Etikett: Peter Stormare

Publicerat

Fredagsfemman #250

5. Jävla klåpare!

Av en slump klickade jag mig in på TV12 vilket typ ALDRIG förut hänt (om det inte visats fotboll). Men precis när jag hamnade på den kanalen började första avsnittet av den svenska humorserien Jävla klåpare och jag kunde varken zappa vidare eller sluta skratta. Ett sånt klockrent hån av hantverkare! Jag hoppas att dom som jobbar med dessa yrken har självdistans nog att skratta dom med. Måns Nathanaelson, Anastasios Soulis, Liv Mjönes och Leif Andrée har huvudrollerna. Skrattfest!

.

.

.

4. Okejokejokej jag erkänner.

Jag har garvat jättemycket åt Swedish Dicks också. Finns på Viaplay. Johan Glans och Peter Stormare är en störtskön duo. Peter Settman regisserar. Och det blir en säsong 2.

.

.

.

3.  Amy Adams

Hon är helt magnifik i Nocturnal animals och snart får vi se henne i Denis Villeneuves Arrival. 2016 är verkligen Amy Adams år! (Vi kan väl helt enkelt bara förtränga Lois Lane i Batman V Superman va?)

.

.

.

2. Den svenska uppföjarvarianten

Kan det ha varit så att det började med Reine och Mimmi i fjällen? Alltså ”trenden” med att göra film av en populär TV-serie? Sunes sommar kom efter Sune gjort succé som julkalender, Svensson Svensson blev film, Lorry likaså. Och nu ska alltså Solsidan bli film också. Det jag tänker på ibland är tvärtomtanken. Jag skulle gärna se filmen Vuxna människor fortsätta som en TV-serie. Jag undrar nämligen ibland vad det blev av alla karaktärerna. Karin Bjurströms Nenne, Felix Herngrens Frank, Micke Persbrant, lyckades han nånsin hålla sig trogen som sin buffel Georg och Fredrik Lindströms kulturman Markus, vad hände med honom? Är jag ensam om dessa tankar?

.

.

.

1. Hur lång tid tar det innan Fredrik Backmans nya bok Björnstad blir film?

Hinner man säga ”sickenblås”? Björnstad handlar alltså om kärleken till en folkrörelse, manlighet, identitet, sport och längtan efter att få visa vem man verkligen är. Manlig gruppdynamik, småstad och hockey alltså. Allvarligare än föregångarna. Jag hoppas på den här filmen och på att det finns en roll typecastad för Göran Ragnerstam.

.

.

.

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CONSTANTINE

En sån JÄVLAJÄVLAJÄVLA snygg film! Varför har ingen sagt det till mig? Alla bara gnäller på Keanu men det går ju inte att dra alla hans skådespelarinsatser och filmer över samma kam. Dessutom tycker jag efter dessa veckor i hans sällskap att han inte alls är så pjåkig ”som folk säger”.

Jag tycker om Keanu och jag tycker riktigt mycket om Constantine. Jag önskar att jag hade sett den på bio. På IMAX.

Filmen Constantine är löst baserad på serietidningen Hellblazer och dess huvudperson John Constantine som röker, har svart trenchcoat och jobbar som exorcist. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare för denna roll än Keanu Reeves.

När en ung kvinna begår självmord kommer han i kontakt med polisen Angela (Rachel Weisz) som är offrets syster. Hon tror inte på att systern tagit sitt eget liv.

Det här är en film att visuellt njuta av. Det här är inte en film som kräver att du är duktig på att lösa tankenötter. Det blandas friskt mellan ockultism och ren action och det är en mix som är svår att hålla på rätt sida av intressestaketet men Constantine lyckats – trots en speltid på i det närmaste två timmar.

Påkostat ögongodis med riktigt bra skådespelare i alla rollerna. Vad finns det att inte gilla?

Nästa måndag kommer en ny Keanu-film.

Publicerat

CLOWN

Det buzzar till lite extra i skräckfilmssynapserna när det kommer en ny film som Eli Roth är inblandad i. Oavsett om han skrivit manus, regisserat eller är med som producent (som här) så känns det som att filmen får en OK-stämpel rätt över fodralet när han är med på ett hörn.

Jag känner mig lugn när jag drar igång Clown även om jag avskyr allt vad clowner heter. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag hatar clowner. Jag skulle aldrig frivilligt sätta min fot på en cirkus, inte ens med barn i sällskap. Så där är ett svart hål i mina barns uppfostran, dom har aldrig fått gå på cirkus. Stackars stackars missanpassade barn…

Efter att ha sett Clown är jag dock ännu mer säker på min sak: clowner är ett jävla skit! Gladsminkade vuxna som egentligen är både ledsna och elaka där bakom ”masken”, det är otäckt som fan bara det. Och här går det ännu längre, här blir det ännu grisigare.

