INNAN VINTERN KOMMER

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så ”typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är ”en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som ”exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

JOHAN FALK 7: LEO GAUT

Det vankas luciafirande i Patrik Agrells (Mikael Tornving) barns skola. Patrik skjutsar dit sönerna och när den minsta går ur bilen krockar han med en man i skinnjacka som verkar ha bråttom. En liten stund senare sprängs en bil precis utanför skolan.

Nu börjar mörkret ta sig närmare in i polismännens privatliv. Patrik brottas mellan att vilja beskydda sina söner och samtidigt som han är pappaledig med en för tidigt född dotter som ligger i kuvös. Johans snedsteg tär på psyket, han är labil och känslomässigt avstängd på jobbet. Allt han kan göra på jobbet som innebär att han inte behöver åka hem är bra. Flickvännen Helén (Marie Richardson) är på besök i stan och dom har beslutat sig för att börja leta hus. Ett gemensamt boende för dom två, sonen Ola, dottern Nina  – och Johans hjärnspöken.

En man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) kommer in i handlingen, en man vi som följt serien känner igen från den första filmen Noll tolerans. Han fick tolv års fängelse för den skiten men kom ut efter åtta och har försökt få fason på sitt liv sedan dess.

Att Jakob Eklund och Marie Richardson inte bara är ett par i filmen utan även i verkliga livet tycker jag ger deras filmiska relation en extra krydda. När det krisar så känner jag mig som en fluga på väggen i deras vardagsrum. På ett bra sätt alltså, fast jobbigt.

Där dom andra filmerna är mer åt thriller-action-hållet är denna film mer ett spännande familjedrama med flera olika trådar som spinner i varandra. Bra gjort, snyggt gjort, otroligt välspelat och mycket sevärt. Kantboll på en fullpoängare.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Richard Holm

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

EGO

En svinytlig och självgod stekaryngling med musikdrömmar – Sebastian –  har lite för bråttom med mobilen i hand och springer rätt in i en vägskylt med huvudet före. Slaget ger honom om en hjärnblödning som i sin tur gör honom blind. Han får en ung ordinärt söt assistent – Mia – som kommer honom nära, en tjej som förstår att hon egentligen är ”för ful” för den blinde bratten så hon ljuger om sitt utseende för att ”duga”.

Då bratten genom en operation får synen tillbaka – häpp! – kommer det ju fram att tjejen ljugit OCH att brattens ego verkar sitta i synnerven för det är som att säga abrakadabra så blir han ett svin så fort han kan se igen.

Det är ett erbaremligt långsökt manus, det skådespelare (som grupp) som gör det dom ska, det är skön musik och framförallt är det Mylaine Hedreul som Mia som gör att filmen är så pass sevärd som den är. Hon utstrålar vänlighet, värme och vanlighet och tack gode gud för det. Utan henne hade filmen varit som att hoppa jämfota barfota i en vattenpöl, halka på en snigel och få ett ofrivilligt kallbad – och stukad fot.

[Kuriosa: Filmspanarkollegan Fredrik on Film har en liten roll i filmen. Det var kul att se.]

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE

Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.

Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.

Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.

Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.

Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.

I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.

I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.

Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.

Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.

Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!)  varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.