Etikett: peppmärkning

Publicerat

SING STREET

”Inga kvinnor älskar män som lyssnar på Phil Collins.”

Jag skrattade högt när en av filmens huvudpersoner kläckte denna oneliner – men jag vet inte varför. Resten av filmen log jag mig igenom, sådär med huvudet på sned och gungade med i takt med musiken. Musiken? Ja, musiken! Det här är nämligen en film för alla oss som fattar grejen med musik, som inser att den är viktig av SÅ många anledningar och är du dessutom bevandrad i 80-talsmusik – och gillar den – kommer det här vara kattens pyjamas för dig!

Sing Street handlar om ett gäng killar som bildar ett band och sångaren Conor (Ferdia Walsh-Peelo) vill nog mest göra det för att imponera på den snygga Raphina (Kelly Thornton). Hon är ett år äldre, har pojkvän och är fotomodell. Conor bor hemma hos sina grälande föräldrar och försöker passa in på den skolan föräldrarna hade råd med. Svarta skor är ett krav men Conor har bruna och det finns inte pengar att köpa ett par till.

Det stora problemet med att vilja starta ett band KAN vara att man inte kan spela men Conor löser det med hjälp av sin haschrökande slackerbror Brendan (Jack Reynor) som kan lära ut konsten att lira. Killarna i bandet har i alla fall förstått värdet i att göra musikvideos och det blir såklart en rimlig inkörsport för att be snygg-Raphina om hjälp. Lite kvinnlig färgring har väl aldrig skadat?

Jag hyrde den här filmen på Itunes. Jag såg den. Jag messade Steffo att se den DIREKT så vi kunde prata om den i podden och sen såg jag om den igen. Och letade upp soundtracket på Spotify och sen såg jag om filmen en gång till. Vilket VITAMINPILLER! Vilken superhärlig liten film! Historien är ingenting man inte redan sett förut men paketeringen är underbar och ett grådaskigt 80-tals-Dublin har väl aldrig spruttit – spritt? sprutat? – mer av liv än det gör här. En film om att växa upp, hitta sig själv, sätta ner foten och älska musik. Vad finns det att INTE gilla?

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan hade musikalvecka på sina bloggar förra veckan och i fredags skrev Johan om den här filmen. Jag såg den direkt, hejochhå liksom, det var inget att vänta på. Tusen tack för detta tips Johan och tack till er båda för givande läsning hela veckan lång.

Och nej…fick du som läser detta panik nu och tänker ”jag kan inte se Sing Street, jag hatar ju musikaler”? Det ÄR inte en musikal i egentlig mening. Det är en musikfilm. All dialog pratas och det bjuds inte upp till spontandans när man minst anar det så du kan lugnt titta på filmen.

Publicerat

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

NYHET PÅ BLOGGEN: PEPP-MÄRKNINGEN

När film är som bäst kan den förändra liv. Tycker du det låter larvigt? Det tycker inte jag. Jag tycker faktiskt det låter så pass lite larvigt att jag fick en idé.

Jag vet hur det känns att vara ledsen, liten, ensam och vilsen och jag vet att när rätt film kommer i ens väg i exakt rätt tidpunkt så kan just den filmen vara skillnaden mellan klump i magen, söndergråtna näsdukar och dåligt självförtroende och en hemmasydd mantel slängd över ryggen, en knuten hand upp i luften och *domm-darra-diiiing* känslan av att ingenting är omöjligt.

Jag tänker därför införa en alldeles egen märkning här på bloggen. När du ser den mintgröna PEPP-handen vid en filmrecension kan den betyda ”Kom igen, du fixar det här!” eller ”Hej där! Du är inte ensam” eller ”Självförtroendeboost coming up” eller ”Se filmen, jämför med ditt eget liv, kanske tycker du inte att ditt liv är så pjåkigt ändå”.