Pappan Kent (Andy Powers) ska försöka lösa problemet med en utebliven clown på sonens barnkalas och vet att han sett en clownkostym i garderoben. Han tar på sig den, gör succé bland kidsen och känner sig som en lyckad förälder. När kvällen kommer och han ska tvätta av sig sminket, ta bort den röda näsan och svida om till andra kläder märker han att det inte går. Allt sitter fast. Mattknivar och sågar hjälper ingenting, han får inte av sig varken kläder, näsa eller peruk.

Utan att spoila resten av filmen kan jag säga att Kent kommer transformeras till en sorts clown jag aldrig förut sett men heller inte vore förvånad om den fanns på riktigt. Ronald McDonald liksom, vad är det för maskot egentligen?

Effekterna är jättesnygga och det är blodigt (såklart). Det är ett par scener som jag önskar var skrivna annorlunda för att filmen skulle explodera känslomässigt för mig men även om filmen ”fegade ur” lite så är den sevärd ända in i kaklet.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: OND ANING

Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.

Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.

Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!

Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.

Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.

En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.

Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.

Publicerat

THE ZERO THEOREM

Hade Qohen Leth (Christoph Waltz) bott i en lägenhet på Söder i Stockholm hade han varit en unkis vilken-som-helst. Kanske en lite udda unkis men vem är inte udda på Söder?

Nu bor inte Qohen på Söder, han lever i nån slags fantasi-framtidsstad som mer påminner om dom mest lekfulla gatorna i Tokyo – nattetid. Det är reklamskyltar överallt, det blinkar, låter, gnisslar, piper och på jobbet är det likadant. Han arbetar som hacker, ett tokstressigt jobb och hjärnan kokar nästan över av alla inputs som dagligen passerar hans sinnen.

För att hantera detta låser han in sig i sitt hem på fritiden, tar på sig pyjamasbyxorna och väntar på samtalet, det där samtalet vi alla kanske väntar på, att någon-som-betyder-något ska säga att han är viktig. I Qohens fall är det styrelsen han väntar på, ett samtal från The Management.

The Zero Theorem är en färgglad dystopi som utmanar både fantasin, synen  och tålamodet. Eftersom det är Terry Gilliam som ligger bakom filmen är den givetvis en fest för ögat, det är snyggt, coolt, häftigt på alla sätt och vis, scenograferna har fått jobba hårt för brödfödan. Ögonen kämpar på högvarv, det där med extremt mycket intryck stämmer även om man bara är åskådare. När filmen är slut känner jag för att stänga in mig i ett litet mörkt utrymme och inte komma ut förrän nån trugar ut mig med picknickkorg och kramar. Filmen tar nämligen på tålamodet. Den tär på tålamodet. Jag kan inte bestämma mig för om tanken med filmen faktiskt är hypersmart eller om det bara är floskler som rapats upp tusen gånger förut fast i mindre färggranna kostymer.

Återigen är Tilda Swinton med, utspökad till knappt igenkänning. Det är tredje filmen på raken nu (The Grand Budapest Hotel och Snowpiercer är dom andra två) när hon ses med stora glasögon, underliga peruker (eller ingen peruk alls) och överspel. Christoph Waltz är bra som Qohen men dom få stunder när filmen verkligen lyfter är när Matt Damon är med som The Management i konstig gardincamouflagekostym. Han försvinner liksom in i bakgrunden men man ser hans blonderade hår och hör hans röst.

Mélanie Thierry som Qohens ”köpekärlek” Bainsley är kanske lite för blek för denna roll, detsamma gäller David Thewlis som Joby, Qohens handledare på jobbet samt Lucas Hedges som sommarjobbaren Bob. Som jag ser det är det skådisarna som är problemet. Med mer personliga skådisar, såna med mer utstrålning hade varenda scen växt, nu blir det istället scenografin som har huvudrollen. Visst, det är snyggt men det blir inte jätteintressant i längden.

Jag hade hoppats få se mer av Gwendoline Christie (Brienne i Game of Thrones) men tyvärr spelar hon bara en rörlig mun på reklampelare. Tänk om hon istället bytt plats med Mélanie Thierry, vilket filmpar det hade blivit, Gwendoline Christie och Christophe Waltz. Wow!

Publicerat

Svensk söndag: MARIANNE

Marianne är en film som jag har hört ”varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en ”ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som ”en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är ”Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med ”En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att ”det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Publicerat

SMALL APARTMENTS

Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.

