Etikett: Pernilla August

Publicerat

KURSK

JAG VILL ALDRIG MER SE MAX VON SYDOW I EN FILM. JAG HATAR HONOM NU. HATAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET!

Om vi säger såhär, nu planerar Max von Sydow för fullt för sin kommande 90-årsdag i april men om vi säger att han varit 30 och spelat den typen av roll som han gör i den här filmen då kanske…kanske….kanske han hade fått vara beredd på att få ruttna tomater kastade i ansiktet när han visade sig. Eller chili-cheese-tops inkletade i hörselgångarna. Tänk på Jack Gleeson till exempel, killen som spelade Joffrey i Game of Thrones. Han måste ha varit (och är) i den sitsen.

Men Max von Sydow alltså, fi fan vad jag vill slå honom. Att hans karaktär dessutom inte är en fiktiv karaktär utan högst verklig människa gör INTE saken bättre alls.

Kursk är nämligen en film baserad på verkliga händelser och känner du inte till historien om ubåten K-141 Kursk, namngiven efter staden, så föreslår jag att du låter det vara så tills efter du sett filmen. Det går jättebra att läsa mer sen om du vill. Efteråt. När du är upprymd efter att ha sett en bra film, totalslut efter att ha hållit andan i nittio minuter och asförbannad på Max von Sydow.

Att låta familjeångestens mästare, danske Thomas Vinterberg, regissera en ubåtsfilm är ett genidrag. Har man gjort filmer som Festen, Jakten och Kollektivet kan man det där med att filma relationer och gruppdynamik. Jag tror att filmen har mycket att tacka honom för att den blev så pass gripande som den blev, åtminstone JAG satt som på nålar och mådde skit när familjer splittrades, sörjde och aldrig förlorade hoppet om sina pappor och män som satt fast på havets botten i en farkost av plåt.

Matthias Schoenaerts spelar huvudrollen som Mikhail, gift med Tanya (Léa Seydoux) och det tog en halvtimme innan jag såg att det var just Léa Seydoux. Hon ser ut som urtypen av en rysk kvinna, perfekt castad om du frågar mig. Mikael Nyqvist står med i rollistan på IMDb men är inte med alls i filmen, jag satt och tänkte mycket på om och varför han i såna fall blivit bortklippt. Annars håller Gustaf Hammarsten och Pernilla August svenskflaggan högt, båda gör bra insatser även om dom inte är så stora. Colin Firth spelar den brittiske och givetvis genomsympatiske kommendören David Russell.

Jag brukar tycka om ubåtsfilmer och vet du med dig att du INTE brukar göra det kanske mina ord inte känns så relevanta. Men, jag vill tillägga att jag TROR det här är en film även för dig som eventuellt inte brukar gilla ”denna typ av film”. För det här är inte ”denna typ av film”. Det är ingen actionrulle, ingen Jakten på Röd Oktober eller Hunter Killer. Det här är ett Drama med stort D. Det är ett familjedrama, ett spänningsdrama, ett verklighetsbaserat drama och jag satt som på nålar hela filmens speltid. Väl värd att se på bio.

Publicerat

ELD & LÅGOR

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta ”riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och ”Nöjet”, det är häftigt att se ett Stockholm ”från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

Publicerat

BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

Publicerat

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.

Publicerat

CALL GIRL

Jag hade lovat mig själv att jag skulle se Call Girl innan det var dags för Guldbaggegalan och se på fan, jag hann! Jag hann som man säger i vissa delar av Sverige ”på fisens mosse”, med någon enstaka dag till godo. Jag fick också vara med om att se filmen i en fullsatt salong trots att den hade premiär 9 november förra året. Det är kaxigt och det säger en hel del om hur viktig en guldbaggenominering är för uppmärksamhet.

Nu är det några timmar sedan jag lämnade biografen och jag ska försöka bena upp mina tankar om filmen på ett torrt, fyrkantigt och numrerat vis.

1. Pernilla August, WOW liksom!

Det fanns inte en enda sekund i filmen där jag tänkte att Pernilla August var Pernilla August. Pernilla August ÄR bordellmamman Dagmar Glans och det krävs en hel del skådisskills för att nå ut med den känslan genom bioduken. Det är ingen lätt roll att spela, ingen behaglig kvinna att gestalta och hon har inte fått jobbkläder som framhäver hennes kropp på ett positivt sätt direkt. Guldbaggekategorin Bästa kvinnliga huvudroll blir en RIKTIG nagelbitare imorgon med tre nominerade som alla är väldigt värdiga vinnare. Alltså VÄLDIGT!