PEPP-märkningen har alltså ingenting med filmens betygsmässiga kvalité att göra (och där är enda likheten mellan min märkning och A-märkningen), den har ingenting med könet på vare sig skådespelare eller regissörer att göra och den har ingenting med filmgenres att göra. PEPP-märkningen kan alltså dyka upp precis överallt, det enda som krävs är att jag tycker det är ett filmtips utöver det vanliga till någon som behöver en liten snäll buff i sidan av någon anledning.

Tänk på PEPP-märkningen som en vitamininjektion när du känner dig småförkyld. Tänk på den som ett par varma raggisar när du fryser om fötterna. Se på den som en liten kompis med stora ögon som drar dig i tröjan, tjoffar till dig i sidan med en luden boxhandske och som med det vill säga ”hej, jag ser dig, jag vill dig bara väl”. Krångligare än så är det inte.

Den finfina PEPP-loggan är designad av HanoiSthlm och i nuläget kan du hitta redan recenserade filmer som fått PEPP-märkningen genom klicka här. Efter varje utvald filmtitel kommer det stå PEPP och det kommer fyllas på med fler filmer där allt eftersom.

Här är fem exempel på pepp-märkta filmer: 1, 2, 3, 4 och 5.

Publicerat

HOTELL

Det är nåt med den här filmen som är helt fel.

När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.

Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.

Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.

Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.

Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.

Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.

Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.

Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.

Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.

Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).

Publicerat

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

Publicerat

FRANCES HA

Frances (Greta Gerwig) är kanske som vilken ung kvinna som helst – lite knasig, lite klok och inte så lite full av drömmar. Hon hankar sig fram som dansare fast hon kanske inte har hundraprocentig fallenhet för just detta, hon  är inneboende hos bästa vännen Sophie (Mickey Sumner, ja hon är Stings dotter) i en lägenhet i New York. När Frances pojkvän Dan får för sig att dom ska köpa flytta ihop och köpa nakenkatter får hon kalla fötter och det funkar för henne precis som det funkar i verkliga livet: ett beslut leder till ett annat, en sten sätts i rullning och en ny fas av livet drar igång oavsett vad man tycker om saken. För Frances är det Dan som blir reagenten, magnesiumbiten på kemilektionen.

När filmen skulle börja på Victorias största salong på Söder i Stockholm stod det en äldre man i gången på sidan av biofåtöljerna och pratade högt i sin mobiltelefon. Lamporna släcktes, gubben slutade inte prata och det blev början-till-lynchmobbstämning i salongen. Hallelujah! tänkte jag och ville krama alla. Det var många som i gemensam trupp motat ut gubben om han inte självmalt lämnat salongen och det är en reaktion jag saknat så många gånger i liknande situationer. Tyvärr visade det sig att flera av dom som skrikit högst var snabbast att själva kolla mobilerna, redan en kvart in i filmen var det viktigare att svara på sms än kolla på Frances vedermödor.

Men det är just det. Filmen. En svartvit pratig enkel liten film som handlar om allt och just ingenting, visst kan den uppfattas som tråkig av många, så tråkig att Candy Crush pockar på uppmärksamhet. Men jag ser också en handfull människor som lutat sig mot ryggstödet på stolen framför som om dom vill insupa filmen ännu närmare, ännu mer. Jag ser att den medelålders killen till höger om mig ler mycket och när han skrattar gör han det snällt och med hela kroppen. Filmen. Jag tror den kan ha den inverkan på människor. Den gör en mysig. Den får en att vilja drömma, att göra dumma saker, säga ogenomtänkta meningar om allt som faller en in, sova utan strumpor med vänner, bråka med idioter, försonas, se världen, boa in sig i det som för närvarande är ens hem.

Min dotter drömmer om New York. Hon vill bli en verklig Ally McBeal med allt vad det innebär av knepiga juridiska mål, arbetskamrater som utropar poughkeepsie och tvåhandsfattning runt varma starbucksmuggar. Frances Ha var ingen lätt film att se för henne. Den gav en tämligen verklig bild av New York, långt från flådiga advokatkontor, högklackade skor och perfekta ansikten och hon fick sig en tankeställare att vilja kämpa ännu mer för sin dröm om en vindsvåning med utsikt över Central Park och en advokatbyrå som endast hjälper kvinnor i nöd.