Och Per Gessle.

Vilken jävla skön åktur!

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS

Det hade varit roligt att vara en vägglus på Will Ferrells matsalstapet vid Thanksgivingmiddagen 2012 eller kanske 2011.

Jag kan sätta en tjuga på att Jeremy Renner satt där och mumsade fullstuffad kalkon tillsammans med pappa Ferrell som pratade om en häxfilm han ville medfinansiera och orerade sig varm för filmens förträfflighet. Nån annan anledning till att Renner tackade ja till huvudrollen i denna filmiska skymf kan jag inte se. Han måste helt enkelt vara dödspolare med Will Ferrell.

Hansel & Gretel: Witch Hunters är så dålig att jag är förbannad på mig själv under hela filmen. Varför stänger jag inte bara av? Vad är det för fel på mig? Hur kan filmer som denna få göras? Var finns censuren när man som bäst behöver den? Var är smak-polisen?

Jeremy Renner är cool. Gemma Arterton är cool. Så långt kan jag sträcka mig. Jag skulle gärna se dom två i en actionfilm vilken-som-helst som inte enbart är fullsmockad av pepparkaksblinkningar, klafsiga och lökiga effekter samt troll som blev ratade vid provfilmningen till Trolljägaren.

Ge mig ett U.

U!

Ge mig ett S.

S!

Ge mig ett E.

E!

Ge mig ett L.

L!

Vad blir deeeeet?

U S E L!

film4fucksake och filmitch har också sett filmen. Vårat sammanlagda medelbetyg är allt annat än högt (för att vara diplomatisk).

Publicerat

BIRTH

Utan egentlig baktanke blir det tredje lördagen på rad med en Nicole Kidman-film här på bloggen och i min värld är det bland det bästa som finns. Om jag fick bestämma skulle Nicole Kidman göra tio filmer (minst!) om året.

Men jag ska inte klaga, hon jobbar på bra och tack vare det så går det fortfarande att hitta ett fåtal filmer med henne som jag inte sett. Birth var en sådan film, en film jag medvetet valt att lägga på finhögen för en regnig dag.

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt på alla möjliga sätt så jag pillade fram den sista Kidmanfilmen jag hade på lager och kröp upp i soffan. Birth. En historia om en man som dör och lämnar efter sig en sörjande fru, Anna (Kidman). Tio år senare får kvinnan besök av Sean (Cameron Bright), en tioårig pojke som hävdar att han är hennes man, reinkarnerad. Han är trovärdig, han är ihärdig och Anna har svårt att tänka klart. Pojken säger att han älskar henne och att hon inte ska gifta sig med sin nya kärlek, han sitter dessutom inne med massor med information, sånt han i rimlighetens namn inte borde kunna veta.

Rimlig är ett ord jag fastnar vid här. Är den här filmen rimlig? Är den trovärdig? Är det science fiction eller skulle det kunna vara sant? Om Anna får känslor för den unga Sean, är det pedofili? Filmen gränsar liksom mellan det smaklösa och det konstnärligt fantasieggande och min dom hamnar nånstans där emellan. Jag tycker filmen har ”nåt”, frågan är vad.

Visst är det en kittlande tanke det här med reinkarnation och visst gör idén sig bra på film. Jag har inte en tråkig sekund när jag ser filmen och hjärnan får jobba en del men samtidigt är det en film som jag troligtvis inte kommer att se om. Soundtracket komponerat av Alexandre Desplat är desto troligare att jag kommer lyssna på igen. Han är VÄLDIGT begåvad den mannen.

Publicerat

BAD BOYS & BAD BOYS II

Bad boys bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?

Mitt svar på den frågan är ”ingen aning” men så är jag ingen dålig pojke heller . Mike Lowery (Will Smith) och  Marcus Burnett (Martin Lawrence) däremot, DÄR snackar vi bad boys. Trots att dom är poliser har dom en redig over-the-top-attityd och munlädret är ruggigt välsmort på dom båda. Redan till förtexterna känner jag att öronen skulle behöva nån form av flytande smärtstillande preparat men jag lyckas vänja mig på nåt vänster trots att det bjäbbas oavbrutet i hundranitti.

Jag vet inte hur många gånger Burnett utbrister ”Majk Laaaaaaaoooori” när han låtsas vara sin kollega och ska skydda en vacker kvinna (Téa Leoni) från skurkarna. Det är upplagt för förväxlingar och en del komiska scener eftersom Burnett är flerbarnsfar (vet inte hur många barn han har, det känns bara som att det kyllar av dom) och en fru som inte är helt nöjd med tillvaron och Lowery är supersingel.

