Åldersnojjor kan drabba alla egentligen oavsett ålder. Det kan kännas svinjobbigt att fylla 18 med allt ansvar det innebär, det kan vara piss att fylla 30, 40, 50 eller varför inte 70. Jag tror inte det är åldrarna i sig, siffrorna, som skapar kriser jag tror det är att vid vissa tidpunkter i livet så gör man en summering, må så vara omedveten, men jag tror det är nyttigt. Istället för att livet bara rinner iväg så är det vettigt att stanna upp och fundera ibland, är det det här jag vill?
John Clark (Richard Gere) är mitt i livet, gift med Beverly (Susan Sarandon), pappa, bra jobb, fint boende, allt är liksom fixat och klart. Ändå känner han ”var det bara det här?” Han vill inte skilja sig, det är inte det, han vill bara att det ska hända nåt, att han ska känna sig levande igen.
I ögonvrån på väg hem på tunnelbanan ser han en dansstudio och en kvinna som står alldeles still i fönstret och tittar ut. Om det är kvinnan Paulina (Jennifer Lopez) eller dansstudion som lockar förtäljer inte historien men jag antar att det är det förstnämnda även om det är det sistnämnda som får honom att anmäla sig till en danskurs för singlar. Kan åtta onsdagar på ett dansgolv förändra ett liv?
Alltså, jag tycker det här är rätt charmigt faktiskt. Välgjort sådär som Hollywood-feel-good-filmer är med musik som andas hösteftermiddag eller spontan semesterdag mitt i veckan, färgerna är varma, grundkänslan är snäll, huvudrollsinnehavarna är vackra och luktar gott. Allt är liksom myselipys men med en twist eftersom Mr Clark inte är helt igenom nöjd med sitt liv.
Det här är en film som får kvinnor att sucka trånande efter Richard Geres rådjursögon och män att slicka sig om munnen åt Jennifer Lopez stjärthalvor. Susan Sarandon har en ganska undanskymd roll som frugan som tror att mannen är otrogen (eftersom han inte vågar erkänna att han dansar, näe fyyy, hemska tanke) och Stanley Tucci gör återigen en helskön insats som dansgalningen Link med latinoperuk och löständer.
Rulltrappscenen på slutet får mig att bli sådär melankoliskt larvig. Hjärtat bultar lite extra och jag känner en såndär skön tro på äkta kärlek att tårarna trillar men dom är inte transparanta och salta utan mer som Knatte, Fnatte och Tjattes lemonad i Kalle Anka-tidningarna. Sött och gult och glatt liksom.
Tänk om alla kriser kunde lösas med Richard Gere och lite dans. Det vore nåt det.
