Etikett: Peter Grönlund

Publicerat

GOLIAT

Vän av denna blogg vet att jag inte är ett fan av trailers. När jag såg att filmen Goliat fanns med på visningsschemat på Malmö Filmdagar valde jag bort den, trots att den är regisserad av Peter Grönlund vars förra (och första) film Tjuvheder var riktigt bra. Jag hade nämligen varken sett eller läst något om den och tänkte att det fanns så många andra filmer jag ville se.

Kvällen innan Filmdagarna började passade jag på att se om Gräns och innan den filmen började dök det upp en trailer jag inte kunde blunda för. Goliat. Fy fan. Nittio sekunder räckte för att jag skulle sitta med gråten i halsen (du kan se trailern här om du blir nyfiken) och vips var schemat omgjort. Klart jag ville se Goliat. Klart jag SKULLE se Goliat. Det fick bära eller brista.

Goliat handlar om 17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötlands mer bortglömda områden. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar. Han hamnar i bråk i skolan och han slussas mot sin vilja in i pappans knarkförsäljning för att dra in pengar till familjen och detta samtidigt som granntjejen Jonna har ordnat en praktikplats på en fabrik i Västerås och Kim vill väldigt gärna följa med henne dit. Han inser att det liv han lever inte är bra samtidigt som han är otroligt lojal mot familjen.

I Tjuvheder var det bara filmens två huvudrollsinnehavare Malin Levanon och Lo Kauppi som var ”riktiga” skådespelare (dvs har det som yrke), i Goliat är det noll. Ingen. Alltså inte någon av rollerna är tillsatta med personer som skådespelar till vardags och med facit i hand, HELVETESJÄVLAR vilka säkra castingmänniskor han samarbetar med! Över 900 killar letades fram på skolor, mackar, fritidsgårdar och McDonalds-restauranger runt om i Östergötland innan dom hittade Sebastian Ljungbladh som fick rollen som Kim. Vilken tiopoängare! Han har precis samma utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell (kolla in honom i Blodsband/Starred up så förstår du både likheten och storheten).

Det finns helt ärligt inte en enda skådespelarprestation i filmen som inte är hundraprocentig (nu blev det en dubbel negation, jag vet) och det märks att Peter Grönlund väljer ut skådespelare som har varit med om en del själva. Det känns helt enkelt inte som att dom spelar, heller inte att dom ”framför en skriven dialog” utan här är det en samling människor som pratar som människor pratar, dom går som man går, dom beter sig överlag som personer i deras situation gör.

I deras situation ja… Det Peter Grönlund gör i både Tjuvheder och Goliat är att visa ett Sverige som OCKSÅ finns. En baksida som även om den är svart (kantboll på KOLSVART) så är den mänsklig. Goliat är väldigt lätt att ta till sig, väldigt lätt att tycka om och det är väldigt lätt att känna med Kim. Han kanske inte pratar så mycket men han visar desto mer med ögon och kroppsspråk.

Jag såg filmen med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes recension. Även Johan från Har du inte sett den har sett den och här är hans text.

Publicerat

TJUVHEDER

Fyrorna och femmorna haglar över Tjuvheder. Filmen har blivit en snackis. Intressant det där vilka filmer som blir det, snackisar. Den förra svenska filmen i denna kaliber var Turist. Uppskriven av alla stora recensenter, aningens mindre omtyckt av ”vanligt folk”.

Jag är ofta skeptisk till unisont hyllade filmer. Visst stämmer jag in i hurraropen ibland men det händer oftare att jag står som ett frågetecken i biofoajén efteråt. Därför kändes det rätt spännande att bege sig mot biografen Saga där jag skulle se filmen tillsammans med Jojjenito. Vad var det vi skulle få se?

Minna (Malin Levanon) är bara timmar från att bli vräkt. Snabbt som tusan behöver hon få tag i ett gäng tusenlappar så hon kan betala sin hyresskuld och som försäljare i droger finns det bara två sätt för henne att lösa problemet: sälja massor med knark fort som tusan och/eller lura nån på pengar.

Lösningen blev en kombination. Hon lurar hemlöse Tonni (Kalled Mustonen) på pengar men det visar sig att pengarna egentligen inte var hans utan Christer Korsbäcks (Jan Mattsson) och den där Christer är en otäck jävel. Fy fan alltså, vilken snubbe! Jag höll på att grädda i byxan under en scen och det hör inte till vanligheterna att jag gör det på grund av att nån människa visar tänderna i underkäken. Men Christer saknar tänder i överkäken och undertänderna hamnar således strax under näsan och jag blir jätterädd för hela hans uppsyn. Niederman tänker jag, alltså den där store läskige mannen i Millenium-trilogin. Christer Korsbäck är för drogdealare vad Niederman var för personskydd.

Minna träffar så småningom på Katja (Lo Kauppi) som är alkoholist och har fått sin son omhändertagen av socialen. Dom båda flyttar ihop i en husvagn i Haninge och försöker stå ut med och klara av vardagen. ”Vänskapen” dessa kvinnor emellan är den enda röda tråd i filmen som känns någorlunda hoppingivande men detta hopp är fanimej varken starkt eller varmt. Hela filmen fullkomligt osar misär och jag känner mig så jävla tacksam över det liv jag själv har. Tak över huvudet som ingen kan ta ifrån mig, element som fungerar, ett badrum, såna saker.

Att många av filmens skådespelare inte är skådespelare utan ”folk från gatan” (och i det här fall personer med samma problematik som filmens karaktärer) gör ALLT för filmen. Det är DET som gör att filmen känns så äkta som den gör. Smutsigt och jävligt och en inblick i samhällets ”bottenskrap”, människor som i princip saknar människovärde både i sina egna och andras ögon. Fy fan vilket liv alltså. Här drar min irritation över många filmers glorifierande drogliberalism igång i skallen också. Knark kan se ut såhär – också.

Hyllningarna nu då, är filmen värd dessa? Ja, det måste jag ändå säga. Jag kan förstå både fyrorna och femmorna även om filmen ”bara” landar på en stark trea hos mig. Hade jag blivit mer känslomässigt berörd, mer skakad, hade jag också varit däruppe och sniffat. Att det kommer strösslas guldbaggenomineringar över den här filmen är helt glasklart – och välförtjänt.

Vill du höra mig prata mer om Tjuvheder och Christer Korsbäck? Lyssna på avsnitt 11 av filmpodcasten Snacka om film.