Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.
MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?
Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.
Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?
Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.
(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)
Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon
