan, har polare men dom tillhör inte den snygga och coola skaran. Dave fattar inte varför så många är fascinerade av superhjältar men så få försöker vara en. Han fattar inte varför folk kan bli rånade och nedslagna medans åskådare hellre mobilfilmar skiten än ringer 112.

Dave bestämmer sig för att göra nåt åt saken. Han beställer en grön dräkt på nätet och beger sig ut på gatorna som superhjälten Kick-ass och nej, han är inte så kaxig och ja, han får bra med stryk men ingenting kan stoppa honom. Han är ju Kick-ass.

Samtidigt lär en hämndlysten halvgalen pappa (Nicolas Cage) upp sin lilla dotter (Chloe Moretz) i självförsvar, vapenhantering och konsten att döda och en son med en frånvarande skurkpappa bestämmer sig för att lösa pappans problem en gång för alla och kanske med det få lite uppmärksamhet – och en kram?

Äntligen en film för alla oss som älskar serietidningshjältar. Äntligen en film för oss nördar som ser våra superhjältefilmer som något som egentligen borde ligga i bankfack jämte barnens första mjölktand och fotonegativ från sjuttiotalet.
Äntligen en film som driver med superhjältegenren på ett sätt som genomsyras av kärlek, respekt och POW! PFEEIIIIF! TJOFF!

Aaron Johnson är en skön skådespelartyp och ännu en i raden av nya unga ansikten som vi kommer att få se massor mer av framöver och Chloe Moretz är född 1997 och är nästan lika cool som Natalie Portman var i Leon 1994 när hon var 13 år.

Det här är underhållande, det här är kul och det trots att det är en film om ungdomar, för ungdomar så är det stundtals rått och blodigt. Alltså absolut inget för dom minsta knattarna men för en sån som mig passar den som handen i handsken.

Se Kick-Ass direkt via Headweb. Klicka här.

Publicerat

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.

Publicerat

PRECIOUS

Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe) bor med sin low-life-scum-mama i Harlem. I lägenheten bor också Precious mongoloida dotter, vars pappa och morfar är samma person och han befinner sig också där, sporadiskt. Precious blir både psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och sexuellt utnyttjat av både sin mamma och pappa.

Skolan funkar egentligen inte alls, men Precious kämpar på tills hon en dag blir relegerad då skolledningen fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Precious får en chans till, hon blir förflyttad till en alternativ skola.

Alltså, fy fan vilket elände. Fy fan vilken misär.

I stor sett alla i filmen är så äckliga, så fula, mamman (Mo’Nique som fick en Oscar för denna roll) är så groteskt vidrig både på insidan och utsidan att det är svårt att inte vilja ta fram motorsågen. Gabourey Sidibe är hur bra och trovärdig som helst i rollen som Precious. Mariah Carey har en liten roll som socialsekteterare och ja, hon är väl bra. Svårt att göra vågen bara för att en wailande bimbo visar sig på bild utan superpiffiga kläder och smink.

Det vidriga med filmen är eftersmaken. Känslan av att det finns fler tjejer i Precious situation överallt i världen och att dom som borde se den här filmen mest antagligen inte gör det. Det fina med filmen är att det finns hopp. Det finns hopp för alla, överallt, i alla situationer.

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

Publicerat

DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.


Publicerat

IL POSTINO

Mario (Massimo Troisi) bor och lever på en liten italiensk ö. Den chilenske poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) kommer till ön då han tvingats leva i exil någongång på 50-talet och Mario får jobbet att som brevbärare leverera den ansenliga mängd post som Neruda får varje dag.

Mario kikar på brevens avsändare och ser att dom uteslutande är från kvinnor. Då går det upp för honom hur stor betydelse ord har i både skrift och verbalt när det gäller att få kvinnor intresserade.
När Mario kärar ner sig i ön snyggaste tjej Beatrice får han panik. Hur ska han göra? Med lite hjälp av den store poeten får han henne på fall trots att hans största tillgång enligt Beatrices släkting är ”svampen han har mellan tårna”.

