Etikett: Peter Carlberg

Publicerat

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.

Publicerat

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.