Etikett: Pet sematary

Publicerat

JURTJYRKOGÅRDEN

Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.

Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.

Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.

Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!

Publicerat

Skräckfilmsvecka-tre-om-en: Djurskräckisar

ROTTWEILER (2004)

Alltså, det börjar inte bra men det börjar snyggt. Påkostade förtexter, snygg grafik, ett schysst tempo, ja, jag får faktiskt upp både flås och förväntningar en smula. Tyvärr grusas detta tämligen omedelbums. Dante är en fånge som lyckas fly från ett fascistiskt framtidsfängelse (det hela utspelar sig så långt fram i framtiden som….håll i dig….2018!!!) För att leta upp honom använder dom en rottweiler med prefixen special. Det är en specialtränad hund, dess ben är gjorda av specialmetall, hunden är konsekvent speciellt misshandlad sen valpstadiet för att bli den specialmördarhund som fängelset behöver. Hunden jagar Dante och Dante jagar hunden för det enda sättet att överleva är att överleva hundjäveln.

Vissa sekunder är det filmat som att regissören sneglat åt Resident Evil men oftast får jag mer en känsla av Remington Steele eller nån annan 80-talsproduktion för TV. Det är kekkig musik, ohyggligt konstigt klippt och Dante ser mer än lovligt dum ut (fast jag inser att han är castad för att vara ”snygg” och ”ball”) i sitt halvlånga hår, oranga overall och med skelande ögon.

Att filmen är blodig och visar slaffs i närbild hjälper inte. Att jag inte gillar hundar hjälper inte, det här är fucking U S E L T.

 

DOGHOUSE (2009)

Kanske en lite långsökt koppling till temat men dog betydde hund sist jag kollade.

Vad sägs om det här? En skräckfilm som handlar om ett virus som sprids enbart till kvinnor och som gör att dom förvandlas till zombiekannibaler som enbart ger sig på män? Det låter ju svindumt och det ÄR svindumt men filmen har faktiskt en hel del kvalitéer som jag har svårt att värja mig emot.

Doghouse är en charmig film, lite på samma sätt som Shaun of the dead och den är extremt välgjort. Effekterna är skönt kleggiga och oklanderliga även i närbild och flera gånger undrade jag om jag var mentalt störd som såg denna på lunchen tillsammans med en matlåda innehållande lasagne. Det är huvuden som klyvs och tarmsystem som blottläggs och det är blodigt och svinigt och allmänt joxigt men jag är inte den som är den, jag hackar i mig detta med hull och hår (satan, DET lät äckligt!) och säger ja tack, för det här funkar helt okej på mig.

Det är alltså ett gäng snubbar som i ett försök att hjälpa till bjuder med en nyseparerad polare till nåt som på pappret ska bli en redig grabbhelg i en avkrok med sjuka mängder sprit och svinerier. Ingen av snubbarnas äkta hälfter var särskilt nöjda med att dom drog men inte brydde dom sig om det. Den här resan var viktigare än allt kvinnfolk i världen, det var bara att spotta lite på frugan, klia sig i brösthåret och åka.

Nu får dom känna på arg kvinnohämnd på sätt dom aldrig kunde förutspå. Kanske lär dom sig nåt på det med, kanske inte, kanske lär dom sig vara tacksamma och visa respekt för kvinnorna dom valt, kanske inte – jag skvallrar inte, se filmen så får du se men låt för all del bli att äta kleggig mat samtidigt.

Filmen kan ses alldeles gratis på Voddler.

 

 

 

 

JURTJYRKOGÅRDEN (1989)

När jag läste Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet sematary) i tonåren blev jag ohyggligt rädd. Jag tyckte den var rent sjukt läskig. Sen tänkte jag inte så mycket mer på boken förrän filmen kom och då tänkte jag att inte fan går det att göra en film som blir lika läbbig som boken. Och nej, det går såklart inte men det går att komma väldigt nära.

Familjen Creed och deras förehavanden i den lilla byn Ludlow i Maine kom att förpesta min nattsömn en hel del när det begav sig och efter att filmen kom var vi många som inte kunde sätta oss på sängkanten och i godan ro placera fötterna på sovrumsgolvet utan att känna ett sting av panik längs ryggraden. Jag känner fortfarande så.

I början av nittiotalet hade jag en arbetskamrat som hyrde ett hus i vilket det spökade. Huset visade sig vara byggd på gammal kyrkogårdsmark och det var så illa och så otäckt att hon till slut bestämde sig för att flytta. När detta hände beslutade jag mig för att aldrig någonsin se om den här filmen men det har gått nästan tjugo år sedan dess och jag bestämde mig för att tänka om.

Det var dumt. Filmen håller nämligen fortfarande.

Jag blir sjutton år och livrädd igen och det är både en välkommen och vidrig känsla.

Om du inte kan få nog av läskiga djur på film, klicka in dig till Filmitch. Idag skriver han om ett annat skräckinjagande djur som får mig att tänka på julen. Och nej, det är inte ål.