2. Heja Hoyte!

När Hoyte van Hoytema står bakom kameran är det som att höra Robin Williams bakom micken, det är bara att slappna av, luta sig tillbaka och förlita sig på kunskap och total kontroll för det är total perfektion.

3. Dessa onödiga missar.

Jag kommer aldrig förstå mig på uppenbara klipp-fel i filmer. Det är som barnsjukdomar som GÅR att bota, varför gör man inte det? Om Iris (Sofia Karemyr) zoomas in när hon sitter vid spegeln och sminkar ögonen med mascara när hon ska ut på fest och i nästa klipp sitter i en bil på väg till festen med osminkade ögon. Det är bara så onödigt. Det är ju bara att kladda på lite mascara, what´s the problem? Jag gör det varenda morgon, jag vet att det är lätt som en plätt för jag kan typ göra det i sömnen.

4. Palme.

Så var det det här med diskussionen om Palme. Magnus Kreppers rollfigur är – ju – alldeles solklart Olof Palme, precis som Claes Ljungmark är Lennart Geijer. Om detta finns det inga tveksamheter. Jag förstår inte att filmmakarna backar på den grejen. Jag förstår inte att det skrivs ett manus som in i minsta detalj ska vara autentiskt 1976 men som inte har på fötterna hela vägen vad gäller att ”hänga ut” faktiska icke-fiktiva personer (även om dom inte namnges med korrekta namn i filmen). Alla vet ju vilka personer som åsyftas. Att filmens Doris Glans inte skulle vara verklighetens Doris Hopp finns inte heller.

5. Magnus Krepper är med i en film där han INTE visar kuken!

Jag försökte rita ett kryss i biograftaket men nådde inte riktigt upp trots att jag hoppade. Jag satt liksom och väntade på det enda i filmen som kändes helt givet men nej, Krepper behöll byxorna på. Eller nej, det gjorde han inte men han visade inte framsidan den här gången. Inte för att det är nåt fel på honom utan brallor med efter nakenscenen i Bron när han både är naken och smörjer in kroppen i en ansenlig mängd hudlotion, alltså, jag kan inte glömma det där smackande ljudet.

6. Klockren scenografi.

För att inte fastna i ”jag-ska-banne-mig-hitta-nån-kvadratcentimeter-tapet-som-är-fel-i-den-här-filmen” så försökte jag tänka att jag såg en tysk film. En tysk film som handlar om dåtid skulle jag aldrig ifrågasätta och när jag släpper ifrågasättandet blir filmen mer ”bara en film” och således lättare att njuta av. Lina Nordqvist har gjort ett hästjobb med scenografin. Sa jag HÄSTJOBB? Ja, jag menar det. För självklart är jag alldeles för färg-tapet-och-inredningsskadad för att kunna hålla tysktanken genom 140 minuter uppenbar svensk film. Men jag hittade inte ett enda någe att reta mig på. Ingenting. Alls.

7. Eftersmaken.

Call Girl imponerar på mig på många sätt. Jag förundras över det jag ser på ytan, jag blir förbannad på det ”gamla vanliga” (män med makt som trampar nedåt och slickar varandra i armhålorna och kvinnor/tjejer som behandlar sig själva som skit), speltiden bara rinner förbi, det kryllar av skådespelare jag vill hylla och krama (Ruth Vega Fernandez, David Dencik, Simon J. Berger och Sofia Karemyr – ni är grymma!) och Mikael Marcimain har än en gång regisserat en verklighetsbaserad dramathriller på ett utomordentligt sätt. Jag tycker han håller en schysst nivå på objektifieringen, det han visar av nakna kvinnokroppar måste visas för att göra filmen trovärdig.

Eftersom min favoritfilm från 2012 inte är guldbaggenominerad för Bästa film så säger jag bara en sak: Heja Call Girl! Jag lägger min röst på dig!

Är du mer intresserad av fakta kring bordellhärvan? Lyssna på P3 Dokumentär här.

 

Publicerat

Guldbaggenomineringarna 2013

Tidigare idag offentliggjordes nomineringarna till årets Guldbaggegala, det vill säga den svenska varianten på Oscarsgalan.

Det finns en del nomineringar jag är glad för, en del jag tycker är konstiga och en hel del jag tycker saknas. Hypnotisören till exempel. Hur kommer det sig att Sveriges utvalda bidrag till Oscarsgalan inte finns med ens på ett liiiitet hörn i guldbaggesammanhang. Hur är det ens möjligt?

Min personliga favorit från 2012, Bitchkram, fick nöja sig med blott två nomineringar men sett till att Hypnotisören kammade noll så kunde det ha varit värre.

Den 21 januari vet vi vem som vinner.

Bästa film:

Call Girl

Searching for Sugar Man

Äta Sova Dö

 

Bästa kvinnliga biroll:

 Léonore Ekstrand – Avalon

Yohanna Idha – Katinkas kalas

Ulla Skoog – Dom över död man

 

Bästa manliga biroll:

Peter Carlberg – Avalon

Milan Dragišić – Äta sova dö

Fares Fares –  Snabba cash II

 

Bästa kvinnliga huvudroll:

Pernilla August – Call Girl

Nermina Lukač – Äta Sova Dö

Linda Molin –  Bitchkram 

 

Bästa manliga huvudroll:

Johannes Brost – Avalon

Bengt C.W. Carlsson – Lycka till och ta hand om varandra

Matias Varela – Snabba Cash II

 

Bästa regi:

Mikael Marcimain för Call Girl

Gabriela Pinchler för Äta Sova Dö

Jan Troell för Dom över död man 

 

Bästa kortfilm:

Dance Music Now av Johan Jonason

Fotografen av Vanja Sandell Billström

Gläntan av Peter Grönlund

 

Bästa dokumentärfilm:

Palme av Kristina Lindström och Maud Nycander

Pojktanten av Ester Martin Bergsmark

Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul

 

Bästa manuskript:

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 Marietta von Hausswolff von Baumgarten – Call Girl

 Gabriela Pichler – Äta sova dö

 

Bästa foto:

Hoyte van Hoytema – Call Girl

Måns Månsson – Avalon

Jan Troell och Mischa Gavrjusjov – Dom över död man

 

Bästa klipp:

Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen – Palme

Kristofer Nordin – Call Girl

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 

Bästa kostym:

 Cilla Rörby – Call Girl

Katja Watkins – Dom över död man

Jaana Fomin – Mammas pojkar

 

Bästa ljud/ljuddesign:

Jonas Jansson – Snabba Cash II

Petter Fladeby och Per Nyström – Call Girl

Malik Bendjelloul och Per Nyström – Searching for Sugar Man 

 

Bästa mask/smink:

Eros Codinas – Call Girl

Jenny Fred – Snabba Cash II 

Maria Strid Zackrisson – Dom över död man

 

Bästa musik:

Benny Andersson – Palme

Malik Bendjelloul och Sixto Rodriguez – Searching for Sugar Man 

Johan Söderqvist och Andreas Unge – El Médico – the Cubaton Story

 

Bästa scenografi:

Lina Nordqvist – Call Girl 

Sandra Lindgren – Bitchkram

Pernilla Olsson – Dom över död man 

 

Bästa visuella effekter:

Tim Morris – Call Girl

Torbjörn Olsson – Hamilton – I nationens intresse

Andreas Hylander – Isdraken

 

Bästa utländska film:

Amour – Regi: Michael Haneke

Laurence Anyways – Regi: Xavier Dolan

Moonrise Kingdom – Regi: Wes Anderson

Publicerat

Fredagsfemman # 40

5. Filmen G

Jag undrar om Olle Ljungströms och Magnus Ugglas medverkan i Så mycket bättre kommer att ge Filmen G en ny hajp? Jag undrar även om det i såna fall är bra eller dåligt för Niclas Wahlgren. Att Nürnberg 47 är värsta tuffa bandet vet jag i alla fall, samt att Hundarna Brinner är en låt som fortfarande håller. Konstigt nog.

 

4. Även ett missat biobesök är ett biobesök – eller?

Ett hastigt insatt föräldramöte gjorde att jag inte hann till visningen av den norska filmen 90 minutes på Filmfestivalen i onsdags men om Ulf Lundell säger att även en inställd spelning är en spelning så tänker jag att detsamma gäller med ett biobesök. Det känns i alla fall mindre surt om jag tänker så.

 

3. Pernilla August

Call girl har premiär idag. Säga vad man vill om Pernilla August men hon är en filmstjärna.

 

 

 

2. Jag twittrar, alltså finns jag.

Jag må vara sist ut i hela mellansverige men nu finns även jag på Twitter. Följ mig om du vill, strunta i det om du vill. Jag skriver om det som faller mig in (alltså inte enbart film). Precis som alla andra alltså.

 

 

1. Filmspanarträff heeela långa dagen imorgon!

Imorgon är det dags för oss filmspanare att träffas igen och det blir lite annorlunda den här gången. Stockholms filmfestival är igång för fullt och hela tre filmer kommer att ses av dom av oss som är med hela dagen. Vissa är bara med på en del och vissa kanske bara vill hänga på och dricka öl. Allt är okej, det är det som är så bra.

Publicerat

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.

Publicerat

HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE

Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.

Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.

Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.

Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.

Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.

I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.

I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.

Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.

Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.

Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!)  varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!