Hans Zimmers karakteristiska score pumpar filmen igenom och det är inget jag tänker gnälla om, inte heller att soundtracket ligger i min CD-samling och samlar damm men helt ärligt, Shy guy med Diana King är ingen höjdare – varken då eller nu.

Jag minns Bad Boys som en sevärd actionkomedi med bra drag men jag tycker den känns rätt gammal såhär vid en omtitt. Den är absolut sevärd fortfarande, det finns många filmer i den här genren som är långt mycket sämre, men det är inte med wow-stora ögon och skrattgurgel i svalget jag tittar. Jag tittar för att jag vill se om tvåan med ettan i färskt minne.

Tvåan ja. Åtta år efter Bad Boys kom uppföljaren med den inte helt ologiska titeln Bad Boys II. Det behöver bara gå tio sekunder av förtexterna innan jag fattar varför jag ville se om filmerna och skriva den här kombon. Wähäääääy! Det är som att sitta i en pulka längst upp i Hammarbybacken, se Stockholm i nysnö nedanför sig och sen släppa taget. Satan, det går undan. Klippetiklopp, snabba klipp, snyggt typsnitt, Jerry Bruckheimers namn skymtar förbi och att även denna film är regisserad av Michael Bay går inte att missa.

Lowery och Burnett har blivit åtta år äldre, gått i terapi, funderat över livet, dom är fortfarande kaxiga och stora i käften med med aningens mer eftertänksamhet och humor vilket gör hela filmen betydligt mer behaglig både att titta och lyssna på. Den här gången är det Alexei, en rysk knarkmogul spelad av Peter Stormare, som ska sättas bakom lås och bom och det tjallas och spanas och skjuts och trixas.

Kanske är filmen i längsta laget med sina 147 minuter, jag har inte direkt tråkigt nån gång men nedklippt med en kvart hade den blivit en i det närmaste perfekt actionkomedi. Både Will Smith och Martin Lawrence har filat på sina komiska ådror sen förra filmen och känns supersofta när dom levererar oneliners i hundranitti och diskuterar erektionsproblem.

Jag är lite svag för det här. På fel humör kan en Bad Boys II vara precis vad jag behöver för att känna mig lite gladare och på rätt humör är det bara en actionstänkare som får mig att inte fundera på folkmord, bröstcancer och ungarnas träningstider för en stund.

Bad Boys (1995)

Bad Boys II (2003)

Publicerat

GET THE GRINGO

 

 

 

 

 

 

 

 

Den amerikanska filmen How I spent my summer vacation har fått en svensk titel: Get the gringo. Hahahaha. Fantastiskt. Jag kan inte sluta skratta. Det kunde inte tjejerna bredvid mig på förhandsvisningen heller. Jag däremot, jag kunde hålla mig för skratt – då. Jag köper mycket filmisk avföring men inte vad skit som helst.

Mel Gibson har rånat nåt, nån – vad? – iklädd clownmask och blir tagen av polis när han precis kraschat med bilen på den mexikanska sidan av landsgränsen mot USA. Hans kumpan är död. Pengarna, hoooorderna av stålars, stjäls av den mexikanska lilla grispolisen och Mellan hamnar i finkan. I den mexikanska, den som inte riktigt funkar som andra fängelser världen över. Här bor det hela familjer, här säljs det burritos i matiga kiosker, här säljs det sex i enmannatält, på helgerna är det tivoli med karuseller och prylar och det är liksom livligt och livsfarligt samtidigt.

Den lilla pojken (jag minns inte hans namn och han är namnlös på Imdb, Kevin Hernandez är däremot hans riktiga namn) bor tillsammans med sin mamma där i finkan och hon sitter inne för knarkbrott. Pojken har samma ovanliga blodgrupp som överkukkun på fängelset och när pojken blir lite äldre är det tänkt att pojken och hans lever ska offras, kukkun ska ”få” den för att själv överleva. Mellan blir självklart kär i mamman och tar sig an pojken som vore det hans egen son. Det är gulligt. Scenerna dom emellan är dom enda som fungerar, dom har bra kemi och lillkillen är duktig.

Om man slår upp schizoid i Nationalencoklypedin så borde en bild på denna filmaffisch dyka upp. Det känns nämligen som att den här filmen har en fyra, fem, sex olika personligheter och det är stört omöjligt att titta på filmen utan att bli vimmelkantig. Är det en actionfilm? En thriller? En romcom? Ett avsnitt ur Prison Break? Jag vet inte. Peter Stormare är med. Vem spelar han och framförallt: varför? Det enda jag vet är att filmen är så spretig att det är på gränsen till att den har ett existensberättigande.