Drömmar är viktiga. Nej, drömmar är banne mig livsviktiga. Frances Ha hade sina,  jag har mina, Noah Baumbach och Greta Gerwig hade sina. Kanske var deras dröm att se manuset till Frances Ha bli verklighet. Det var en bra dröm som blev till en bra film. Jättebra skulle många andra säga men jag nöjer mig med bra. För mig är den nämligen bra, men utan prefixen ”bara”.

Publicerat

THE WAY WAY BACK

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

Publicerat

EN SÅNG FÖR MARION

För första gången i mitt liv var jag på bio med ett sällskap gjort av trä.

I spöregn och släpandes på en longboard, visserligen packeterad i plast men ändå grymt otymplig att ha med sig på stan, slank jag in på en biograf för att ”sitta av” en stund i väntan på telningen som önskat sig denna i present. Med tre minuter tillgodo bad jag om en plats längst ut på någon rad till den film som började närmast i tid och vips, där satt jag på en riktig pissig plats, på en film jag inte direkt varit sugen på att se men nånstans kände jag mig ändå nöjd för longboarden fick en alldeles egen stol.

Tillsammans med en halvmeter trä på fyra blå hjul, femton pensionärer och en hel drös med genomsura kläder och paraplyer som förhoppningsvis skulle torka under visningen var det dags att lära känna ännu en i raden av buttra gubbar på film, Arthur i Terence Stamps gestaltning.

Trailern till En sång för Marion är ganska hemsk och nu med facit i hand även totalt missvisande. Trailern visar nämligen en film som handlar om en ocharmig bitter gubbtjuv som bara bitchar och buttrar medan hans fru sjunger i kör. Ännu en Clint Eastwood i Gran Torino? En fortsättning på Griniga gamla gubbar? Listan på grumpy snubbar på film kan göras lång och bara för att en lista är lång blir den inte per automatik intressant. Trailern till den här filmen kan alltså beskrivas med tre bokstäver. DUM och/eller FEL.

Arthur har varit gift med sin Marion (Vanessa Redgrave) sen urminnes tider. Dom är gamla och skröppliga men har aldrig förlorat vare sig kärleken eller respekten för varandra. Marion har behandlats för cancer och mår inget vidare men hon har en livsglädje som smittar av sig till alla runt omkring henne, alla utom möjligtvis Arthur som inte är nån glad lax direkt. Han tycker däremot väldigt mycket om sin fru, han vill vara med henne och det går att ana en viss svartsjuka när Marion umgås med sina körsjungande glada vänner.

Arthur och Marion har en son (Christopher Eccleston) som har en mycket god relation med sin mor och en mindre bra med sin far (nähä?). Körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) kämpar energiskt på med panschisarna och lyckas få dom att ställa upp i en körtävling. Dom behöver ett mål helt enkelt.

Förra året kom en fransk film som hette Amour. Den handlar om ett gammalt strävsamt par där frun är svårt sjuk och mannen är den omvårdande. Amour vann en Oscar, Amour vann en Guldbagge, Amour vann mångas hjärtan men inte mitt. En sång för Marion behandlar exakt samma ämne men ur ett mer allmängiltigt perspektiv och – tror jag – betydligt enklare att ta till sig för den stora massan. Bortsett från några få sångnummer som jag tror ska fungera som fnisspauser så är filmen betydligt mer sorglig än den dumma trailern ger uttryck för. Jag hörde snyftningar redan till förtexterna och både jag och longboarden visade tydliga tecken på gråtmildhet, om inte annat så såg jag ett par redigt smink-randiga kinder när jag springande tog mig nedför trapporna till toaletten efter filmen. Longboarden viskade att cancer är bajs och jag håller med den.

Emmanuelle Riva var Oscarsnominerad för sin roll i Amour men efter att ha sett den här filmen så förundras jag över hur Vansessa Redgrave kunde bli bortglömd. Hon borde ha varit given en birollsnominering för det hon lyckas förmedla på den korta stund hon är med är banne mig filmmagi. Och Terence Stamp är så fin, så jättejättefin. Och tillsammans känns dom som det perfekta åldrande paret på film. Jag tror dom är kära på riktigt, SÅ fina är dom ihop.

En sång för Marion är en ledsam feel-good-film. Det är skratt och gråt, det är idioter och charmknuttar, det är kommunikationssvårigheter och rädslor och mycket kretsar kring den stora frågan, det där med att aldrig sluta våga växa som människa. Filmen fick mig att reagera jättestarkt och jag är väldigt glad att slupen såg till att jag fick se den. Jag tror att den hade passerat mig både fort och osynligt annars.

Publicerat

DJUPET

Det första som slår mig är hur få vi är.

Det är fredagkväll, det är premiär för Djupet och vi är sju personer i salongen. Jag försöker tänka att det beror på sommarvärmen utanför, på att kulglass, shorts och frisbeegolf lockar mer än sval biosalong. Sen slår det mig att det inte är sant. Hade Djupet gått ett stenkast från Sergels torg och Klarabiografen där jag och Fripps filmrevyer-Henke nu sitter, kanske på Filmstaden Sergel eller Saga, då hade fler hittat dit. Kanske är det också i snålaste laget att ge filmen EN stackars visning per kväll. Jag fattar det inte. Sämre filmer än Djupet har hittat till dom stora biograferna, mycket sämre filmer till och med och sju personer känns som ett hån. Dom ett gapflabb med tom blick mot en film som förtjänar ett bättre öde. Betalande tittare till exempel.

En handfull män från Hemön, Västmannaöarna (strax söder om Island) går ombord på fiskebåten Breki. Tidsmässigt är det är mitten på 80-talet, männen krökar hårt, beter sig allmänt ocharmigt, röker som borstbindare och kan knappt ta hand om sig själva, än mindre ett hem. Palli är mannen som blir undantaget som bekräftar regeln. Han har gullig fru och två små pojkar och känns som en någorlunda stabil familjefar.

Huvudpersonen är Gulli (Ólafur Darri Ólafsson), en överviktig man med vågigt ljust hår och snälla ögon och det är något av dessa adverb som gör honom till ett mirakel. Vilket? Jag tänker inte avslöja det. Inte här och inte nu. Men det jag kan säga är att båten förliser, det är tre grader varmt i vattnet, ett par minus i luften och det är långt till fast mark under fötterna.

När en tredjedel av filmen gått tänker jag ”vadå, The perfect storm, på isländska?”. När halva filmen gått tänker jag ”vadå, Open Water fast på isländska?”. När två tredjedelar har gått tänker jag ”wow, verkligheten överträffade dikten och ändå fanns det inga hajar” och när eftertexterna rullar tänker jag ”vad bra man har det”.

Filmen Djupet är baserad på verkliga händelser och sådana kan vara vanskliga, det kan bli helblaj av det och ge en bismak av lögner och överdrifter men så är inte fallet här. Regissören Baltasar Kormákur balanserar fint mellan dåtid och nutid, mellan spänning och den där ledan man kan känna när man tittat på en tjomme som simmar i närbild alltför länge. Sim, sim, sim. Men för faaaaaan, simma i land eller dö, gör NÅT av det, snälla! Den tanken kom bara till mig i nanosekunder åt gången, sen försvann den och detta på grund av koll på läget. Det är rätt folk bakom spakarna, kunnigt folk, folk som kan berätta en historia på ett funktionellt sätt.

Det kan vara så att jag saknade ännu fler undervattensbilder. Det kan vara så att jag saknade lite mer naturkatastrof och effekter. Det kan också vara så att jag är jättelarvig nu för jag tyckte filmen var bra precis som den var – också. En stark trea till en isländsk film som förtjänar uppmärksamhet, publik och fler visningstider.

Såhär tyckte Henke om filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.

