I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.
Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.
Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.
”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”
Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.
Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.
Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.
Chiwetel Ejiofor är ingen nykomling som slajdade in på tvären och snodde åt sig huvudrollen i 12 years a slave om nu nån trodde det, nejdå inte alls.