Jag tycker Mellan sköter sig bra – och pojken. Ingenting annat. Sen ser jag att det är Mellan själv som skrivit manus och då börjar jag skratta igen.

Betyget är satt efter att jag kört sten-sax-påse med mig själv, bäst av tre. Etta eller tvåa? Det blev en svaaaag tvåa.

Publicerat

THE BIG LEBOWSKI

Filmintresserad man, ålder 45-plus (här nedan förkortad till F45+): Gillar du den här filmen? (håller upp fodralet till The Big Lebowski)

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Va sa du?

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Vad är det du säger? The Big Lebaaaouwski heter det ju.

Jag: Jag sa ju det. The Big Lebåvvsky.

F45+: Lebaaaaouwski.

Jag: Ge´rej nu.

F45+: Fast du kan ju inte uttala filmen fel, inte på det här sättet och inte den här filmen.

Jag: Och varför inte då då?

F45+: Det här är inte vilken film som helst.

Jag: Vilken film då?

F45+: The Big Lebaaaouwski.

Jag: The Big Lebåvvsky (*blink*) ?

F45+: Vad håller du på med?

Jag: Skämtar med dig, men det går uppenbarligen inte så bra.

F45+: Nej. Sluta med det. Man skämtar inte med The Big Lebaaaouwski.

Precis det här hände mig för ett par år sedan och det var DÅ jag förstod, det var DÅ jag blev upplyst i fallet The Big Lebowski.

Det finns nämligen tre saker som förväntas av någon som kallar sig filmnörd:

1. Att i alla lägen håna Colin Nutley

2. Att tycka att Citizen Kane är världens bästa film

3. Att skratta hejdlöst åt The Big Lebowski

Att mitt felaktiga uttal höll på att bli en fjärde punkt i den där listan var bara ett bevis för mig att punkt tre är rätt. The Big Lebowski ÄR en film som filmälskare världen över har upphaussat till nån slags måttstock över vad som är ”bra filmkomik” och här står jag med min filmnördighet och bonniga engelska och fattar inte grejen.

Jag tycker att dom flesta självklarheter tjänar på att ifrågasättas, jag tycker inte att det finns så många ”heliga kor” (och speciellt inte inom filmhistorien) men när jag nu roat mig med att ställa en liiiiten enkätfråga om just denna film till filmintresserade i min närhet har jag fått förvånadsvärt enahanda och inte speciellt utsvävande svar.

Frågan jag ställde löd: Är The Big Lebowski en rolig film? Samtliga tillfrågade svarade ja. Bara ja. Inte ja och en efterföljande förklaring, inte ja och en personlig reflektion, nej, bara ett ja som om detta svar var det mest självklara i världen, som om min fråga var ”Gillar du att andas?”.

Jag mejlade frågan till mig själv (bara för att det skulle kännas lite mer vetenskapligt ”på riktigt”), gav min åsikt och mejlade tillbaka mitt svar. Här är det:

Det är oktober 2011 och jag har sett The Big Lebowski tre gånger från början till slut. Bortsett från dessa tittningar har jag börjat se filmen nio gånger och endast klarat att hålla mig vaken dom första tio minutrarna och den sista kvarten. Hittills har jag INTE EN ENDA GÅNG fnissat, skrattat, vrålgarvat eller ens dragit på munnen och jag kan alltså inte med all vilja i världen tycka att det är en ”rolig film”. Tycker jag därmed att det är en dålig film? Nej. Inte alls. Jag har bara inte förstått att den ska vara rolig.

Den lockar inte mig till skratt, den får mig knappt att hålla mig vaken, det är inte en särskilt engagerande historia men det är en snygg film, Jeff Bridges är fenomenal i sin roll, John Goodman har snyggt skägg och Philip Seymour Hoffman har aldrig gjort så mycket med så lite. Jag hade gärna sett en spin-off med hans karaktär då han sett ur min synvinkel är en ganska läskig typ. Han är en sån som fått tandreglering i vuxen ålder eftersom han inte slutade med napp förrän sista terminen i High School, typ. Varför napp så länge? undrar jag då såklart och därför vill jag veta mer om honom, inte om The Dude, inte om någon som oavbrutet pratar om sig själv i tredje person.

Jag känner inget behov av att öppet håna Colin Nutley i alla lägen, jag vet inte om jag tycker Citizen Kane är bra då jag inte ens sett filmen (än) och nej, jag tycker inte The Big Lebowski är en rolig film – ändå ser jag mig själv som en ganska solklar filmnörd. Går det ihop? Ja, i min värld och det räcker gott för mig.

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)