Filmen blev nominerad till en hel rad priser, bland annat Oscar för bästa film, bästa regi, bästa originalmusik och bästa manliga huvudroll men huvurollsinnehavaren Massimo Troisi dog dagen efter sista inspelningsdagen i en hjärtattack och fick aldrig skörda frukten av sin framgång.

Il postino är långsam och finsmakad, lite i samma anda som Tati när han är som bäst. Det är en film att bli varm i hjärtat av. En film om vänskap, kärlek och den magiska känslan av ett handskrivet brev.

Publicerat

GALEN I KÄRLEK

Erica (Diane Keaton) är en framgångsrik pjäsförfattare som har ett helt perfekt inrett hus i Hamptons.
Hennes jättesöta dotter Marin (Amanda Peet) har nyligen träffat en man, en äldre man, en MYCKET äldre man vid namn Harry (Jack Nicholson). Hon tar med honom till mammans hus i tron att huset är tomt på folk men väl där, strax innan dom ”får till det” tar sig Harry en tur till kylskåpet och träffar där på – mamma Erica!

Harry går tillbaka till sovrummet och får nån typ av hjärtinfarkt, han blir sängliggande och måste vårdas hemma. Hos Erica.

Harry är den evige ungkarlen och Erica är skild och kanske en anings bitter på karlar. Tillsammans är dom ett fyrverkeri av känslor, riktiga känslor, sånt som Birgit och Gösta och Lennart och Ann-Marie också känner, inte nödvändigtvis hollywoodifierade. Det är därför filmen funkar. Den känns på riktigt. När Erica skrattar så är det Diane Keaton som skrattar – på riktigt. När Harry blir irriterad så är det Jack Nicholson som blir det – på riktigt.

Jag tycker det här är Diane Keatons tveklöst bästa rollprestation någonsin och Jack Nicholson är som alltid jättebra. Amanda Peet är normalt sett ingen favorit men här gör hon det hon ska och lite mer därtill. Jag kräver inte så mycket av bara ett fejs.
Keanu Reeves brukar normalt sätt hamna i samma fack som nämnda Peet, fast i snubbevarianten, men här är han som klippt och skuren i rollen som den tysta och kärlekskranke läkaren. Det är nästan så något som kan antydas vara en personlighet lyser igenom det hårda skalet.

Som helhet är det här en toppenfilm. Den är snygg, den är mysig och jag förstår att många har Ericas hus som heminredningsmall. Det huset satte den vita inredningstrenden på kartan i Sverige – också.

 

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

LOVE ACTUALLY

Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.

Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.

Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.

Publicerat

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.

Publicerat

ELLING

Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.

På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.

Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.

Det här är en riktig glad-i-magen-film.

 

Publicerat

TILLSAMMANS

Jag och T såg Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, på video. Den berörde mig mycket mindre den här gången än alla gånger förut. Mest för att det är så jävla keckigt att se film på VHS nu för tiden. Det var så burkigt ljud att trots att TV-ljudet stod på typ 40 (av 45) så förbannade jag att inte finns en lag som säger att alla svenska filmer ska textas. Jag låg i sängen och tittade och fick mecka om kudden och täcket hela tiden för att det inte skulle ligga för något av öronen. Jag ansträngde mig för att läsa på läpparna och flera gånger tänkte jag ”undrar om T hänger med i handlingen nu för nu kan ingen människa på jorden höra vad Gustaf Hammarsten mumlar genom det där röda vänsterskägget”.

Att se ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever” skulle vara en del av läroplanen på högstadiet om jag var skolminister. Sen skulle det bli prov på avslutningsdagen i 9:an och dom som kuggade och inte fattade vad filmerna egentligen handlade om fick gå om från femman.

Alternativet kunde vara att erbjuda Lukas Moodysson Jan Björklunds jobb direkt. Bara man inte gör tvärtom. Fast det känns rätt lugnt. För om Jan Björklund skulle få göra Moodysson-provet skulle han få gå om han med, ända från femman och det finns inga regissörer av värde som går i femte klass.