Publicerat

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

LES MISÉRABLES

Jean Valjean (Hugh Jackman) snodde en bit bröd till sin svältande systerson, för det fick han fem år i fängelse. När han försökte rymma fick han fjorton år till. Nitton år i stenhårt fängelse för en stulen brödbit är omänskligt kan man tycka men Frankrike vid tiden före revolutionen var omänsklig på många sätt.

Les Misérables, musikalen som baserats på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, är verkligen en orgie i miserabelt liv. Les Misérables är också en av få ”stora” musikaler jag inte sett live på scen. Jag har aldrig riktigt känt för att pröjsa sexhundra spänn för att se tre timmars helvete och kanske var det synd att jag inte kände till historien i sin helhet innan jag såg filmen, kanske var det bra, jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där i salongen med en stor latte i ena handen och en förpackning näsdukar prydligt nedstoppade i urringningen så kände jag mig kittad, jag var beredd. Mitt sällskap till höger hade än bättre framförhållning då hon vecklade upp en medhavd gästhandduk av frotté ur väskan. ”Pappersnäsdukar smular så i ögonen när man gnor”, sa hon vant och jag tänkte ”attans, här kan bli problem”.

Att se musikaler på film är inte alltid lätt. Det tar en stund innan jag vänjer mig vid att det sjungs hela tiden och gränsen mellan lysande och skämskudde är snäv. Hugh Jackman sjunger bra, han tar i och känns naturlig, Russel Crowe har desto större problem. Det är inget direkt fel på hans röst men han känns obekväm. Tonerna kommer inte av sig själva, han får trycka ur sig dom och till en början är det lite fnissvarning på honom men jag vänjer mig. Anne Hathaway är desto säkrare, hon sjunger som om det var det enda hon någonsin gjort och ända fram till hennes närbildsfilmade aria har jag känslorna under kontroll. Jag känner mig stark och är ganska säker på att det där med att grina i en bio – hahahaha – skulle jag liksom?

Sen kommer det. ”I dreamed a dream in time gone by, when hope was high and life worth living. I dreamed that love would never die, I dreamed that God would be forgiving”. Anne Hathaways trasiga Fantine gråtsjunger sig igenom världens sorgligaste sång och då brister det helt för mig. Det är som att sticka hål på en ballong som inte pangar utan bara pyser. Tårarna rinner nedför kinderna och Fantines panikslagna blick, vetskapen om att hon sitter SÅ i skiten denna stackars tjej, alltså nej, fy, hemskt är vad det är. Hemskt och…..fint. Hon är fan underbar!

Den scenen satte liksom standarden för resten av filmen. Jag hade nerverna utanpå kroppen ända till eftertexterna rullat klart och även om jag inte grät mig igenom precis alla scener så var hela mitt försvar liksom sönderskjutet.

Jag är glad att Tom Hooper gjorde filmen så genomgående ”ful”, att det inte blev nåt Baz Luhrmanskt färgglatt över den franska staden. Det är liksom Misär 2.0, det tar aldrig slut, eländet fortsätter och historien tuggar sig sakta men säkert in i min kropp. Som ett litet tåg som sakta kör över mig eller en ishacka där det vassa bara är nån centimeter långt. Hack, hack, tugg, tugg. UUäääääääh. Jag går från bion, jag åker hem, jag sover på saken och den släpper inte, känslan i kroppen att jag varit med om något extraordinärt sitter kvar.

För mig är det Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne (som Marius) som gör störst intryck. Redmayne har jag bara sett i My week with Marilyn förut men här gör han betydligt häftigare avtryck. Grabben kan verkligen sjunga! Att skådespelarna dessutom sjunger live (utan pålagd sång) gör det hela ännu bättre. Inga missade läppsynkar här inte. Kolla här så kan du se hur det är gjort.

Alltså, det här är så J Ä V L A bra! Det är helt klart bland det bästa jag sett från 2012 och ändå hade jag svårt att sätta betyg. Är det en fyra? Är det en femma? Jag bestämde mig till slut för att hellre fria än fälla.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)